Jul med gott samvete

Jag lever ett otroligt bra liv. Mina barn är glada och friska (återkommande höstförkylningar räknas inte), min man är stabil, älskar mig otroligt mycket och dricker inte mycket mer alkohol än en Koskenkorva när han har ont i halsen någon gång vartannat år. Mina föräldrar är helt underbara och välkomnar oss med öppna famnen och vill gärna att vi bor hos dem hela somrarna och över storhelgerna (men påsken firar vi hos barnens farmor). Min syster och jag har syskonkivats lite under uppväxten om huruvida radion skall vara på vid frukosten, men aldrig varit djupt osams.
Därmed inte sagt att hela livet varit som en lek. Under många år kämpade jag med en dålig självkänsla, och en period mådde jag riktigt dåligt. Men jag jobbade mig ur det. Det tog fem-sex år att ändra mitt tankemönster. Först därefter kunde jag göra de val i livet som får mig att må bra. Att livet är så bra är dels en produkt av mitt eget sätt att leva och tänka, dels en stor portion tur.
Ibland, särskilt vid högtider som julen som kan vara så jobbig för många, får jag nästan ett stick av dåligt samvete gentemot alla som inte har det bra. De som stressar, försöker vara alla till lags, har förlorat anhöriga och sörjer, som så gärna vill att julen skall vara idyllisk men bara får sorg och kaos i paketet. Men då försöker jag tänka att ingen blir gladare av att jag inte njuter av allt det goda jag har fått. Så länge jag är tacksam och ödmjuk, så kan jag få fira jul med min familj i den ro och det lugn jag är förunnad.

Mamma i tre steg

Aldrig har man väl så många åsikter om barn och deras fostran som innan man själv har några. Jag och maken skrev en lista på hur vi ville vara med vårt barn, innan hon ens var född, mest för att kolla om vi var överens men också för att se om det höll i sig när det väl blev verklighet. Mycket har vi faktiskt kunnat hålla fast vid, men en del har vi släppt. Till exempel hade vi en tanke om att hon skulle sova i sin egen säng, att det liksom skulle vara bra för henne. Det var hon också med på, ända tills hon blev omkring 9-10 månader. Då ville hon absolut sova med oss, och vi kunde inte finna någon anledning till att vägra henne. Det var dessutom riktigt mysigt. Det är två år sedan nu och hon sover fortfarande hos oss, med undantag för någon natt då hon klättrat upp och somnat i lillebrors spjälsäng. Då får vi istället ha honom mellan oss, för han skall ju vara någonstans också!
När sedan första barnet kommer, om man är så välsignad, så finns det fortfarande ganska mycket tid att hålla fast vid fina principer. AD-droppar varje dag, lugna måltider med alla samlade, inte särskilt mycket TV.
Andra barnet har fått mig att rucka på en hel del. De där AD-dropparna, som jag tidigare inte kunde förstå hur föräldrar kunde glömma, dem får han om jag kommer ihåg dem eller om storasyster påminner. Måltiderna är inte kaotiska, men tämligen ostrukturerade. När jag bara hade dottern, så kunde vi sitta i nästan ett par timmar och mysa vid frukostbordet och lyssna på Fem myror. Hon bläddrade i en leksakskatalog, jag löste korsord eller skrev brev. Sonen vill inte alls sitta still utan klättrar helst upp ur sin stol och kryper omkring på bordet. Mitt val är då mellan att spänna fast honom eller stoppa i honom en sked gröt medan han är i farten. Då jag verkligen inte vill att barnen skall förknippa mat med något obehagligt, så prioriterar jag att få i honom näring. Och när det är dags att laga middag, eller om jag är sjuk och helst vill ligga under en filt, så är Pingu eller Fem myror guld värda om barnen inte redan är sysselsatta med något annat.
Hur det skulle bli med ett tredje barn tänker jag inte ta reda på!

Julklappar

Ofta säger vuxna att de inte ger julklappar till varandra, det är bara barnen som får. Jag är visserligen emot att köpa saker bara för köpandets skull, men undrar ändå vad det ger för signaler till barn att vuxna inte får något. Och handen på hjärtat, hur många av oss kan säga att det inte finns någonting alls vi skulle bli glada över? God choklad, en bok, en skiva, något klädesplagg, en biobiljett?
Det behöver inte vara många paket, ens till barn. Men julklappen känns för symbolisk för att jag skall tycka att vi vuxna inte skall ha någon. Eller kanske framför allt, att ge någon! Nuförtiden tycker jag att det är minst lika roligt att hitta på presenter och se dem öppnas, än att själv få saker.

Rör inte min julklapp!

Jul-antistress

För några veckor sedan påbörjade jag ett gigantiskt städprojekt, då jag tröttnat på att ha grejer och öppnade reklamkuvert och dammiga strumpor och clementinskal och pennor och snytpapper och disk och fler grejer precis överallt. Jag gav mig tusan på att allt skulle ha sin plats, och att allt onödigt skulle rensas bort. Det går inte fort, eftersom jag har två barn som tycker att jag skall göra saker med dem också, men det går framåt.
Mitt i detta städprojekt blev det advent. Att plocka fram julgrejer samtidigt som jag jobbar för att få undan saker kändes väldigt avigt. Men jul vill jag ha, så belysningen och en näve tomtar åkte fram.
Fler händelser som stör mitt projekt är sonens ettårsdag på fredag, som jag förstås vill fira och helst baka lite till, och på lördag en kakbytardag i Fisksätra (ett par timmars resväg enkel väg härifrån) som jag alltså också bör baka till. Ovandpå detta vill vi ju ha lussekatter och hembakade pepparkakor.
Det här skulle kunna få mig stressad. Men jag vägrar! Ingenting av detta är något jag faktiskt måste göra. Jag har inte satt ett slutdatum för mitt städprojekt, även om det skulle kännas riktigt skönt att ha det klart innan vi åker ner till mina föräldrar över julen. Sonen vill jag hemskt gärna fira, men jag måste inte baka. Det går utmärkt att köpa fika! Kakbytardagen känns långt bort, men tiden på tåg, tunnelbana och pendeltåg kan jag ägna åt någon bok eller annat trevligt, och jag måste inte baka de lavendelskorpor jag tänkt mig eftersom de tar lite extra tid, utan jag kan baka något snabbt och enkelt. Egna pepparkakor kan vi göra nästa vecka, om vi får lust.
Med dessa tankar känns allt roligt igen. Idag blev en aktivitet inställd på grund av sjukdom, så då har jag en hel dag att småpyssla. Den tråkigaste städbiten, bokhyllor och cd-hyllor, är avklarad och en garderob eller två skall jag nog hinna med idag. Och jag har verkligen lust att baka lussekatter! Så då gör jag det!

En äldre väninna till mig ojar sig alltid över julen. Hon har som tradition att storstäda ett stort hus, in i minsta garderob, precis före jul. Detta innebär att de tre barnen, som nu är mellan 30 och 4o, håller sig därifrån till allra sista minuten. Jag har frågat varför allt detta måste göras precis vid jul, och fått svaret att "någon gång måste det ju göras" men ingen förklaring till varför det inte kan göras en vårstädning istället. Och så måste det vara gran och pynt och si och så, för att barnen förväntar sig det, suck. Jag påpekade då att om barnen förväntar sig det, så får de väl komma hem och hjälpa till, men det örat lyssnades det inte på. Så då får hon skylla sig själv.

Julen behöver inte vara stressig. Min familj har alltid firat jul med mycket mat, mycket pynt, många julklappar, pepparkakor och lussekatter, två julgranar, Kalle Anka och hela baletten. Allt det som så många ondgör sig över i tidningsinsändare. Men aldrig att jag har upplevt stress! Varje julklapp är genomtänkt och har varit rolig att köpa. Det är roligt att pynta, klä granar och baka pepparkakor. Kanske tänker jag annorlunda om jag själv blir huvudansvarig för hela julfirandet, men jag tror knappast det. Däremot kommer det att bli betydligt mindre traditionell julmat på bordet då, eftersom jag inte gillar sill och rödbetssallad, men då blir det nya traditioner. I lugn och ro!

Sur mamma på kalas

Idag var hela familjen på fyraårskalas. En av de andra mammagästerna hade med sina två barn som i mina öron inte förde något väsen, men blev gnällda på. Kvinnan beklagade sig över hur jobbigt det var, att hon inte alls hade lust att vara mamma utan bara ville sticka ifrån allting - medan dottern stod och såg på henne!
Man får visst ha de tankarna. Man får också säga dem högt, för sig själv eller för någon man vill anförtro sig åt. Men ta mig tusan om man får berätta för sitt barn att man vill sticka ifrån det!

Lite senare sade hon något om att hon inte undrade på att barnen gick till sin pappa när de ville bli tröstade, när hon var så sur. Då sade kaxiga mamman att man väl inte skall vara sur när man går på kalas! "Nä, det är klart, jag försöker men så märker jag att jag låter tjurig. Jag har väl PMS."

Tur att hon hade något att skylla på.

Utmanad av Nickan

Regler:- Länka den som utmanat dig och lägg in dessa regler på din blogg.- Berätta sju saker om dig själv, både vardagliga och knäppa.- Utmana sju stycken i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.- Låt dem få veta att de blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.

Jag vet inte hur man länkar, och jag tror faktiskt inte att det är sju personer som läser den här bloggen, men om nu Nickan eller någon annan vill veta sju saker om mig så varsågoda!!

1. Jag avskyr att lyssna på radio. Verkligen. Alldeles särskilt när två personer sitter i studion och småpratar och skrockar, eller när någon skall intervjuas per telefon, eller de här hemska musikkanalerna som spelar samma låtar om och om och om igen och inte ens första gången var de bra.

2. De senaste åren har lycka varit ett konstant tillstånd för mig. Spelar ingen roll om jag varit sjuk eller trött - lycklig har jag alltid varit!

3. Jag gillar att läsa riktigt ytliga kärleksromaner.

4. Jag tycker att jag är lite fånig när jag gillar att min dotter är ensam i Sverige om sitt namn.

5. När jag dör vill jag gärna frystorkas, eller hamna i en minneslund i Klockrike.

6. Jag älskar Barbapapa, professor Balthazar och Fablernas Värld!

7. Jag kan spela på tre blockflöjter samtidigt, så att det blir en låt av det.

Långtråkigt?

Jag får ibland frågan om det inte är långtråkigt att vara hemma med två barn. Svaret blir ett självklart nej. Det finns inte tid till att ha långtråkigt, eftersom det händer saker nästan hela tiden. De stunder som är lugna och barnen sover eller leker för sig själva, pysslar jag med egna saker.
Däremot kan jag verkligen längta efter mer sällskap ibland, åt både mig och barnen, så då försöker jag träffa någon eller ger mig iväg med de små. Riktigt vackra höstdagar som denna vecka har bjudit på måste jag helt enkelt vara ute, och då är det roligare med sällskap. Tyvärr krockar sådant ofta med dagis. De mammor som är hemma med små barn, måste ändå hämta sina större vid ett visst klockslag. Nåväl, det är som det är med den saken.
Skulle man ändå få tråkigt hemma, så finns det så många spännande lekar att hitta på. Min anti-favorit är strump-memory. "Där är en strumpa med haj, var det den jag såg i hallen också? Nej, det var nyckelpigstrumpan. Var fanns maken till den då? Aha, under köksbordet!" Ett extra spänningsmoment ligger också i att dottern gärna flyttar omkring strumporna medan jag letar. Man kan också leka "Jag undrar vad som krasade under foten nu", eller "vad var det ungarna stoppade in i munnen nu". Så långtråkigt? Nix!

Barnmat

Jag har alltid gjort egen mat till både dottern och sonen. Främst för att det är så mycket billigare, men också för att jag är djupt misstänksam mot barnmatsindustrin, och förväntar mig att det skall finnas glas och rakblad i maten. Då och då får man också rapporter om att det är för mycket vatten, för mycket socker och för lite fett i maten man köper, och då får jag vatten på min kvarn.
En väninna gjorde mat åt sitt äldsta barn, men köper nu till sitt andra. "Jag ställer inte upp på det där en gång till, med att koka och mosa och puréa och frysa och hålla på," säger hon. Nu har jag som sagt aldrig köpt barnmatsburkar, men hur mycket svårare kan det vara att göra själv? Jag köper en påse frysta grönsaker, häller i lite köttfärs och matfett och eventuellt någon krydda. Det kan stå och puttra en stund på spisen utan övervakning. Sedan kör jag lite med stavmixern, och häller upp i bullformar som jag sedan ställer i frysen. Vips har jag middag för en eller två veckor, beroende på hur stor sats jag kokar! Att tina en sådan form tar knappt en minut i mikron. Jag har då ingen glasburk som måste diskas och tas omhand. Skall jag iväg någonstans, så lägger jag en bullform i en påse eller en liten burk. På vilket sätt skulle detta vara krångligare än att köpa burkar?
Gröt gör jag också själv, havregrynsgröt med äppelmos tar mindre än tre minuter att göra och kör jag den i mikron direkt i skålen blir det inte någon disk att tala om (såvida inte gröten pöser över...). Vällingen tar ett par minuter längre, ungefär fem minuter tills jag har en drickvarm päronvälling med havremjölk och standardmjölk, så det är lagom att jag gör den medan maken fixar pyjamas. Jag vet inte vad vällingpulver kostar, kanske blir inte just vällingen så mycket billigare, men oj så god den är! Och jag vet vad det är i den!

En del tror att jag är någon principfast "allt-skall-vara-naturligt"-mamma som "förstås" kör med tygblöjor, men så är det inte. I så fall skulle jag väl bara köpa ekologiska närproducerade grönsaker till maten. Eldorados frysta sommargrönsaker går alldeles utmärkt. En sådan påse räcker till lillgrabben i gott och väl en månad, med lite köttfärs i, och kostar väl lika mycket som två barnmatsburkar. Lös den ekvationen!

Om förälskelse

En del av mina väninnor säger att de går så mycket upp i sina barn att de knappt har tid för någon eller något annat. Jag kan inte känna igen mig i det, och diskuterade saken med min man som tror att det har med förälskelse att göra. Att man helt enkelt är förälskad i sitt barn (något som jag också har hört sägas, när jag tänker efter).

Då förstår jag bättre vad det handlar om. I en förälskelse behövs ingen annan, kanske inte ens barnets andra förälder. Då förstår jag också bättre varför så många förhållanden spricker under ett barns första levnadsår. Och kommentarer som "vi skall nog inte ha syskon till X, vi har det ju så bra bara vi!".

På ett sätt kan det nog vara fantastiskt att vara så förälskad i sitt lilla knyte. Jag är dock nöjd med att "bara" älska dem. Jag vill inte stänga in mig i en bubbla, hur lyckorusig den än är. Att uppleva världen och möten tillsammans med mina barn är en stor förmån, och jag vill ju visa upp dem för hela världen!

På kvällarna vill jag emellertid helst vara hemma med min familj. Igår var jag på fest på egen hand medan maken var hemma med barnen. Jag hade sett fram emot den, och visst var det trevligt. Det är skönt att vara utan barnen - en kort stund. Efter en timme längtade jag efter familjen (maken också), och vid nio åkte jag hem för att jag faktiskt var trött och tyckte att det lät mer lockande att åka hem och somna i vettig tid istället för att försöka pigga upp mig med en kopp te som jag blev erbjuden.

När jag cyklade hem slogs jag återigen av hur lyckligt lottad jag är. Hur många gånger har jag inte cyklat samma väg, och bara haft en kall singelsäng som väntat mig? Nu finns där en hel underbar familj! Det är inte förälskelse jag känner, men en djup kärlek och innerlig tillgivenhet!

Inställningar till föräldraskap

En del blivande föräldrar säger att de inte tänker ändra på sitt liv det allra minsta. Andra gör sig till martyrer och ger upp allt de tidigare tyckt om att göra. Jag försöker tänka på hur jag själv skulle vilja bli behandlad. En bekant sade att deras lilla barn från början måste lära sig att sitta ensam i baksätet när de åker på långresor. Det är säkert bekvämast för föräldrarna att kunna sitta fram och inte behöva underhålla barnet, men skulle jag själv vilja sitta övergiven och bakåtvänd i tio timmar (med raster får man hoppas...) medan de som förväntas bry sig om mig mest sitter tillsammans någon annanstans? Nej, jag skulle nog gärna vilja vara med. Alltså sätter jag mig bak med dottern när vi åker bil. Vill jag själv gå på fest i en annan stad en timme innan det är läggdags? Nej, inte riktigt. Där skulle vi förstås kunna ta med barnen, ta på pyjamas där och låta dem sova på hemvägen. Det händer att vi är hos vänner i stan sent och nattar barnen där. Men just fest och resande på kvällen är ingenting som jag har lust till i det här skedet av mitt liv.
När det gäller egna intressen, så är kompromisser A och O. Många har frågat mig om jag inte skall ta ner min vävstol nu, för att ge plats åt barnens leksaker. Det tänker jag inte. Barnen leker med liv och lust runt min vävstol, och får sitta på vävpallen bredvid mig om de vill. Jag väver inte mer avancerade saker än att jag omedelbart kan släppa det jag har för händer när det behövs. Dottern fick följa med på musikläger när hon var fyra månader, hennes pappa var med henne under lektionerna och jag hoppade över en del pass för att kunna vara med dem lite mer. Ett par vänner älskar att vandra, och skaffade en bärstol till sin son och valde att göra kortare turer.
Ibland kan intresset kräva barnfrihet. Om det finns barnvakt eller en andra förälder som kan ta hand om barnen så är det inga problem, så länge båda föräldrarna är överens. En viss del av sitt "gamla" liv kan man behöva behålla för att kunna vara en bra förälder.

Hopprep

Måste bara dela med mig...
Barnens syssling var här för en vecka sedan och hoppade hopprep. Detta imponerade stort på dottern, som nu lägger hopprepet över axlarna och hoppar jämfota. Så kan man också göra!

Att vara eller icke vara konsekvent

Hos mina föräldrar, där vi tillbringar sommaren, har jag ett fint dockskåp som dottern får leka i när någon är med. Jag vill dock inte att hon sprider ut sakerna, så när hon nyss lade en liten ost i ett leksakslastbilsflak i rummet intill, så utspelade sig följande dialog på ett ungefär, med många fler upprepningar än jag anger:
Mamma: Kan du lägga tillbaka osten?
Dottern: Där ligger den!
M: Ja, men den skall inte ligga där. Den skall ligga i dockskåpet.
D: Där är den.
M: Den skall inte ligga där. Kan du lägga tillbaka den i dockskåpet?
D: Där ligger den så skönt så skönt.
M: Ja, men… etc
D: Det är ju osten som ligger där!
M: Ja, men… etc
D: Där ligger osten!
M: Ja, men… etc
D: Den bor där!
Efter ytterligare en stunds diskussion säger dottern med ett förvånat tonfall:
D: Skall vi lägga tillbaka osten i dockskåpet?
M: Ja, det skall vi!
D: Aneira, mamma och osten!
M: Vi skall lägga osten i dockskåpet!
D: Lilla Tore tittar på osten som ligger i lastbilen.
M: Ja, men… etc
D: Där ligger den så skönt så skönt!
M: Om inte du lägger tillbaka osten, så gör jag det för jag vill inte att den ligger i lastbilen. Du får inte leka med mitt dockskåp om du bär omkring sakerna.
D: Den ligger där.
Jag tar då osten och lägger in den i dockskåpet, varpå dottern storgråter.
D: Vill du ha den i handen!!! (=Jag vill ha den i handen)
M: Ja, du får ha den i handen, men jag vill inte att du lägger ifrån dig den någonstans!
Dottern tar osten och lägger den genast på lastbilsflaket.
D: Där skall osten ligga!
Mamman ger upp, och njuter istället av att skriva ner detta medan båda barnen tjattrar förnöjt här intill. Jag struntar i att vara konsekvent, och tänker istället lägga tillbaka osten vid ett annat tillfälle, och ha lite bättre koll på henne när hon leker i dockskåpet nästa gång. Vissa strider är helt enkelt inte så viktiga att ta.

Mer om att dela med sig

En bekant pratade också om det goda dagis för med sig, att barnen lär sig att dela med sig. I början stod hennes son mest och tittade när någon tog saker ifrån honom, men numera slet han morskt saker ifrån de andra barnen.

Är det att dela med sig???

Min dotter tar ofta saker ifrån sin lillebror och menar att han inte får ha dem. Då kopierar jag en väninnas tillvägagångssätt, och säger till dottern att hon då måste ge lillebror något annat att leka med istället. Det är inte riktigt samma sak som att dela med sig, men hon får lära sig att tänka på andra också. Och jag tänker banne mig själv lära henne att dela med sig!

Hallonspyor...

I onsdags morse åkte vi tåg till Norrköping. Dottern har sena vanor, och vi lyfte henne halvsovande i vagnen. På stan köpte vi en ask hallon, som hon smaskade i sig som frukost. Visst funderade jag på om hon kanske inte borde äta så många på en gång, men jag åt själv av dem och tänkte att det nog egentligen inte var så mycket jämfört med den mängd jordgubbar eller annan frukt som hon brukar äta. Så hon fick så många hon ville. Och kräktes upp dem. På sig och på mig. Maken satt framför med sonen, och jag bad honom ta flickan så att jag skulle kunna sanera oss, eftersom jag trodde hon fått ur sig allt. När han lyfte upp henne så kräktes hon igen, på en stackars ung tjej i ljusa kläder.
Nu tror inte jag att hon läser detta, men jag vill ändå säga hur tacksam jag är mot henne för att hon tog det så lungt trots att hon verkligen inte var glad. Hon konstaterade att "det var ju ofräscht", och gick sedan och bytte kläder. Någon annan hade förmodligen svurit och skrikit åt oss. När hon kom tillbaka sade jag återigen att jag verkligen var ledsen, och hon suckade att det var en hel del kläder som blev förstörda där. Sedan klev hon av i Stockholm, innan jag hann lämna våra kontaktuppgifter till henne. Det hade känts bättre att kunna ersätta henne för de kläder som inte gick att få rena. Jag har mejlat SJ:s kundservice, om hon skulle höra av sig dit, vad mer kan jag göra?
Dottern somnade sedan i mitt knä, alldeles medtagen. Och vi fick bort våra hallonfläckar, så jag hoppas innerligt att tjejen också fick det!

Olika talanger

En väninna till mig fick barn ett par veckor före min dotters ankomst, och det har varit så roligt att jämföra dem. En del menar att man inte skall jämföra barn, men gör man det på rätt sätt utan någon prestationsångest så kan det vara spännande. Väninnans lilla kille har från start varit väldigt fysisk av sig, och sparkade boll innan min dotter kunde gå. Nu är de snart två och ett halvt år. Han cyklar lätt omkring på en tvåhjuling, medan dottern tittar misstänksamt på min gamla trehjuling och nöjer sig med att sätta nallar på sadeln.

Min dotters talang ligger istället på det verbala och lexikala planet. Förra sommaren lärde hon sig hela alfabetet, och jag funderade över om jag var för ambitiös men det var hon som hela tiden tog initiativet så vi hängde egentligen bara på. Hon ville veta vad alla bokstäver hette på böcker och reklamblad och tröjor och varhelst hon hittade dem. Nu, ett år senare, har jag börjat visa henne hela ord och det tycker hon också är roligt. "Ska vi titta på alla orden!" säger hon förväntansfullt.
Det känns som att vi ger henne en gåva genom att lära henne läsa på ett roligt sätt. Och handen på hjärtat, det är mycket bekvämare att ha en unge som hellre sitter och bläddrar i böcker än far runt på en cykel!

En av varje

Ofta får jag frågan om jag är nöjd nu när jag har ett barn av varje sort. Sanningen är, förstås, att jag blev överlycklig över mitt första barn och ännu lyckligare över att vi fick ett till, vilket kön det än varit på dem!

Skillnaden mellan en individ och en annan tror jag är betydligt större än mellan flickor och pojkar i allmänhet. När det pratas om ultraljud så säger en del att de inte vill veta könet i förväg, det skulle förstöra överraskningen och det vore ju som att öppna en julklapp i förskott. Jag har inte gjort ultraljud alls, och hade förmodligen inte heller varit särskilt intresserad av könet om jag nu haft möjlighet, men inte av det skälet. Jag använder mig av parallellen skiva eller bok - jag vet ju att jag får en skiva eller en bok i julklapp, men är det Vivaldi eller Motörhead? Sartre eller Guillou? LP eller CD, pocket eller inbunden? Talbok eller musik, facklitteratur eller seriebok?

Det som är mest spännande med att ha en flicka och en pojke är just nu omgivningens sätt att behandla dem. Dottern är söt, sonen tuff. Ja ja.

Konsumentrådgivaren

Igår var min mamma och handlade med dottern. Plötsligt sade dottern: "Det skall man inte köpa!" Mormor undrade vad det var man inte skulle köpa, och fick ett bestämt svar: "Billigt schampoo!"
Så nu vet ni det.

Att vara duktig och snäll

Ibland läser jag om personer, främst kvinnor, som menar att det är fel att använda ordet "duktig" till barn. De lär sig då att de bara blir älskade om de är duktiga, och de kommer att växa upp och fastna i kravfällan. Men om jag tycker att min dotter är duktig, vad skall jag säga då? Om hon faktiskt låter bli att plocka mormors blommor när jag säger åt henne, skall jag inte berömma henne då? Jo, det tänker jag fortsätta med. Jag förlitar mig på min förmåga att få mina barn att känna sig älskade vad de än hittar på och hur de än är.

Då har jag svårare med ordet "snäll" när det används som motsats till att skrika och gråta mycket. "Är han snäll?" frågas det om min snart halvårsgamle son. Vad skulle jag svara om han var en kolikbebis? Att han inte är snäll? Jag förstår ju vad som menas, men jag vill själv helst inte använda ordet i det sammanhanget. Då säger jag hellre att han är förnöjd.

Apropå ord och deras betydelser, visste ni att "för frisk" sagt om mat betyder att den inte är tillräckligt salt?

Vem läser?

Hallå alla!
Jag trodde att det bara var mina vänner som hittat hit, men jag har fått kommentarer av främlingar vilket är en trevlig överraskning.
Ni som läser, vilka är ni och hur har ni hittat hit? Berätta gärna även om ni känner mig!

En mening jag helst inte vill höra...

En av mina favoritsysselsättningar just nu är att scrappa. Min man säger att "förr kallades det för fotoalbum", men scrappandet innehåller lite mer av fina bakgrundspapper, stämplar, klistermärken och annat som gör att det är roligare att både göra och att se på efteråt. Det är en hobby som faktiskt är ganska bra när små barn gärna vill hjälpa till. Dottern får leka med mina bokstavsstämplar, och sonen ligger glad och sprattlar på köksbordet. Häromdagen höll jag på med små, små metallbokstäver som dottern också älskar. Plötsligt hör jag:

"Kolla Tore äter bokstäver!"

varpå jag ser dottern försöka stoppa något i munnen på den fem månader gamla sonen, som hittills inte fått något annat än modersmjölk i sig. Hon hade fortfarande en bokstav i handen, och jag valde att tro att hon inte hunnit stoppa in någon. Jag tänkte också att sonen borde ha hostat om han försökt svälja något, och kände noga i hans mun. Inget där, så jag drog en lättnadens suck. Men. Igår när jag bytte på honom så satt där ett blänkande P i stjärten. Visst kan det ha hamnat i blöjan ändå, eftersom det ligger små bokstäver lite varstans i lägenheten, men jag tror jag förstår hur det har hamnat där. Nå, i så fall vet jag att de går rakt igenom!

Det skall bli kul att fylla i sonens babybok. Första smakportionen: Ett P!

Att leka

Härom dagen träffade vi en mammabekant i lekparken, som var där med sin son i vår dotters ålder (drygt två år). De lekte låtsaslekar, där han hade en affär och lät sin mamma köpa diverse saker. Jag tittade nog ganska storögt på dem. Nog är jag beredd på sådana lekar, men inte än på ett tag för vår del!

En mamma ur föräldragruppen berättade att hon verkligen går upp i att leka med sin son, och hittar på en massa spännande äventyr. Det verkar som att uppfattningen bland de andra mammorna är att jag också hittar på en massa med mina barn. På sätt och vis stämmer det. De har fått följa med mig och stå modell, vi går på sångstunder, ut i lekparker, lunchar ute, går till biblioteket och hälsar på vänner. Men sedan dottern var liten har jag låtit henne styra hur hon vill leka. Jag minns att jag, när hon bara var några veckor, tänkte att "jag kanske borde göra något med henne", men kom snabbt fram till att om hon var nöjd med att bara ligga och sprattla, så kunde hon gott få göra det. Hon lät mig veta när hon ville ha underhållning.

Nu leker dottern mycket på egen hand, huvudsakligen med små plastdjur eller gosedjur. Det hon vill göra tillsammans med oss är att titta i böcker. "Ska vi titta i den hääääär boken!" säger hon entusiastiskt och kommer med en ur samlingen. "Vilka är det här då?" frågar hon, och då skall vi rabbla namnen på alla barbabarnen eller vad det nu är för bok hon hittat. Att höra text är hon ännu inte särskilt intresserad av. En annan lek vi gör tillsammans är med papper och penna, då hon har önskemål om vad vi skall rita eller skriva. Lilla alfabetet kan jag lugnt få skriva sju gånger på raken, men jag vill uppmuntra hennes intresse för bokstäver så jag skriver. Jag sjunger också mycket för barnen, vilket återspeglas i dotterns sätt att leka. Hon hittar på egna versioner, som "Tre små isbjörnar skulle gå en gång, till marknaden uti Nora".

En del nyblivna mammor oroar sig för hur de skall leka med sina barn. Jag tror på att låta barnen bestämma det själva. När dottern vill börja leka affär, så kommer jag att vara en glad kund!

"Dela med dig så blir du glad"

Igår var jag och dottern på sång- och lekstund. Ett par bröder som var några år äldre hade några leksaker framför sig, som de inte lekte med. Dottern blev nyfiken och kände på en, varpå den ena pojken blev sur. "Nä! Bort! Du får inte!" och så vidare, och så slog han till hennes hand och försökte bända loss saken. Efter en liten stund frågade jag pojken om hon inte kunde få känna på den, varpå han blängde surt på mig. Dottern brydde sig inte särskilt mycket om det hela utan hittade något annat att leka med. Pojkarnas mamma konstaterade hur lugnt hon tog det hela. Jag svarade att eftersom hon inte går på dagis, så är hon inte van vid att slåss om saker och bryr sig därför inte heller om att göra det. Med bröderna bråkande om andra saker i bakgrunden sade då mamman i en ton som i mina öron lät lite snorkig (men jag kan ha misstolkat) att hon tyckte det var bra med dagis, för då lärde sig barnen att dela med sig.

Jag bet ihop om kommentaren "Menar du allvar?!". Det var inte MITT barn som inte lät någon annan leka med en sak som ändå inte användes.

Eftersom jag inte själv gått på dagis (eller förskola som det skall heta nuförtiden), eller har mina barn där, så kan jag bara bygga mina erfarenheter på väninnors berättelser. När en polare frågar sin son, också två år, hur han haft det på dagis, så får hon till svar: "Släpp! Den är min!"

Tanken att barnen lär sig att dela med sig är nog vacker, men är den sann? Min känsla är att de snarare lär sig att hålla stenhårt fast i det de vill ha. Rätta mig gärna om jag har fel!

Mediapåverkan

Igår fick jag en handfull mejl och SMS om att tända ett ljus för Engla vid en viss tidpunkt på kvällen. Då kände jag att något hade gått för långt. På ett sätt är det rörande att så många människor bryr sig om den här händelsen, men varför är vi så engagerade? Hade vi reagerat lika starkt om flickan hittats genast, även om hon redan var död? Om inte pressen publicerat foton på henne? Om inte omständigheterna varit så vardagliga (hon cyklade hem från en kompis, och var nära hemmet när hon kidnappades)? Om det inte varit en sjuk man som impulshandlade?

Bara några dagar innan Engla försvann mördades två små barn i sitt hem. Förtjänar inte de ett tänt ljus? Varför engagerar inte den tragedin lika mycket?

Om dödsstraff

Häromdagen stoppades jag av en kvinna på stan som ville att jag skulle skiva på en lista emot dödsstraff. Jag tänkte på den tioåriga flickan som försvann förra lördagen och på vad jag skulle vilja göra med någon som skadade mina barn, och så svarade jag "nej". Jag ville inte skriva på. Nu har en man erkänt att han mördat flickan och grävt ner henne långt ifrån där han kidnappade henne.

Kalla mig vad ni vill. Han förtjänar inte att leva. Det handlar inte om hämnd. Jag vill bara inte att sådana människor skall finnas.

Femminutersmetoden

Det finns en uppsjö av olika "metoder" för att få barn att somna, allra helst skall de göra det ensamma. En av dessa är femminutersmetoden, som går ut på att föräldern lämnar rummet men tittar till barnet var femte minut om det fortfarande skriker. "– Instinkten säger att man ska gå in och trösta barnet, men genom att beröra barnet ”belönar” man det" står det i denna artikel: http://www.viforaldrar.se/artiklar/2005/03/22/femminutersmetoden/index.xml

Motsatsen till att belöna är, vad jag vet, att bestraffa. En sträng tolkning av det ovanstående betyder alltså att barnet bestraffas för sitt gråtande. Att barnet lär sig somna ensamt så småningom, betyder det att situationen är trygg eller att barnet lärt sig att det inte är någon idé att försöka kommunicera, för i den här dagliga situationen vill inte mamma eller pappa vara tillsammans med mig?

En bekant sade att hennes barn minsann fick ligga och skrika när de skulle sova, för det var lika bra att från början etablera den situation som hon ville ha i framtiden. Det håller jag helt med om - förutom att jag har helt andra åsikter om hur sänggåendet skall gå till. Jag vill att det skall vara en stund av gemenskap, något mysigt som jag kan locka med. Igår när dottern var trött frågade hon om vi inte kunde gå till sängen och mysa. Sedan klättrade hon omkring på mig i tre kvart innan hon blev stilla och somnade. För mig är det en fantastisk känsla att sova bredvid sitt barn, ibland mellan båda barnen. Vissa klarar inte av att sova trångt, eller är så lättväckta att de behöver ha barnet i egen säng eller eget rum, men nog borde sänggåendet även då kunna göras mysigare än att låta barnet gråta sig till sömns?

Att vara förälder är...

att behöva tömma skor och tofflor innan man sätter på dem
att hitta små bilar ömt instoppade under täcket
att åka till jobbet med en stekspade i väskan
att ibland faktiskt hitta kläder på sina rätta ställen
att agera både snuttefilt, snytnäsduk och kudde
att få höra sina egna ord eka i en liten barnamun (dottern till en gråtande lillebror: "Så ja, så ja, du skall få lite sutt!")
att få höra nya roliga och ibland förkortade varianter på sånger (till exempel "jag är en liten undulat, för de är så snåla!")
att få se syskonkärlek växa fram (dottern och sonen låg på rygg och höll varandra i händerna, och dottern skrattade och sade: "Lilla Tore lånar din (=min) hand!"
att bli tagen för given på ett kärleksfullt och tryggt sätt
att känna sig som den viktigaste personen i världen!

Den värsta mardrömmen

En bekant till mig sade att det absolut värsta man kan råka ut för måste vara att förlora sin partner. Han menade att det ju var en människa man själv valt att leva tillsammans med. Att förlora ett barn, som jag anser vara mycket värre, tyckte han inte var lika djupt. Jag älskar min man och skulle sörja om han försvann ur mitt liv, men kärleken till mina barn är av ett helt annat slag. Den är så stark att jag tror att mitt hjärta skulle sluta slå om något hände dem.

De senaste dagarna har jag blivit påmind om vad helvetet på jorden kan innebära - att ens barn försvinner och man inte vet vad som hänt. Tillochmed att hitta barnet dött måste vara bättre!

Jag tror inte på att oroa sig i förväg. Om ingenting händer, så har jag ägnat onödig energi åt oro, och om något skulle hända så spelar det ingen roll om jag oroade mig eller ej. Men visst dyker tankarna upp ibland, särskilt när sådant här händer.

Jag är helt för att förlåta och gå vidare i livet, men om någon skadar mina barn så vet jag verkligen inte vad jag gör.

Upptäckarlust

En av mina moderliga övertygelser är att barnen skall få undersöka så mycket som möjligt utan att jag förbjuder dem. Jag för hela tiden en inre dialog när vi är ute om när jag bör säga nej och när jag kan låta barnen göra det de vill. När dottern var mindre hade hon en förkärlek för att stoppa stenar i munnen vilket kändes lite småläskigt, men hon spottade alltid ut dem så småningom så vi lät henne hållas. Säkert bra för immunförsvaret att få i sig lite smuts...

Igår gick vi till öppna förskolan, som visserligen var öppen men det var inte en själ där (inte ens personal) och alla stolar var uppställda på borden, så vi gick ut och lekte. Dottern höll sig så glatt i sandlådan där hon sprang fram och tillbaka, så när sonen blev hungrig trodde jag att det skulle vara okej att mata honom även om det kändes lite kallt att amma ute i vinterväder. Men just då fick dottern för sig att hon skulle undersöka vad som fanns bakom kullen. Där går en viktig gräns för mig - hon får gärna utforska, men jag vill ha henne inom synhåll!

"Kan du inte stanna här där jag ser dig?" frågade jag, varpå hon vände sig om och sade:
"Inte!" och pinnade iväg.

Det var bara att stolpa iväg efter henne, med en bebis insvept i fårfäll som åt så glatt. Han tyckte att det var extra trevligt att få lite gung till maten, för mitt i alltihop så log han, och fortsatte gosesutta när han ätit färdigt. Det hela kändes faktiskt ganska komiskt, även om det var något obekvämt för mig.

Jag läste om en undersökning som gjorts, där treåringar hade på sig bandspelare som registrerade allt som sades till dem under några dagar. Omkring 70% av allt de fick höra hade med förbud att göra. Jag försöker tänka på det, och uttrycka mig annorlunda när jag egentligen menar nej. Istället för "du får inte sitta i mitt knä när lillebror äter" så säger jag "kom och sitt bredvid mamma". Ibland är det tvärnej som gäller, men jag vill tro att hon tar det mer på allvar om vi är sparsamma med förbud.

Fotoautomat!

http://www.fotoautomaten.se/up.php?id=170583051

Här kan man göra trevliga småkort av vanliga digitalfoton. Perfekt att ha i plånboken! 

Att bjuda på sig själv

Vissa människor, särskilt inom media, anses "bjuda på sig själva". Jag funderar ibland över vad det är de bjuder på, och noterar vimsighet, kaos och en viss gapighet. Det är sådant som är fint att bjuda på, då får vi andra tillfälle att känna oss bättre.

En väninna berättade om en kvinnlig krönikör som berättade om sitt familjeliv. När hon skrev om sina problem så fick hon massor av stöd, men så fort hon berättade om någon som hon själv tyckte var bra, till exempel att hennes barn inte åt fet snabbmat, så blev tongångarna helt annorlunda. Läsarna kunde bli riktigt otrevliga. Då heter det inte att hon bjuder på sig själv, snarare att hon kör ner pekpinnar i halsen.

Jag vill kunna berätta om vilken bra förälder jag anser mig vara, utan att någon skall bli irriterad över det. Samtidigt vill jag kunna berätta om de tillfällen då jag känner att orken tryter, utan att någon skall jubla elakt och tänka att det är rätt åt henne, så kaxig som hon är. Jag vill helt enkelt kunna bjuda på mig själv, så som jag är, utan att göra mig till en clown.

Det krävs en by...

Ett ordspråk säger att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Det ligger något i det. Jag tror inte att det är meningen att vi skall sluta oss inne i små familjer. Kanske därför som så många lovprisar dagis, det blir väl som en "by" förutom att det är alldeles för få vuxna på alldeles för många barn.

I torsdags hade jag behövt en by. Efter en dryg månad av återkommande förkylningar har dottern varit oerhört klängig. Hon är i vanliga fall en självständig flicka som gärna leker för sig själv, men nu har hon varit förtvivlad om jag går på toaletten, även om hon får följa med mig, och att äta middag i lugn och ro har inte varit att tänka på. Sonen har varit väldigt tålmodig, men i torsdags hade även han tröttnat på snuva så hela morgonen hade jag två gråtande barn som klängde på mig. Den ena ville sitta stilla och gosa, den andra ville bli omkringburen. Till slut grät även jag, för första gången på två år grät jag av vanmakt för att jag inte kunde trösta mina barn. Jag ringde mina föräldrar för att få lite moraliskt stöd, och pappa undrade om han skulle komma och hämta oss. De bor fyra timmars bilväg bort. "Ja, gör det!" sade jag och grät lite till. Sedan hade jag blivit av med ett ton stresshormoner, sonen somnade och dottern kunde få gosa i lugn och ro så jag ringde och sade att pappa faktiskt inte behövde komma. Om han hade hunnit åka så hade jag följt med honom, men jag ville egentligen inte åka ner till Småland just nu. Jag ville bara ha avlastning. Det kändes inte alls roligt att knappt komma ihåg hur dottern är när hon är glad.

I fredags hade allt vänt, och barnen var rena drömmen att ha hand om. Vi var ute på en lekplats där det fanns andra barn, och dottern var så glad nästan hela dagen. Då är det inte svårt att orka. Mamma frågade i torsdags om det inte fanns någon som kunde komma och hjälpa mig, men de jag känner som är lediga på dagtid är de som själva är föräldralediga. Sedan kommer ju maken hem och hjälper mig.

På helgen brukar vi ta långpromenader i villakvarteren och drömma om hur vi skulle vilja bo När Vi Blir Rika. En liten gäststuga vill vi ha, så att mina föräldrar och svärmor kan komma och bo hos oss lite längre perioder utan att vi behöver trampa på varandra. Jag vill ha storfamilj! Den lyxen har vi på somrarna, då vi är hos mina föräldrar i nästan två månader. Nog hade jag tankar på att flytta tillbaka när dottern var liten, men jag vill egentligen inte alls bo i min barndomsstad. Det liv jag har byggt upp här i Uppsala under de senaste sjutton åren är för värdefullt för att bytas ut mot lite avlastning på förmiddagarna. Men nog skulle jag vilja ha den där byn. Jag vill både ha kakan och äta upp varenda smula.

Anna Wahlgren

Inledningsvis vill jag säga att jag aldrig har läst någon av Anna Wahlgrens böcker. Min uppfattning om henne har jag fått från frågespalter, notiser i föräldratidningar som tagit upp hennes metoder, och vänners tolkningar av hennes ord. Detta sammantaget har fått mig att undra hur någon vettig människa kan ta till sig en del av hennes dumheter. I en föräldratidning skrivs det om sömn, och om AW:s "sova hela natten-kur". Den bygger, enligt den här artikeln, på "tesen att små barn är instinktivt medvetna om sin hjälplösa utsatthet." När ett barn skriker, så undrar de tydligen "Kommer jag att duka under nu?" Bara det låter i mina öron hur dumt som helst. En dum tes kräver också dumma lösningar, så AW menar att barnet skall ha ett eget rum senast vid fem månader, för att den trygga sömnen skall knytas till barnet själv. Man skall också lägga dem på mage - med andningslarm för de minsta, tillägger hon, förmodligen för att få tyst på alla som protesterar. Spädbarnsdödligheten minskade ju drastiskt när man började rekommendera att lägga barn på rygg. Att ens fundera på att då låta barnen sova på mage känns nonchalant och mycket obildat, även om ett dyrt och opålitligt andningslarm införskaffas. Man skall inte ta upp och trösta barnet, utan "finna den rätta tekniken" med buffningar i rumpan eller liknande.

Själv tror jag att ett litet barn är ett litet djur som inte funderar ett ögonblick över huruvida det kommer att "duka under". När mina barn skriker tolkar jag det som "jag är trött", "jag är hungrig", "någonting är obekvämt" eller "jag vill ha sällskap". Tryggheten vill jag ge dem genom att reagera på deras rop. Visst är det bra om de finner trygghet i sig själva också senare i livet, men jag kan inte se något fel i att den trygga sömnen kopplas till en annan människa. De flesta vuxna vill ju sova nära den de älskar, varför skulle inte barnen få göra det?

Visualisering...

Även en Kaxig Mamma kan ha dagar då motgångar staplar sig ovanpå varandra. Denna dag började bra, maken hade sovmorgon och kunde hjälpa till med morgonbestyren innan han gav sig iväg. Vädret är helt fantastiskt, soligt och varmt, och jag tänkte ta en långpromenad till Gottsunda för att äta lunch, storhandla och ta bussen hem lagom till dotterns sovtid. Första etappen var härlig, dottern satt och kvittrade och sonen sov. Sedan sade det *PANG* någonstans på Konsumvägen, och jag undrade först vad det var för idiot som lekte med smällare men insåg snabbt att det var ett av däcken som gått sönder. Jag har aldrig gillat de där luftdäcken, vi har redan fått köpa ny slang till ett av dem, och nu är jag ännu mer missnöjd. Jag visste inte hur stor skada jag skulle göra på vagnen genom att gå med den på bara fälgen, och dessutom var den extra tung med ett trasigt däck. Jag kunde emellertid inte stå på Konsumvägen och glo resten av dagen så jag tog mig till närmaste busshållplats vid ICA Norby. Funderade på om jag skulle handla där istället, men de blöjor vi köper finns inte där och hursomhelst är det en ganska dyr affär så jag tog bussen till Gottsunda. Där hade jag som sagt tänkt att dottern och jag kunde äta varsin grillad korv, men det ville hon inte alls. De var dessutom inte varma, så jag fick be om att lägga tillbaka den ena en stund. Korvbröd och banan gick dock ner.

Sedan tänkte jag att det kunde vara kul att gå till Gottsundabiblioteket en stund. Det tyckte dottern också, förutsatt att jag bar henne. Försökte jag sätta ner henne i vagnen så illvrålade hon. Så jag hade en tung tvååring på höften och försökte samtidigt manövrera en klumpig syskonvagn. Det gick bra den lilla biten. På biblioteket var det jättekul en stund, sedan blev hon plötsligt jätteledsen och började gråta, lagom till att sonen behövde bytas på förstås. Att få henne ner i vagnen igen visade sig vara omöjligt utan gråt och tandagnisslan. Försökte sitta med henne en stund på en bänk, då hon lugnade sig, men försökte jag sätta ner henne igen så gav hon hals. Storhandlingen bestämde jag mig för att skippa, men blöjor behövdes verkligen så jag gick in på ICA trots ljudliga protester. Där var förstås just hennes storlek slut, och jag hade inte sinnesnärvaro nog för att tänka ut vad jag skulle köpa istället så jag provade Willys istället. Först köpte jag ett paket pepparkakor (man skall aldrig underskatta den lilla mutans makt i vardagen!), men för första gången i sitt liv sade hon nej till det så då gav jag upp hela projektet och åkte hem. Sonen var gudomligt tålmodig trots att storasyster gång på gång tog stöd mot honom för att resa sig upp i vagnen. Jag ägnade hela bussresan åt att visualisera mig själv, nykissad, sittande med dottern i famnen i soffan medan sonen sov i vagnen. I hissen gav emellertid sonen upp och började gallskrika han också. Det fick han göra en stund, då jag upptäckte att dottern hade bajsat, något som säkerligen påverkade hennes humör. När hon var sanerad hade sonen tystnat, och jag fick hela två minuter i soffan enligt visualiseringen innan han började gråta igen. När jag flyttade mig från soffan blev dottern förstås ledsen igen, och en stund hade jag två skrikande ungar på vardera sida i sängen innan jag lyckades få sonen att ta bröstet och dottern blev kramad med andra armen i en för mig mycket obekväm ställning men det var bara att ignorera. Just som båda lugnat ner sig och var glada igen, så sket sonen igenom blöjan, kläderna och på pappas täcke. Gudskelov var dottern glad vid det laget, så jag hann byta på honom och lägga honom i babygymet innan dottern blev smågnällig och ville sitta i knät. Detta inlägg har jag till största delen skrivit med henne i knät, efter att ha SMS:at maken och bett honom köpa allt jag skulle köpt.

Nu leker dottern igen, men sonen har tröttnat så nu skall jag ha honom i knät och se på Top Model 4 och äta färdigmat eller pepparkakor till middag.

Kommentarer

Jag har fått höra från två håll att det inte går att skriva kommentarer. Ni som läser, kan ni inte prova att kommentera detta? Går det inte, så meddela mig via andra forum (jag antar att ni som läser känner mig!).

En Perfekt Mamma

Ingen är perfekt, heter det, och det verkar i allra högsta grad gälla föräldrar om man skall tro media. Det skrivs som en tröst, att Vi Alla känner oss misslyckade ibland, och Ingen Är Perfekt.

Vad innebär det då att vara en perfekt förälder?

Jag älskar mina barn så mycket att jag ofta blir tårögd, och jag visar det också. De är trygga, harmoniska och sociala. Jag har aldrig ångrat något val jag har gjort när det gäller dem, och känner varje dag att mina val är till det bästa för dem. Det innefattar också att ta hand om mig själv, och se till att jag kan göra saker som är viktiga för just mig, och att låta min man få tid för sig själv när han behöver det.

Jante kan gå och lägga sig. Jag är en perfekt mamma.

Rökning

Jag såg flera avsnitt av den danska dokumentärserien om unga mammor. Det som slog mig mest var hur många som rökte i sina hem och i barnens närhet. Ett par, som försökt få barn länge trots att tjejen bara var nitton (ett par missfall hade de också haft vill jag minnas), var storrökare men eftersom de ville sin dotters bästa så skulle de hädanefter bara röka i köket.

Har inte informationen om att rökning inte är särskilt nyttigt nått Danmark? En bekant till mig var på studiebesök på en folkhögskola där, och där var det helt okej att röka inne i klassrummen. Eller så tänker alla som en släkting till mig, att det minsann inte finns några som helst bevis för att det skulle vara skadligt att röka vare sig för rökaren eller deras barn.

Rökare hävdar ofta sin egen rätt att röka, men andra människors rätt att INTE röka är inte lika intressant. Särskilt inte barnens rätt.

Rättvisa

Angående kommentaren till mitt inlägg om politik - nej, antal föräldradagar kan inte riktigt jämföras med hur mycket tid man får med sitt barn! De här rättviseförespråkarna verkar bara tänka på antalet dagar som man är borta från sitt arbete, och därmed hur mycket svårare det blir att Göra Karriär om man är hemma längre. Rättvisan gäller tydligen inte barnet, vilken tid barnet får med respektive förälder. Inse fakta - ett litet barn sover väldigt mycket. Ett litet barn kan inte uttrycka sig på så många andra sätt än att skrika. Första tiden hemma går alltså till stor del åt att försöka lista ut varför barnet skriker och sedan försöka göra något åt det, och att vila eller göra annat medan barnet sover. Tiden man verkligen gör något tillsammans med sitt barn är de första månaderna inte lång.

En riktigt rättvis fördelning av föräldradagarna skulle väl vara att stanna hemma halva veckan var. Då får båda föräldrar prova på hur det är att vara tillsammans hela dagar med ett litet knyte som mest vill vara i famnen, och en alltmer självständig liten individ som utforskar omvärlden. Om barnet ammas så faller rättvisan redan där.

Rättvisa för barnet, vad är det? När börjar det bli medvetet om vilken förälder som är där hela dagarna och vem som kommer hem på eftermiddagen, och när börjar det bry sig om vem som är hemma? Om barnet inte ammas så tror jag inte att barnet bryr sig särskilt mycket om vem det är som är hemma de första månaderna, bara det får vara i famnen och helst sova där. Den vakna, medvetna tiden blir mycket längre under den sista halvan av tiden barnet är hemma, så är det då rättvist att den ena föräldern får så mycket mer vakentid?

Snälla, låt oss få bestämma detta själva!

Politik

När jag diskuterade familjepolitik inför valet stötte jag på en ganska ung miljöpartitjej som, liksom jag, hade mycket bestämda åsikter men av annat slag. Hon sade rakt ut att om inte en man var beredd att ta 50% av föräldraledigheten, så borde han fundera på om han överhuvudtaget skulle ha barn! Ett barn har ju "rätt till" båda sina föräldrar. Förklara för mig vad det innebär, tack! Min man är lärare och kommer ofta hem tidigt. Ibland har han också sovmorgon och får morgontimmarna med barnen. Han är hemma varje helg och över alla skollov. Våra barn är uppe till sent om kvällen och sover länge på morgnarna, och brukar dessutom ta en tupplur mitt på dagen. Det är sant att jag haft några fler vakna timmar med dem när jag varit hemma och maken jobbat, men betyder det att de inte har någon pappa?

Min man älskar sitt jobb och mår verkligen bra av att vara ute och undervisa och sedan komma hem till oss. Jag har en tjänst som personlig assistent, som jag visserligen trivs bra med men vill mycket, mycket hellre vara hemma med barnen medan de är små. Nog verkar det praktiskt att den som trivs bäst med att arbeta får göra det, och den som vill vara hemma är det? Miljöpartisten tyckte inte det, utan rådde mig att byta jobb!

En väninna till mig tyckte att det var sorgligt att det är i de traditionella rollerna som jag och min man känner oss hemma. Hon unnade mig också verkligen att hitta hem i arbetslivet. Visst skulle det vara trevligt att komma på vad jag vill "bli" så småningom, och kunna känna att hela min kapacitet kommer till användning i ett arbete, men mitt "arbete" just nu är det bästa tänkbara! Äntligen känner jag att jag är precis där jag skall vara i livet! Varje dag, varje minut är värdefull och jag har aldrig varit så här lycklig i hela mitt liv. Är det sorgligt? För mig kan inget betalt arbete i världen vara lika viktigt som att ge mina barn en trygg och bra start i livet.

Kvinnofälla? Sicket skitsnack! Det är väl ingen fälla om jag gör ett medvetet val. Jag struntar fullständigt i om min pension inte blir särskilt hög, eller om min dröm om ett boende med en uteplats aldrig blir verklighet för att vi inte har råd. Om någon anser mig vara illojal mot resten av den svenska kvinnligheten för att jag, genom att vilja vara borta från arbetslivet så länge som möjligt, hjälper till att behålla löneglipan mellan könen, så får de tycka det. Vi gör det vi tror är bäst för vår familj. Hittills har jag inte "tagit" någonting av min mans föräldradagar, och det är möjligt att det blir 50-50 i slutändan, men det skall i så fall vara vårt val.

Föräldraförsäkringen

Inför valet 2006 pratade jag föräldraförsäkringspolitik med de partier jag eventuellt skulle kunna rösta på, och har även diskuterat detta med vänner. Många anser att fler föräldradagar skall öronmärkas för vardera förälder, att man inte skall kunna skriva över lika många dagar på sin partner. Intressant är att de som haft starkast åsikter om detta är de som ännu inte har några barn...

Det många glömmer när de ropar om rättvisare fördelning är att pappan faktiskt har fler dagar än mamman från start. Vi har ingenting som motsvarar de tio pappadagarna, vilket kan tyckas orättvist eftersom det är vi som behöver den fysiska återhämtningen - som kan vara bra mycket längre än tio dagar! Annars är dagarna uppdelade 50-50. Om inte min man vill ge mig av sina dagar, så måste han faktiskt inte det!

Argumenten för tvångsuppdelning har varit många och ibland, enligt mig, lite väl långsökta. Kvinnlig ohälsa och skilsmässor sägs ibland bero på att kvinnan varit hemma längre med barnen. Ursäkta, men jag tror inte att en lagstiftning om utökade öronmärkta dagar skulle hjälpa särskilt mycket i de fallen. En man som inte vill vara hemma i de två månader som han inte kan skriva över på kvinnan, vill förmodligen inte vara hemma i fem månader! Och om kvinnan inte vill vara hemma så länge som mannen vill att hon skall, men ändå är det, så är det lite för enkelt att skylla på kvoteringen. Då kanske man hellre borde se över sitt förhållande och kommunikationen med sin partner. Vill politikerna ha jämnare fördelning, så att männen är hemma längre, så får de nog prova något annat. Vad sägs om en vettig ekonomisk ersättning?

Fördomsfull

Igår träffade jag på en mamma som har två barn, den yngsta sex veckor. Hon berättade att hon var ensam med dem, och min första reaktion var något i stil med "oj, jobbigt!". Jag såg nämligen framför mig ett tidigare fungerande familjeliv och en separation under andra graviditeten eller alldeles nyligen. Det visade sig dock att båda barnen var "donatorbarn" från Danmark och att mamman hela tiden haft för avsikt att vara ensam. Då kom allt i ett annat läge. Säkerligen är det mer pyssel att vara ensam, men med ett bra tankemönster behöver det inte vara jobbigare än om man är två. Som självvald singelförälder behöver man ju inte heller känna besvikelse över att inte få avlastning av sin partner.

Familjekonstellationerna blir alltmer varierande i samhället. Jag känner både frivilligt och ofrivilligt ensamstående med biologiskt egna eller adopterade barn, ett vän-par av olika kön som valt att ha barn tillsammans, och ett samkönat par som hoppas på barn så småningom. Vi traditionella kärnfamiljer börjar nästan kännas exotiska! De konservativa må tycka vad de vill om detta, men min åsikt är att alla familjer där det finns kärlek, trygghet och respekt är bra familjer oavsett hur många mammor eller pappor som ingår i den!

Om tålamod

Mina barn sover, peppar peppar, oftast gott på nätterna vilket gör att jag känner mig utvilad om morgnarna. Där är en av de viktigaste nycklarna till att jag aldrig har haft några problem med mammaorken. Eventuella läsare med jobbiga nätter kanske tänker att "ja ja, det där är ju lätt för henne att säga, hon skulle prova på mitt liv!" Jag erkänner gärna - jag har inte en aning om hur det är att natt efter natt behöva gå och vagga barn. Min familj har hittills varit oerhört priviligierad på det området, och det vet jag om och är tacksam över, varje dag. Hur jag skulle orka hålla mig till nästa nyckel om jag aldrig fick sova ordentligt vet jag inte. Då vore jag nog inte lika kaxig längre.

Nästa nyckel är att tänka och försöka sätta mig in i andra människors situation, främst familjemedlemmarna. Mina barn är fortfarande små, den äldsta fyller snart två år, och jag tror inte att någon föds med illvilja i sinnet. Därför finns det en orsak till varför de skriker, slår eller kastar saker. Allt kan bli mycket trevligare om jag försöker ta reda på orsaken till att dottern absolut vägrar sätta sig i sin stol vid middagsdags, istället för att resolut trycka ner henne. Senaste gångerna hon inte har velat sätta sig har hon nämligen bajsat, och då är det väl helt naturligt att inte vilja sätta sig! Sedan finns det oönskvärda beteenden som att kasta mat på golvet eller slåss, och där spelar det ingen roll att jag förstår varför potatisen hamnar på golvet. Det är ändå inte okej. Men är det något att bli arg över? Jag tycker inte det. Det går att låta sträng utan att vara arg.

Min tredje tålamodsnyckel är tacksamhet. Även under till synes ändlös gråt efter mardrömmar eller vid förkylningar eller de där mystiska anledningarna som man bra gärna skulle vilja veta, så har aldrig känslan av tacksamhet lämnat mig. Jag har åtminstone barn att trösta!

En nyckel som jag aldrig kan ge som tips, liksom sömnnyckeln, är att båda barnen är harmoniska och kan vara för sig själv. Det är inte svårt att vara tålmodig mamma åt en dotter som sitter i sitt rum och läser böcker!

Alla?

Jag har alltid blivit förorättad över kollektiva utskällningar. När läraren spänner blicken i oss och säger att "Ni måste faktiskt bli bättre på att städa", så måste jag bita mig i tungan för att inte protestera och påpeka att jag minsann stannade kvar en timme och städade efter både mig och andra.
Lite av den irritationskänslan kommer tillbaka när jag läser om föräldraskap i olika forum. Där är jag förstås inte utpekad på samma sätt, vi är inte bara 20 mammor eller pappor som förväntas ingå i detta "alla", men jag vill ändå protestera när det handlar om att "alla" tycker det är jobbigt ibland, "alla" tappar tålamodet, "alla" tycker att det är en stor och svår omställning att bli förälder.
Ursäkta, men så är det inte! Att det mycket väl KAN vara svårt, och att många kan tycka det, går jag med på, men även om jag är det enda undantaget i världen så betyder det att inte alla tycker likadant.
Den här bloggen kommer att handla om mina tankar om föräldraskap och allt däromkring. Jag är verkligen Kaxiga Mamman och känner mig helt trygg som förälder, och vill gärna diskutera!