Barnvagnar

Läste för ett tag sedan insändare i en föräldratidning som handlade om hur idiotiskt det är att köpa nya barnvagnar, att man borde lägga alla de pengarna på välgörenhet och köpa en begagnad istället.
Själv är jag väldigt tacksam över att det finns folk som har råd och lust att investera i nya vagnar. Annars skulle det nämligen inte finnas några begagnade heller, och bristen på vagnar skulle väl göra att även de begagnade kostade stora summor. En vagn håller nämligen inte hur länge som helst, vill jag meddela.
Vår första var en liggvagn som min syster köpte begagnad åt sitt barn. Vi var alltså minst den tredje familjen som hade den, och efter ett halvår gick en stång i underredet tvärt av. Mitt under en promenad långt hemifrån. Då köpte vi i desperation en vagn på Blocket, som vi också var minst den tredje familjen om. Den hålls numera ihop av spännremmar. Sedan blev det dags för en dubbelvagn, som även den haft minst två tidigare ägare. Den höll i ett par år, men är nu ohjälpligt söndersliten. Ett av hjulen ramlar ständigt av och går nu inte att sätta fast överhuvudtaget. Sittvagnen som min syster köpte ny, och alltså bara är lite begagnad, har vi kasserat suffletten på eftersom den ständigt föll ner, annars håller själva vagnen. Och paraplysulkyn vi köpte till äldsta dottern hänger med även om ena framhjulet inte längre går att låsa fast i en stilla position. Vi kommer alltså att ha noll intakta vagnar av fem att sälja vidare på en begagnatmarknad.

För att kunna frakta barnen någorlunda smidigt till dagis, så har vi nu köpt en trädgårdsvagn! De andra barnen på dagis är mäkta imponerade. Givetvis gick den sönder redan första dagen, trots att den skulle tåla fem hundra kilo, så även den hålls ihop med silvertejp och spännremmar. Men den fungerar i alla fall.

Samsovning

Rönen om samsovning varierar. Förr var det direkt dåligt, lite senare det bästa man kunde göra, och nu heter det visst att det ökar risken för plötslig spädbarnsdöd.

Vi hade från början inte alls tänkt samsova. Dottern sov så gott i sin vagga, och sedan sin spjälsäng, bredvid mig tills hon var ungefär nio månader. Då ville hon plötsligt inte alls ligga ensam, utan tiggde om att få vara med oss. Det fick hon, och till slut brydde vi oss inte ens om att lägga henne i sin egen säng.
Samma sak med sonen, han sov gärna ensam till ungefär samma ålder. Sedan ville han vara med oss. Det blev onekligen lite trångt, så vi kastade ut spjälsängen och satte in ytterligare en 90-säng. Nu vräker sig hela familjen i en 270cm bred jättesäng, och det är helt underbart!

Många klarar inte av att sova med sina barn för att både de och barnen blir störda, men vi har tur. De snurrar inte omkring så väldigt mycket, utom där de faktiskt har utrymme. Oftast lägger jag mig tillsammans med dem för att själv sova, och somnar då med en unge på var arm, eller med båda i lilla sängen, eller båda tätt tryckt intill mig på varsin sida. Eller så kryper jag ner intill dem när de båda somnat. Varje kväll fylls jag av samma glädje, lycka, värme, vördnad och tacksamhet över dessa två underbara varelser! De laddar mina batterier, jag suger åt mig energi från de sovande små kropparna och låter kärlek flöda tillbaka.

En del fördömer samsovningen för att de vuxna måste få utrymme att vara ett kärlekspar. Som om man inte kan vara det på andra ställen! Jag sover helst med min man i samma säng, men vi vill gärna ha lite avstånd mellan oss. När vi som nygifta köpte vår dubbelsäng så fick vi stoppa expediten som automatiskt ville beställa en bäddmadrass på 180cm bredd. Vi ville ju ha 2x90 för att kunna bädda ordentligt! Han tittade förvånat på oss och sade: "Men vad gör ni med skarven?" Vi tittade lika förvånat tillbaka. Vadå gör? Den stör väl inte oss? Lika lite som att barnen stör oss. Okej, barnen stör kanske lite mer, ty en skarv slänger sällan iväg en spark i huvudet... Men jag tror barnen hade stört mer om de sovit i sina egna sängar i ett annat rum. Om någon vaknar till och är ledsen, så räcker det oftast med att slänga ut en hand och klappa lite i sömnen så är det bra. Ingen behöver vakna ordentligt. När sonen vaknar och vill "sitta mamma", så är det bara att han kravlar upp på min mage, och så somnar vi bums om.

Hur jag kommer att känna den dagen det verkligen är dags för barnen att sova i egna sängar vet jag inte, men som det är nu tänker jag sannerligen inte jäkta på det! Det finns nog plats för en 90-säng till om det behövs!