Föräldraförsäkringen

Inför valet 2006 pratade jag föräldraförsäkringspolitik med de partier jag eventuellt skulle kunna rösta på, och har även diskuterat detta med vänner. Många anser att fler föräldradagar skall öronmärkas för vardera förälder, att man inte skall kunna skriva över lika många dagar på sin partner. Intressant är att de som haft starkast åsikter om detta är de som ännu inte har några barn...

Det många glömmer när de ropar om rättvisare fördelning är att pappan faktiskt har fler dagar än mamman från start. Vi har ingenting som motsvarar de tio pappadagarna, vilket kan tyckas orättvist eftersom det är vi som behöver den fysiska återhämtningen - som kan vara bra mycket längre än tio dagar! Annars är dagarna uppdelade 50-50. Om inte min man vill ge mig av sina dagar, så måste han faktiskt inte det!

Argumenten för tvångsuppdelning har varit många och ibland, enligt mig, lite väl långsökta. Kvinnlig ohälsa och skilsmässor sägs ibland bero på att kvinnan varit hemma längre med barnen. Ursäkta, men jag tror inte att en lagstiftning om utökade öronmärkta dagar skulle hjälpa särskilt mycket i de fallen. En man som inte vill vara hemma i de två månader som han inte kan skriva över på kvinnan, vill förmodligen inte vara hemma i fem månader! Och om kvinnan inte vill vara hemma så länge som mannen vill att hon skall, men ändå är det, så är det lite för enkelt att skylla på kvoteringen. Då kanske man hellre borde se över sitt förhållande och kommunikationen med sin partner. Vill politikerna ha jämnare fördelning, så att männen är hemma längre, så får de nog prova något annat. Vad sägs om en vettig ekonomisk ersättning?

Fördomsfull

Igår träffade jag på en mamma som har två barn, den yngsta sex veckor. Hon berättade att hon var ensam med dem, och min första reaktion var något i stil med "oj, jobbigt!". Jag såg nämligen framför mig ett tidigare fungerande familjeliv och en separation under andra graviditeten eller alldeles nyligen. Det visade sig dock att båda barnen var "donatorbarn" från Danmark och att mamman hela tiden haft för avsikt att vara ensam. Då kom allt i ett annat läge. Säkerligen är det mer pyssel att vara ensam, men med ett bra tankemönster behöver det inte vara jobbigare än om man är två. Som självvald singelförälder behöver man ju inte heller känna besvikelse över att inte få avlastning av sin partner.

Familjekonstellationerna blir alltmer varierande i samhället. Jag känner både frivilligt och ofrivilligt ensamstående med biologiskt egna eller adopterade barn, ett vän-par av olika kön som valt att ha barn tillsammans, och ett samkönat par som hoppas på barn så småningom. Vi traditionella kärnfamiljer börjar nästan kännas exotiska! De konservativa må tycka vad de vill om detta, men min åsikt är att alla familjer där det finns kärlek, trygghet och respekt är bra familjer oavsett hur många mammor eller pappor som ingår i den!

Om tålamod

Mina barn sover, peppar peppar, oftast gott på nätterna vilket gör att jag känner mig utvilad om morgnarna. Där är en av de viktigaste nycklarna till att jag aldrig har haft några problem med mammaorken. Eventuella läsare med jobbiga nätter kanske tänker att "ja ja, det där är ju lätt för henne att säga, hon skulle prova på mitt liv!" Jag erkänner gärna - jag har inte en aning om hur det är att natt efter natt behöva gå och vagga barn. Min familj har hittills varit oerhört priviligierad på det området, och det vet jag om och är tacksam över, varje dag. Hur jag skulle orka hålla mig till nästa nyckel om jag aldrig fick sova ordentligt vet jag inte. Då vore jag nog inte lika kaxig längre.

Nästa nyckel är att tänka och försöka sätta mig in i andra människors situation, främst familjemedlemmarna. Mina barn är fortfarande små, den äldsta fyller snart två år, och jag tror inte att någon föds med illvilja i sinnet. Därför finns det en orsak till varför de skriker, slår eller kastar saker. Allt kan bli mycket trevligare om jag försöker ta reda på orsaken till att dottern absolut vägrar sätta sig i sin stol vid middagsdags, istället för att resolut trycka ner henne. Senaste gångerna hon inte har velat sätta sig har hon nämligen bajsat, och då är det väl helt naturligt att inte vilja sätta sig! Sedan finns det oönskvärda beteenden som att kasta mat på golvet eller slåss, och där spelar det ingen roll att jag förstår varför potatisen hamnar på golvet. Det är ändå inte okej. Men är det något att bli arg över? Jag tycker inte det. Det går att låta sträng utan att vara arg.

Min tredje tålamodsnyckel är tacksamhet. Även under till synes ändlös gråt efter mardrömmar eller vid förkylningar eller de där mystiska anledningarna som man bra gärna skulle vilja veta, så har aldrig känslan av tacksamhet lämnat mig. Jag har åtminstone barn att trösta!

En nyckel som jag aldrig kan ge som tips, liksom sömnnyckeln, är att båda barnen är harmoniska och kan vara för sig själv. Det är inte svårt att vara tålmodig mamma åt en dotter som sitter i sitt rum och läser böcker!

Alla?

Jag har alltid blivit förorättad över kollektiva utskällningar. När läraren spänner blicken i oss och säger att "Ni måste faktiskt bli bättre på att städa", så måste jag bita mig i tungan för att inte protestera och påpeka att jag minsann stannade kvar en timme och städade efter både mig och andra.
Lite av den irritationskänslan kommer tillbaka när jag läser om föräldraskap i olika forum. Där är jag förstås inte utpekad på samma sätt, vi är inte bara 20 mammor eller pappor som förväntas ingå i detta "alla", men jag vill ändå protestera när det handlar om att "alla" tycker det är jobbigt ibland, "alla" tappar tålamodet, "alla" tycker att det är en stor och svår omställning att bli förälder.
Ursäkta, men så är det inte! Att det mycket väl KAN vara svårt, och att många kan tycka det, går jag med på, men även om jag är det enda undantaget i världen så betyder det att inte alla tycker likadant.
Den här bloggen kommer att handla om mina tankar om föräldraskap och allt däromkring. Jag är verkligen Kaxiga Mamman och känner mig helt trygg som förälder, och vill gärna diskutera!