Olika kulturer

För en del år sedan läste jag en artikel om hur barn lär sig tala i olika kulturer. En forskare hade studerat två gruvsamhällen i USA, ett med afroamerikanska invånare och ett med kaukasiska. I det afroamerikanska så umgicks man i större grupper, över alla generationer, och pratade nästan oavbrutet med varandra. Bebisarna pratade man om, men inte med. Inte förrän de själva började prata, då togs de upp i den talade gemenskapen.
Den kaukasiska mamman var ensam på dagarna med sitt barn, och pratade därför mycket med barnet. Många lekar gick ut på att leka med ord, och varje litet gurgel som barnet gjorde tolkades som tal. Om någon kom på besök, till exempel mormor, så talades det också genom barnet. "Mamma har satt på dig för mycket kläder idag", konstaterar mormor istället för att berätta det för mamman.
Barnen i båda grupper lärde sig tala i samma genomsnittliga ålder. Ingen skillnad alltså på om man övade talet med barnet, eller om barnet bara fick vistas i en miljö där det talades mycket.

Den här undersökningen har fått mig att fundera på hur vi i olika kulturer förhåller oss till barn. I Sverige kan nog många identifiera sig med den kaukasiska mamman, som sitter ensam med sitt barn. Och jag gillar det inte. Vi är sociala varelser, flockdjur, och det känns helt snett att det skall vara på det här viset! Socialt samspel måste konstrueras, vi måste gå till öppna förskolan eller stämma träff med någon för att få ett umgänge. Somliga vill ge föräldrarna dåligt samvete om de söker barnvakt till sitt barn, somliga föräldrar ger sig själva det där dåliga samvetet och tycker att de är dåliga föräldrar som låter mormor eller farfar se efter minstingen en stund medan man själv gör något annat.
Kelterna, åtminstone de mer förnäma, skickade iväg sina barn till fosterföräldrar. Dels för att knyta kontakter mellan familjerna, dels för att lära barnet att livet fungerar lite olika på olika ställen. Så långt vill jag inte gå. Inte heller vill jag flytta tillbaka till min hemstad, även om jag tycker om den flock-känsla vi har där, där det plötsligt finns sex vuxna som kan ta hand om barnen. Ungarna älskar det, och det känns som att det är meningen att det skall vara en gruppaktivitet att ta hand om barn. Det betyder inte att ensamstående föräldrar inte gör ett utmärkt arbete. Ibland har man inget val, ibland väljer man att ha det just så. Och det finns säkerligen problem och slitningar med storfamiljer också. Kanske är det någon sorts romantiker i mig som blickar längtansfullt mot livet på en stor gård med mycket folk.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget, eller hur jag tycker att världen borde se ut istället. Jag har bara känslan av att vi missar något.

Tröst

När man bloggar om sitt liv och sina tankar, så får man vara beredd på att få kommentarer om man inte stänger kommentarmöjligheten. Jag kommenterar själv, både snällt och kaxigt, ibland kanske onödigt, men ibland känns det viktigt. Vad man sedan gör med dessa kommentarer, är enligt mig bloggägarens eget val. Det här är mitt utrymme. Jag har fått pekpinnar om censur då jag har ändrat inlägg eller tagit bort kommentarer, men det struntar jag i.

Ett inlägg som jag skrev för ett tag sedan handlade om tröst. Jag reagerade över att föräldrar som tyckte att det var jobbigt fick kommentarer om att ALLA tycker att det är jobbigt! Jag undrade då om det verkligen upplevdes som en tröst. Svaret jag fick, av någon för mig okänd, handlade om att jag minsann inte kunde bestämma vad folk blev tröstade av, och att jag - summan av kardemumman - inte skulle sätta mig på några höga hästar. När jag försökte skriva ett svar, så upptäckte jag att det nästan bara blev citat från mitt tidigare inlägg, och då tröttnade jag. Den här personen hade valt att tolka allt negativt. Jag var inte på humör för diskussion - vill någon läsa som Fan läser Bibeln så spelar det ingen roll hur jag än försöker förklara vad jag menade, så jag tog bort både inlägget och svaret.

Men nu undrar jag igen. Nu har jag nämligen hört om en person som sökt professionell hjälp för att h*n mår dåligt, och fick av utbildad vårdpersonal svaret att det var helt normalt att känna sig ledsen och må dåligt när man är småbarnsförälder. Ingen hjälp där alltså.
Jag kan förstå svaret om man säger: "Jag känner mig så otillräcklig som förälder, är det bara jag eller känner någon annan såhär?" Om man vill ha en bekräftelse på att det är normalt, om man faktiskt blir tröstad av vetskapen om att det inte alls är särskilt konstigt. Men om man verkligen ÄR ledsen, ÄR trött, ÄR osäker oavsett hur andra känner sig - hjälper det verkligen då med förnumstiga kommentarer om att Alla Känner Så Här? Särskilt som de inte är helt sanna. Alla är inte alls slutkörda och ledsna. Just det hjälper förstås inte de som mår dåligt, men det är ändå viktigt att påpeka att man KAN må väldigt bra som småbarnsförälder. Så, istället för att säga "ALLA tycker att det är jobbigt!" (och därmed få oss som mår bra att framstå som lögnare...), så kanske man kan fråga: "Vad skulle kunna få dig att må bättre? Kan jag trösta dig eller hjälpa dig?" Eller bara lyssna. Det kan vara nog så viktigt.

Parallellen jag kan dra till mig själv, är när jag var gravid och mådde illa i sex månader. Att det var en vanlig åkomma var inte det minsta tröstande. Jag mådde lika jämrans pyton ändå.

Om dagis igen

Förskola heter det ju. En skola med pedagogik och en massa annat som sägs vara så himla viktigt för barnen att få, så viktigt att folk har anklagat mig för att vara egoistisk och inte tänka på dotterns bästa när jag "höll henne hemma" de första åren.

Nu har våra barn gått i förskolan ett år, och vi trivs alla med det. Men igår, på föräldramötet, kunde jag inte låta bli att kommentera hur kluvet budskapet om förskolan är. Dels att det är så himla viktigt - men när ett barn får syskon, då är det plötsligt inte lika viktigt. Då får det bara vara i förskolan femton timmar i veckan, åtminstone i vår kommun. Här får de åtminstone gå tre dagar i veckan mellan nio och två, medan i andra kommuner är det tre timmar fem dagar i veckan, och ingen lunch. Hela biten med hur viktigt det är med måltiden ur en pedagogisk synvinkel faller platt och man får en fadd smak av snålhet i munnen. Och att som vuxen ta en semesterdag för att flyttstäda, det är helt otänkbart. Då är dagis plötsligt inte en fin pedagogisk institution som är till för barnets bästa, utan en förvaringsanstalt där vi lämnar in ungarna medan vi är tvungna att jobba.

Givetvis blev jag genast missförstådd, och kommentarer som "hur skulle det se ut om alla..." fälldes, jämte lovprisningar av den svenska förskolan jämfört med andra länder. Ja, det är otroligt billigt att få ha sina barn i förskolan för runt en tusenlapp per månad, när det i till exempel Australien kan kosta fem hundra kronor per dag. Nej, jag tror inte att "alla" skulle välja att ha sina barn på dagis under hela semestern. Jag tycker att barn behöver semester och sommarlov lika väl som föräldrarna. Och jag själv valde ju att inte ha mitt äldsta barn på dagis alls när jag var hemma med lillebror. För mig fanns det ingen anledning, jag var ju ändå hemma och såg på dagis som just en förvaringsinstitution som jag just då inte behövde.

Men det är ändå något som inte riktigt rimmar här. På vår förskola skall de tydligen ha yoga måndagar och fredagar, något som en mamma var väldigt intresserad av att låta sitt barn prova - men han har småsyskon som inte går på dagis, så han får inte vara där på måndagar och fredagar. Den spännande utflykten som man har planerat i flera veckor, den kanske barnet missar eftersom familjen flyttar den dagen och måste ta ut en semesterdag, och då får man ju inte ha sitt barn i förskolan.

Om det nu skall vara en FörSkola, hur bisarrt låter inte det då? "Ditt barn får inte vara i skolan om inte du är ute och tjänar pengar." Vad är det egentligen som är barnets bästa i det här?

"De äter väl om de blir hungriga!"

Hur många gånger har man inte hört den kommentaren när det gäller barn som är kinkiga med maten? Till och med Dr Phil förklarade det till en mamma med halvvuxna barn som krävde specialmat.
Kanske är det sant när det gäller en del barn. Men långt ifrån alla.
Små hungriga barn verkar inte förstå att det är mat som kommer att få dem att må bättre. Tvärtom, tycker jag. Är mina barn riktigt hungriga, så är det extra svårt att få i dem något.
"Men om man i flera veckor serverar mat de inte tycker om?" undrade en väninna. Lär de sig då att äta?
Kanske det, om man själv står ut med gråt och bråk och matvägran så länge, och om ens barn har den reserv i kroppen som behövs för att inte magra av för mycket. Min son har det inte, han är liten och ganska tunn. Förra sommaren fick han kindtänder och vägrade äta fast mat på en vecka, och till och med fruktsoppa fick jag tvångsmata honom med. Så nej, han åt inte när han var hungrig, och han tacklade av förfärligt.
Hur gör då äldre barn om det serveras mat de inte tycker om? Äter de för att de är hungriga? Jag tror att de är smartare än så. Äter mer till frukost och kvällsmat, äter hemma hos kompisar eller går ut och greppar en burgare om de är lite äldre. Det är vad jag skulle ha gjort.
Det betyder inte att man måste vända utochin på sig själv för att ge barn mat de tycker om, och det är förstås bra att presentera nya rätter och försöka lära dem att tycka om så mycket mat som möjligt. Det blir betydligt enklare så i sociala sammanhang. Men att just hungern skulle vara en tillräckligt bra motivation, det vete tusan.

Nattning på sommaren

På sommaren har vi inga tider att passa och softar mest omkring hemma hos mormor och morfar. Vi sover i deras svala källare och sover därför riktigt gott. Och länge.
Därför blir det sena kvällar.
I tisdags hade sonen sovit en stund på dagen. Gör han inte det, så brukar han bli ordentligt trött framåt åtta-nio och somnar då ganska lätt framför någon film eller på en cykeltur. Nu när han hade sovit blev han inte trött förrän vid halv tio, då han fick pyjamas. Men sova ville han inte, han ville titta på Spöket Laban eller vad det nu var. Vid samma tid tyckte jag att det var dags för dottern att bada lite i badkaret för att tvätta av sig solcreme och saltvatten. Badade gjorde hon länge och väl och sprang sedan omkring en lång stund innan hon vid elva fick nattlinne. Då ville hon gå ut igen, och sjöng och dansade på altanen. Halv tolv gick hon och lade sig, men låg och snattrade som vanligt. Då fick även sonen lägga sig. Det blev tyst ganska snart, men när jag en halvtimme senare själv skulle krypa ner i stora familjesängen, så sade han glatt: "NU kom mamma!" Men sedan somnade han.
Igår skulle vi åka till Söderköping, och fick väcka barnen framåt elva (det var rekord, annars brukar de vakna runt halv tio eller tidigare). Det var nära att Tore somnade i bilen, men det gjorde han inte så vi trodde på en tidig kväll. Strax efter nio fick han duscha och få pyjamas, men då verkade han inte särskilt trött utan ville titta på Myrorna (Fem myror är fler än fyra elefanter). Det fick han, men vid tio låg han i sängen.
Halv tio duschade jag dottern och satte på nattlinne och tyckte att det var dags att sova. "Sen", svarade hon. "Nej, nu" försökte jag. "Sen", upprepade hon bestämt och gick och lekte med mormor. Två timmar senare låg hon i sängen, men hoppade och studsade så att lillebror blev störd. Men vid midnatt var det lugnt i alla fall.
Många kvällar lägger jag mig samtidigt som barnen, men den enda skillnaden är att dottern då hoppar och klättrar på mig istället för på lillebror. Hon somnar inte särskilt mycket tidigare för det. Men som sagt, vi har inga tider att passa, och när dagis väl sätter igång så vill jag tro att de är trötta lite tidigare än såhär. Det blir också lättare att lägga sig när det inte är fullt dagsljus ute.
Vi kämpar inte heller med att få barnen att sova, det är en strid vi vet att vi inte kommer att vinna. Vissa barn blir helt omedgörliga när de är för trötta, så att man helt enkelt måste försöka tvinga dem att sova för deras eget bästa, men våra blir mest fnittriga eller väldigt stilla. Det där med att kunna se en sommardeckare i lugn och ro på kvällen, det får vi ta senare i livet.

Egoistiska Mamman

Förra helgen, då det var härligt sommarväder, var jag och båda barnen i Stadsträdgården med en annan barnfamilj. Första timmen var vi två vuxna på fyra barn i en enorm lekpark, med Fyrisån inte långt därifrån och en massa spännande buskar och snår. Sonen håller sig oftast runt andra barn, så ser jag inte honom på någon minut blir jag inte särskilt orolig. Men dottern kan bege sig precis vartsomhelst och måste hållas under uppsikt. Ganska snart försvann hon första gången, och den andra föräldern fick leta en bra stund efter henne medan jag höll ögonen på de övriga tre. Till slut kunde vi intressera dottern för att gunga, och jag andades ut. Gungan tar hon sig inte upp ur själv, och hon kan sitta väldigt länge och nöjd. Ytterligare en förälder kom, och vi kunde sitta och fika i lugn och ro! Visst var det mycket barn i parken, och jag såg hur en mamma stod och trampade otåligt i väntan på att hennes barn skulle få en av bebisgungorna. Jag förkunnade för mina vänner att om någon kom och tyckte att vi skulle låta någon annan gunga, så tänkte jag strunta fullkomligt i det. Naturligtvis är jag för att lära barn turtagning och att dela med sig, men jag behövde verkligen en fikapaus innan jag tog tag i situationen.
Till saken hör nämligen att vi är mitt uppe i en autismutredning gällande dottern. Hon fungerar inte som de flesta andra barn, det är ofta omöjligt att resonera med henne. Skulle jag ha lyft bort henne från gungan där hon trivdes, så hade det krävts mycket av mig i form av distraktion och tröst. För att orka med det behövde jag få fika ifred. Så när den otåliga mamman kom fram till mig och frågade om det fanns någon chans att de kunde få gungan snart, så svarade jag så vänligt jag kunde att nej, tyvärr. Glad blev hon inte, och det förstår jag. Efter en stund gick jag och frågade dottern om hon ville gå ner. "NEJ!!!" Okej, sade jag. Då påpekade en äldre dam försiktigt att det var många som stod i kö, och otåliga mamman trampade buttert en liten bit bort (trots att den andra bebisgungan varit ledig flera gånger). Då sade jag att "Vi har ett problem med henne, och jag lovar er att hela lekplatsen kommer att bli gladare om hon får sitta kvar". Damen svarade att då förstod hon, och nickade vänligt. Jag kunde förstås ha sagt något liknande åt den otåliga mamman när hon frågade, men även om jag verkligen inte skäms för att dottern troligen har autism, så är det inte det första jag vill presentera henne som. Jag vill inte att hon skall "bli" en eventuell diagnos.
En kort stund därefter smet sonen ur synhåll och fastnade vid några kallvattenduschar strax bredvid, där det också fanns några hundar. Då passade jag på att lyfta ur dottern, som förstås protesterade högljutt. Men då kunde jag locka med hundarna, och snart sprang hon också förtjust omkring bland duscharna.
Efter en ganska lång stund där med glassfika, så smet hon iväg igen. Jag bad mina vänner hålla ett öga på sonen, och följde efter. För att se hur långt hon skulle gå på egen hand, och vart, så följde jag efter henne på några stegs avstånd. När hon gick till en damm med grumligt vatten, så höll jag mig väldigt nära men lät henne leka med en pinne i vattnet. Det måste barn få göra, tycker jag. Men så reste hon sig, och tog ett kliv rakt ut i dammen! Förmodligen trodde hon att det var en vattenpöl, som den som bildas utanför vårt hus när det regnar. Men den var djup. Hela ungen försvann och jag hoppade i. Jag hade vatten till midjan. Hon blev förstås rädd, och jag behöll lugnet och tröstade henne, bekräftade att det var läskigt men att mamma var där och hjälpte henne. Sedan gick vi bort till vännerna, där hon fick både en och två klubbor och blev glad igen. Då grät jag en stund. Så nu fick vi ännu mer bevisat att vi inte kan lämna henne ur sikte. Inte än i alla fall.
Så om någon missunnar mig en stund i lugn och ro medan mitt barn ockuperar en gunga, så är det deras problem.

Enfald?

Igår var jag genom jobbet på miljöpartiets årskongress. De röstade med mycket knapp majoritet igenom att de skall arbeta för kvotering av föräldraledigheten. Visserligen vill de förlänga den till 18 månader, men den skall delas upp i tre delar varav föräldrarna bara får bestämma över en tredjedel.
Det här har jag skrivit om flera gånger. Trots att vi nöjer oss med de två barn vi har och alltså inte själva kommer att drabbas, så blir jag upprörd. Det är så oerhört kränkande! Visst, vi har kanske världens mest generösa föräldraförsäkring, men bara för det finns det ingen anledning att komma med pekpinnar. "Ingen annan fråga är viktigare för jämställdheten", säger de. Vad sägs om lika lön för lika arbete? Lika forskning, så att man inte bara forskar på hjärtsjukdomar hos män?
Det absolut dummaste argumentet hittills hörde jag igår från en äldre man som jag diskuterade detta med. Han sade att man i USA funderade på att vidta åtgärder för att barnfamiljer (särskilt fattiga) inte skulle dricka så mycket läsk. Högre skatter var väl på tapeten. Men att folk protesterade, för att det där skulle familjerna själva få bestämma. Därför behövdes det ibland lagar, som kunde hjälpa de fattiga familjerna att fatta bättre beslut för sina barn.
För mycket läsk är skadligt för vem som helst, kan vi väl hålla med om efter den forskning som faktiskt finns och genom blotta självkännedomen. Fattiga familjer kanske inte vet eller förstår eller bryr sig om detta. Okej. Men är det att jämställa med att föräldrar får bestämma vem som är bäst lämpad att vara hemma med ett barn? Är det alltså lika skadligt att vi avgör det, som ifall vi skulle avgöra att det var bäst att hälla i ungen kopiösa mängder cocacola? Betyder det att vi är dumma i huvudet och inte förstår vårt barns bästa?
Samme man menade också att de svaga männen som inte kunde stå på sig inför sina chefer behövde statens hjälp här. Det skulle i så fall betyda att mannen TVINGAS ta ut alla dagar han har rätt till, att han helt enkelt inte FÅR arbeta, att det skulle vara höga böter på det. För, om nu den här svage mannen inte klarar av att be om de två månader som är öronmärkta åt honom nu, hur lätt är det att be om tre gånger så mycket? Blir han verkligen hjälpt av ett sådant idiotiskt påfund?
Och om den ene föräldern, osagt vilket kön, inte vill vara hemma ens de två månader som är vikta åt dem nu, varför i herrans namn skulle de vilja vara hemma tre gånger så lång tid???

Min irriterade teori är att det är dessa personer som vill kvotera:
*människor som inte har barn själva och inte har en aning om vad det innebär
*bittra människor som inte kunde kommunicera med sin partner om att de ville vara hemma kortare eller längre tid

Det alla glömmer i denna diskussion är att föräldradagarna redan ÄR uppdelade, inte ens 50-50 för pappan har tio extra dagar som inte mamman har. Börja slåss för det istället, att mamman skall ha tio mammadagar för att återhämta sig efter förlossningen och hinna landa lite innan de värdefulla föräldradagarna rinner iväg! Som det är nu, så måste ju mamman i många fall ta ut föräldradagar innan barnet är fött, om hon inte orkar arbeta in i det sista och inte kan bli sjukskriven. Är det rättvist, då? Att mamman har färre dagar med barnet när det väl är fött?

Kaxigare mamma

På valborgsmässoafton träffade jag på en ännu kaxigare mamma på tåget. Hela familjen skulle till farmor, och eftersom det var en härligt solig dag så promenerade vi med barnen i varsin vagn. Något annat hade vi inte ens en tanke på. Men konduktören nickade mot den djupt sovande dottern och sade att "du är snäll du, då min son var sådär stor fick han gå!" Jag hade förstås inte behövt svara eller försvara mig, men sade något om att det inte handlade om snällhet utan vad som var bäst för familjen. Och även om vi nu hade för vana att låta vår fyraåring promenera tre kilometer, så kan ni ju föreställa er hur det känns att vara en pyssling i Uppsala på Valborg. För att komma till stationen behövde vi ta oss genom smeten. Vagn, ja tack!

Vidare kommenterade konduktören att en annan mamma borde dra ner dragkedjan på ett barns jacka. Mamman svarade då vänligt att hon inte fick det för barnet. Så det så.

Så, kaxiga mammor finns det lite överallt!

Barnvagnar

Läste för ett tag sedan insändare i en föräldratidning som handlade om hur idiotiskt det är att köpa nya barnvagnar, att man borde lägga alla de pengarna på välgörenhet och köpa en begagnad istället.
Själv är jag väldigt tacksam över att det finns folk som har råd och lust att investera i nya vagnar. Annars skulle det nämligen inte finnas några begagnade heller, och bristen på vagnar skulle väl göra att även de begagnade kostade stora summor. En vagn håller nämligen inte hur länge som helst, vill jag meddela.
Vår första var en liggvagn som min syster köpte begagnad åt sitt barn. Vi var alltså minst den tredje familjen som hade den, och efter ett halvår gick en stång i underredet tvärt av. Mitt under en promenad långt hemifrån. Då köpte vi i desperation en vagn på Blocket, som vi också var minst den tredje familjen om. Den hålls numera ihop av spännremmar. Sedan blev det dags för en dubbelvagn, som även den haft minst två tidigare ägare. Den höll i ett par år, men är nu ohjälpligt söndersliten. Ett av hjulen ramlar ständigt av och går nu inte att sätta fast överhuvudtaget. Sittvagnen som min syster köpte ny, och alltså bara är lite begagnad, har vi kasserat suffletten på eftersom den ständigt föll ner, annars håller själva vagnen. Och paraplysulkyn vi köpte till äldsta dottern hänger med även om ena framhjulet inte längre går att låsa fast i en stilla position. Vi kommer alltså att ha noll intakta vagnar av fem att sälja vidare på en begagnatmarknad.

För att kunna frakta barnen någorlunda smidigt till dagis, så har vi nu köpt en trädgårdsvagn! De andra barnen på dagis är mäkta imponerade. Givetvis gick den sönder redan första dagen, trots att den skulle tåla fem hundra kilo, så även den hålls ihop med silvertejp och spännremmar. Men den fungerar i alla fall.

Samsovning

Rönen om samsovning varierar. Förr var det direkt dåligt, lite senare det bästa man kunde göra, och nu heter det visst att det ökar risken för plötslig spädbarnsdöd.

Vi hade från början inte alls tänkt samsova. Dottern sov så gott i sin vagga, och sedan sin spjälsäng, bredvid mig tills hon var ungefär nio månader. Då ville hon plötsligt inte alls ligga ensam, utan tiggde om att få vara med oss. Det fick hon, och till slut brydde vi oss inte ens om att lägga henne i sin egen säng.
Samma sak med sonen, han sov gärna ensam till ungefär samma ålder. Sedan ville han vara med oss. Det blev onekligen lite trångt, så vi kastade ut spjälsängen och satte in ytterligare en 90-säng. Nu vräker sig hela familjen i en 270cm bred jättesäng, och det är helt underbart!

Många klarar inte av att sova med sina barn för att både de och barnen blir störda, men vi har tur. De snurrar inte omkring så väldigt mycket, utom där de faktiskt har utrymme. Oftast lägger jag mig tillsammans med dem för att själv sova, och somnar då med en unge på var arm, eller med båda i lilla sängen, eller båda tätt tryckt intill mig på varsin sida. Eller så kryper jag ner intill dem när de båda somnat. Varje kväll fylls jag av samma glädje, lycka, värme, vördnad och tacksamhet över dessa två underbara varelser! De laddar mina batterier, jag suger åt mig energi från de sovande små kropparna och låter kärlek flöda tillbaka.

En del fördömer samsovningen för att de vuxna måste få utrymme att vara ett kärlekspar. Som om man inte kan vara det på andra ställen! Jag sover helst med min man i samma säng, men vi vill gärna ha lite avstånd mellan oss. När vi som nygifta köpte vår dubbelsäng så fick vi stoppa expediten som automatiskt ville beställa en bäddmadrass på 180cm bredd. Vi ville ju ha 2x90 för att kunna bädda ordentligt! Han tittade förvånat på oss och sade: "Men vad gör ni med skarven?" Vi tittade lika förvånat tillbaka. Vadå gör? Den stör väl inte oss? Lika lite som att barnen stör oss. Okej, barnen stör kanske lite mer, ty en skarv slänger sällan iväg en spark i huvudet... Men jag tror barnen hade stört mer om de sovit i sina egna sängar i ett annat rum. Om någon vaknar till och är ledsen, så räcker det oftast med att slänga ut en hand och klappa lite i sömnen så är det bra. Ingen behöver vakna ordentligt. När sonen vaknar och vill "sitta mamma", så är det bara att han kravlar upp på min mage, och så somnar vi bums om.

Hur jag kommer att känna den dagen det verkligen är dags för barnen att sova i egna sängar vet jag inte, men som det är nu tänker jag sannerligen inte jäkta på det! Det finns nog plats för en 90-säng till om det behövs!

Att ta beslut

Häromdagen fick jag anledning att fundera över åsikten om huruvida det är rätt eller fel att döpa barn i kyrkan.

Just det kristna dopet har jag också en del åsikter om. Alltför många låter döpa sina barn i kyrkan utan att ha någon som helst intention att hålla allt man faktiskt lovar vid ett dop. Det är bara en trevlig ceremoni som hör till traditionen. Min man är troende kristen, men själv har jag gått ur Svenska Kyrkan och kan därför inte gå med på att låta döpa barnen in i den kristna församlingen. Däremot har jag tacksamt tagit emot öppningen att låta barnen bli välsignade av en präst, och vill de själva bli aktiva inom kyrkan så är det bara trevligt.

Men!

För de som verkligen tror på den kristna guden, och verkligen vill att deras barn skall få bli en del av en församling, så är det självklart rätt att låta döpa dem i kyrkan! Vårt ansvar som föräldrar är att hela tiden göra val åt våra barn, mer eller mindre viktiga, tills de kan göra valen själva. Vi väljer om barnen skall bli köttätare eller vegetarianer. Vi väljer om de skall gå på dagis eller vara hemma. Om de skall ha den prickiga eller randiga bodyn. Om de skall ha ett sparkonto. Vi väljer, både aktivt och passivt, att barnen skall ha en liknande livsstil som vi själva. Jag gillar inte vintersport, alltså tar jag inte med mina barn till skridskobanan. Jag gillar att åka pulka, alltså åker mina barn pulka. Jag gillar att koppla av med en film efter en jäktig dag, alltså får mina barn titta på en film om de vill när de kommer hem från en späckad dag på dagis.

Om mina barn vill bli medlemmar i Svenska Kyrkan så står det dem fritt att bli det. Om mina vänners barn vill gå ur kyrkan, så är det lika fritt.