Ofta får jag frågan om jag är nöjd nu när jag har ett barn av varje sort. Sanningen är, förstås, att jag blev överlycklig över mitt första barn och ännu lyckligare över att vi fick ett till, vilket kön det än varit på dem!
Skillnaden mellan en individ och en annan tror jag är betydligt större än mellan flickor och pojkar i allmänhet. När det pratas om ultraljud så säger en del att de inte vill veta könet i förväg, det skulle förstöra överraskningen och det vore ju som att öppna en julklapp i förskott. Jag har inte gjort ultraljud alls, och hade förmodligen inte heller varit särskilt intresserad av könet om jag nu haft möjlighet, men inte av det skälet. Jag använder mig av parallellen skiva eller bok - jag vet ju att jag får en skiva eller en bok i julklapp, men är det Vivaldi eller Motörhead? Sartre eller Guillou? LP eller CD, pocket eller inbunden? Talbok eller musik, facklitteratur eller seriebok?
Det som är mest spännande med att ha en flicka och en pojke är just nu omgivningens sätt att behandla dem. Dottern är söt, sonen tuff. Ja ja.
1 comment:
Då skulle du höra och se hur attityder förändras när folk upptäcker att den tuffe lille pojken är en flicka... (mest förr innan Trollet blev väldans långhårig)
Det "snällaste" folk säger då är, litet överseende: "Åh, hon är en liten pojkflicka". Vilket hon inte är. Hon är ett barn, av könet flicka, som är tuff, blyg, aktiv, begåvad, rolig, fundersam, vild, rädd, arg, ledsen, lugn och sig själv!
Men "pojkflicka" är ok, i folks medvetande. Vad hade de sagt om jag istället haft en "flickpojke"?
Post a Comment