Framåtvända barnvagnar

Jag läser då och då om folk som ondgör sig över framåtvända barnvagnar. Somliga menar att barnet måste sitta framåt tills de är halvtannat år för att de ju behöver tryggheten av att kunna se mamma, och Lill Lindfors menar att framåtvända vagnar för barn under tre år borde bannlysas. Man kan ju inte visa, inte peka, inte ha ögonkontakt, man ser inte hur barnet mår och så vidare.

Dottern var nog hyfsat nöjd med att sitta vänd mot mig ganska länge, men inte sonen! Så fort han lärde sig sitta, hängde han sig över kanten på vagnen för att se vad som hände där framme. Visst hade jag kunnat spänna fast honom hårt, men valet stod mellan att ha honom tjutandes och kämpandes vänd mot mig, eller nöjd och glad vänd framåt. Inte särskilt svårt val för kaxiga mamman. Vill jag se deras ansikten, så behövs ingen större manöver. Det går alldeles utmärkt att peka och visa, tillochmed ännu bättre eftersom de ser det jag ser.

Jag förespråkar inte framåtvända vagnar för alla barn från födseln. Men jag förespråkar att känna av hur ditt barn vill ha det!

Bättre eller sämre?

En vän till mig skriver i sin blogg om sorgen över att ha förlorat sitt gamla liv när de fick barn. Inte för att de inte älskar sitt barn, men deras liv innan var också bra och det kommer aldrig tillbaka. Flera kommentarer skrevs till detta, varav en var något om att livet utan barn varken var bättre eller sämre än livet med barn, bara annorlunda.

Om livet innan barnen kändes bra, så kan jag gott tänka mig att detta stämmer. Men inte på mig. Livet innan barn kan liknas vid att gå hungrig och längtansfullt titta på alla som äter, och med barn är jag mätt och nöjd. Jag längtade så innerligt efter en familj. Nästan allt jag hittade på innan barnen var för att fylla ut tomrummet. Visst var det härligt att resa till Florida, men det var en ersättning. Visst var det roligt med levande rollspel, men det var definitivt också en ersättning. Jag försökte hitta på roliga saker som morötter till mig själv, för att jag skulle orka stå ut lite till, för att kanske, kanske nå mina drömmars mål till slut. Drömmen om en familj.

Nu har jag den. En man som älskar mig, två helt underbara barn som skänker mig en glädje och ett lugn som jag knappt trodde kunde finnas. Jag har tidigare skrivit här om att jag aldrig tyckt det varit jobbigt att ha barn, och det står jag fast vid. Visst hade jag hellre velat sova än att vagga dottern halva natten med "Hallelujah" på repeat, men jag var samtidigt så lycklig över att HA ett barn att vagga! Visst kunde jag längta efter en middag utan att ha sonen klättrandes på bordet, men jag längtade inte efter en middag utan honom. Visst har det varit skönt att få stunder utan barnen - men efter en timme har jag saknat dem och längtat efter dem.

Livet med och utan barn är annorlunda. Livet utan barn kändes trasigt, livet med dem känns helt.

Vaccinering

Vaccinering har blivit en självklar del av vårt liv. Jag har inte ifrågasatt att de har sprutat in grejer i mitt lilla, lilla barn för att förhindra att det får någon obehaglig eller livshotande sjukdom, jag väljer att tro på forskning och erfarenhet.
Det finns skräckrapporter om hemska biverkningar, men hur sanna de är har ifrågasatts. En minoritet väljer dock att inte vaccinera sina barn av en eller annan orsak. Alla måste ta ansvar för sina egna val.

Nu när det ropas högt om svininfluensa läser jag krönikor av läkare som menar att om alla vaccinerar sig så dör viruset snabbt, och insändare av föräldrar som vädjar till alla att vaccinera sig för att deras barn är extra smittkänsligt.

Men. Det här vaccinet är inte färdigt ännu! Det är inte testat! Och även om det vore det, så hade jag avstått. Jag har hört om alldeles för många som blivit ordentligt sjuka av själva influensavaccinet (inte just detta, men tidigare vaccin). Blir man sjuk, så är ändå inte sjuk under en så lång tid. För de allra flesta är det inte livshotande.

Det talas om samhällsekonomiskt ansvar. Likaså att det tagits fram ett vaccin mot vattkoppor som skall ges till barn, mest för att föräldrarna måste vara hemma från jobbet så länge om barnet blir sjukt. Här är det då något annat som känns sjukt!

Jag vill inte att mina barn skall bli sjuka. Inte den minsta lilla förkylning vill jag utsätta dem för om jag får bestämma! Jag vill inte heller att någon skall vara elak emot dem, eller att de skall vara olyckliga. Samtidigt är det en del av livet, och min uppgift som förälder är att lära dem handskas med livet. De måste få lov att vara sjuka.

Jag kan sätta mig in i hur det känns att vara förälder till ett bräckligt barn som själv inte tål vaccin. Jag skulle nog också vilja att hela världen tog hänsyn till mitt barn. Men faror lurar ju överallt. Förmodligen dör betydligt fler barn i trafiken än i svininfluensa, friska eller infektionskänsliga. Skall vi be alla sluta köra bil?

Det är farligt att leva. Man kan dö!

Gulsot

Läste just om ett par vänner som fick åka in till barnakuten med sin fyra dagar gamla dotter som andades lite konstigt. Det visade sig inte vara någon större fara som tur var, men visst blev man uppskrämd!

Det fick mig att tänka på när vår dotter var lika gammal. Hon föddes en måndagkväll, och på onsdagen skulle vi åka hem. Vi tyckte att hon såg lite gul ut i huden, och frågade en barnmorska om det, men hon menade att man skulle vara riktigt saffransgul för att det skulle vara någon fara, så vi åkte glatt hem. På fredagen skulle vi tillbaka för PKU-testet, och då sade läkaren att hon var gul (lika gul som när vi åkte från BB...), och att vi eventuellt skulle behöva åka in igen för att låta henne "sola". De skulle höra av sig när blodprovet var klart. Mycket riktigt, de ringde och sade åt oss att omedelbart komma in med henne. Jag var fortfarande full av energi och tyckte att jag hade fått sova länge om jag sovit en timme i sträck, och sade åt min dödströtta make att åka hem och sova ut ordentligt och komma dit dagen efter.

Det var nog då jag bondade ordentligt med henne, det var hon och jag som skulle fixa det här tillsammans. Men det var jobbigt att ha henne i en plastbytta under lysrör när jag helst av allt ville ha henne intill mig, det var jobbigt att behöva åka in igen när vi hade börjat komma till ro hemma. Barnmorskan sade dock att vi troligen skulle få åka hem på lördagen, för att lillans värden såg bra ut.

Sedan hände flera saker på en gång. Personalen frågade om jag hade haft vattkoppor. Någon tanklös idiot hade nämligen tagit in ett äldre vattkoppsjukt barn till BB, och om jag hade haft sjukdomen själv så var dottern skyddad genom bröstmjölken, annars inte. Jag visste inte om jag hade haft det, så de tog ett blodprov men det tog ju några dagar innan de fick svar på det. Vidare fick jag alltmer ont av ett hematom i nedre regionerna, som bultade och värkte så att jag varken kunde stå eller sitta utan fick ligga på mage. Min ork började sina. Och till sist sade läkaren, utan att ens titta på dottern, att vi skulle stanna ett dygn till. Barnmorskan begrep det inte men så var det.

Då grät jag. Jag var trött och orolig och hade ont och ville bara hem. Maken gick och köpte en tidning och en kexchoklad åt mig, vilket var precis vad jag behövde, och nästa gång jag skulle amma så behöll jag mitt barn en lång stund i famnen innan hon lades tillbaka. Då kändes det bättre.

Sonen hade också gulsot, men det var vi beredda på så vi bad dem kolla ordentligt innan vi åkte hem med honom. Han lades under sollampa lite tidigare än dottern, och vi blev kvar i fem dygn utan att åka hem emellan. Det kändes bättre. Tydligen är det något med min och makens blodgrupper i kombination, som gör att risken för gulsot ökar. Eftersom båda är födda på vintern så räcker det inte med det lilla dagsljus som de eventuellt kunde få på naturlig väg. Tur att det finns sådana där lampor, för gulsot kan tydligen bli farligt om det går för långt!

Dagis

Förra veckan började mina barn förskolan som det heter, dagis som man säger. Dottern är tre och ett halvt, sonen knappt två år yngre. En del har höjt lite förvånat på ögonbrynen, de har fått för sig att vi skulle låta barnen vara hemma med oss till skolstart, men så har aldrig varit tanken. Jag sätter mig bara emot normen att ALLA barn skall in på dagis vid halvtannat år, oavsett om man vill eller behöver ha dem där. Vi har varken velat eller behövt förrän nu.

Nu är det emellertid dags för oss alla. Jag hann tröttna rejält på att vara hemma, och försöka söka upp aktiviteter för oss varje dag. Det fanns ingenting att hänga upp veckan på, någon aktivitet som vi visste att vi skulle på en viss dag, ty sådant finns inte för treåringar eftersom de förväntas vara på dagis. Det var mycket lättare när dottern var liten.

Inskolningen och första veckan har gått jättebra. De anpassade sig snabbt och gör framsteg. De går inte riktigt heltid, och denna vecka var det bara tre gånger fem timmar eftersom min man är arbetssökande, timvikarierande lärare. Det känns emellertid alldeles lagom! Nu kan jag se fram emot att få vara med dem en hel dag, när jag är ledig, istället för att känna tvånget att hitta på något.

Båda är snoriga förstås, men inte så pass att de har behövt vara hemma. Det går väl över det också.

Cykelhjälm

Innan jag började cykla med barnen använde jag aldrig cykelhjälm. Men nu kan jag inte riktigt motivera för dem varför de skall ha hjälm och inte jag. Inte för att de någonsin har ifrågasatt detta, men ändå. Dessutom, skulle jag åka omkull och slå i huvudet riktigt hårt så är det inte bara jag själv som drabbas längre. Så nu har jag hjälm, både när jag cyklar ensam och med barnen. Att en väninna cyklade in i en dam och fick en ordentlig smäll tidigare i somras hjälpte till med motivationen.

I tisdags cyklade jag hem från stan med barnen i vagnen, och mötte deras dagisfröken. Hon hade hjälm, jag hade hjälm och jag kände mig så duktig!

Tandsprickning

När dottern fick sina kindtänder blev hon riktigt sjuk med ganska hög feber. Hon sov sig igenom det värsta, och åt gärna glass, och var bra igen på några dagar.
När sonen fick sina första kindtänder märkte vi ingen större skillnad. Lite grinigare, men inte alls som dottern. Men nu har han just fått sina fyra sista, och det har varit en jobbig vecka för oss alla! Han ville inte äta alls, inte glass, inte yoghurt, inget. Dricka kunde han gudskelov, och jag blandade friskt olja i nyponsoppan och grädde i mjölken.
Efter sex dagars flytande diet vägrade han plötsligt dricka också. Det är förstås oacceptabelt, särskilt i sommarvärme, så kaxiga mamman tog sonen i famnen, låste armarna och klämde fast hans lilla huvud under min arm och tvångsmatade honom med utspädd fruktsoppa och olja i en nappflaska. Han kunde inte undgå att svälja, och mamman var inte alls kaxig utan kände sig hemsk och liten och förtvivlad. Men så fort han fått i sig lite, blev det bättre och han sprang runt och lekte en stund innan energin gick ur honom och jag tvingade i honom några milliliter till.
Senare på kvällen firade vi min namnsdag med schwarzwaldtårta, och sonen åt grädde! Mycket grädde! Sedan lekte han glatt resten av kvällen och sov gott hela natten.
Fortfarande hade han ont då och då, och blödde ur munnen. Jag fick tips av sjukvårdsrådgivningen att ge honom stolpiller istället för att försöka tvinga i honom alvedon med den där vidriga skogsbärssmaken, och det gick hur bra som helst. Varför har jag inte tagit reda på det för flera år sedan?
Nu har alla fyra kindtänder spruckit igenom, även om de inte har kommit upp helt och hållet. Han knaprar glatt på hårda chokladkakor och torkad frukt, och åt korv i förrgår. Vilken lycka! Han var inte knubbig till att börja med, och inte blev han tjockare av att vägra fast föda i över en vecka. Jag försöker mata honom med vispgrädde, vilket går ganska bra. Det känns inte alls kul att revbenen syns på en liten pojke, och armarna är som tändstickor.

Vad som än kommer att hända i framtiden med eventuella sjukdomar och annat elände, så behöver vi aldrig mer bekymra oss över tandsprickningen. Nästa gång de får tänder, så är munnen van vid det på ett annat sätt, och det går att förklara för dem vad som händer.

Oumbärlig

Jag vill inte vara oumbärlig. Inte i mitt arbete, inte i mitt privatliv. En av de perioder i livet som var värst, var när flera människor krävde min närvaro eftersom de menade att de inte hade någon annan än mig. Det hade jag inte alls gått med på, och jag kände mig låst och frustrerad.

Som förälder tar man förstås på sig ett mycket större ansvar än man oftast gör i arbetslivet (beroende på vilket yrke man har). Men även här vill jag vara någorlunda utbytbar. Livet kan inte falla och stå med att just jag orkar, att just jag närvarar. Ända från början har jag jobbat mot detta, genom att dela ansvaret med vänner och andra bekanta. Eftersom jag jobbar nätter, så måste det gå bra att pappa eller någon annan nattar, och tröstar på natten vid behov.

Men att stå högst upp på prioriteringslistan gör mig inget annat än lycklig! När min lille febrige tandsprickande son gnyr i sömnen, vaknar till och ser på mig och ler tryggt för att sedan krypa upp på min mage och somna om, det gör mig alldeles varm om hjärtat. "Jag känner mig mycket bättre nu när just du är här", talar han om för mig på sitt ordlösa sätt.

Oumbärlig, nej tack. Önskad, ja tack!

Provokation?

Igår läste jag en kolumn i dagstidningen av en kvinnlig skribent som inte såg särskilt gammal ut. Hon ifrågasatte alla åtgärder, från både höger och vänster, för att man skall kunna vara hemma med sina barn, och tyckte att det väl var bättre för samhället om man erbjöd dagis från tre månaders ålder så att föräldrarna snabbt kunde komma ut att jobba igen. "För oss som inte vill vara hemma."
Jag undrar om hon menade allvar, om hon ville provocera eller helt enkelt var för ung för att förstå vad hon skrev.

Och jag kan inte hjälpa att jag tycker att om man vill lämna iväg sitt barn till en institution då det är tre månader gammalt, för att man inte vill vara tillsammans med det utan hellre koncentrerar sig på sin karriär, så kanske man inte bör skaffa barn.

Lyckat!

Inatt sov jag med barnen igen, efter en natt på jobbet. När sonen vaknade plockade jag upp honom, men han ville gå till pappa! Det kändes så bra!

Mammainstinkter

Maken slutade jobbet i tisdags och har nu sommarlov, så jag passar på att jobba ett par veckor innan vi tar en gemensam semester. Det betyder att jag gick upp tjugo över fem imorse, en tid då båda barnen vanligtvis sover gott.
Men imorse vaknade sonen och ville ha sin mamma. Igår var han lite febrig efter en vaccination, och sov lite oroligt. Alla mina instinkter sade åt mig att ta hand om honom, strunta i mitt jobb och bara tillgodose hans önskemål. Jag hade några minuter över, och lade mig i sängen med honom och kände hur hela hans lilla kropp slappnade av i välbehag och trygghet.
Men. Han har en pappa också, och lite av vitsen med att jag skall jobba nu är att stärka bandet mellan far och son. I sommar kommer vi att vara hos mina föräldrar, och då är det morfar som gäller hela dagen. Det är nu tiden finns.
Så jag kysste ömt den lilla och förklarade att han nu fick ligga och mysa på pappas mage, och cyklade iväg i den småkyliga sommarmorgonen. Strax efter hade lillen somnat om och sov sedan gott, fick jag veta.

Även om jag hade haft ett jobb som jag hade kunnat strunta i, så hade jag inte gjort oss som familj någon tjänst i längden genom att lyda mina instinkter. Vi blir en mycket bättre familj om pappa också får chansen att trösta!

Är det något jag missat?

Jag är ganska pysslig av mig. Jag väver, filtnålar, har just lärt mig baka surdegsbröd, gör korsord, tecknar en serie http://gravidserier.blogg.se/ , skriver brev, håller i trådarna till en julmarknad på ett litet soldattorp i området och är engagerad i en cafégrupp på samma torp, jag trycker på tyg och syr lite och träffar gärna vänner.

"Jag fattar inte hur du hinner", är en återkommande kommentar av andra hemmavarande mammor.

Vad har jag missat? Vad är det jag borde göra?

Städa, förmodligen. Det är oftast ganska rörigt här hemma. Dels har jag själv en förmåga att röra till det - det räcker med att posten kommer så är det kört. Dels hjälper barnen till så snällt och placerar köksgeråd och allt annat överallt.
Laga mat? Jodå, när vi inte har de duktiga matsedlarna (vilket vi oftast inte har...) så blir det mycket mat som går snabbt att laga. Köttfärssås är bra, pyttipanna ännu bättre.
Leka med barnen? Bara om de ber mig. Jag tror på att låta dem leka själva så mycket som möjligt. Detta, i kombination med deras personligheter, gör att jag sällan behöver underhålla eller "stimulera" dem.
Tvätta? Med egen tvättmaskin tar det ingen tid att tala om.
Handla gör jag ju, oftast i kombination med att lillen skall sova så den tiden hade jag ändå behövt ta till sövning.

Vad är det som förväntas av mig? Inte för att jag bryr mig om det, men jag är nyfiken!

Sås o kopp

I födelsedagspresent fick jag av min finlandssvenska väninna en barnskiva med duon Sås o kopp, litegrand det finlandssvenska svaret på Mora Träsk men med helt egna sånger. Många av dem är helt genialiska! En sång handlar om skurken i sagan.

"Vad vore Rödluvan utan en varg?
Vad vore Snövit utan en häxa som är arg?
Askungen utan en prins och en sko skulle stå där i köket och glo
Tre bockar Bruse på väg till en äng
Utan trollet under bron saknar sagan poäng
Det skall finnas det goda och det onda ty si
Det är det som kallas dramaturgi!"

Rekommenderas varmt!

Unga föräldrar

Fick tips om en femtonårig blivande tvillingmammas blogg. Hon får väldigt mycket stöd och påhejningar av sina läsare, men även en del otäcka påhopp. Samt naturligtvis alla kommentarer, även välmenta, om att man förlorar så mycket på att få barn tidigt, som att livet skulle vara slut då. Att hon skulle "vakna upp om 20 år" och upptäcka att livet var över. Att man ju inte har någon utbildning när man är femton.
Så här är det: Små barn behöver sömn, mat, närhet och att någon håller dem torra och rena. det behövs ingen civilingenjör för det. En femtonåring som älskar sina barn kommer att vara expert på detta mycket snart.
Och att "missa" sin tonårstid? Jösses, om jag haft förmånen att få slippa de åren! HUR många tonåringar tycker det livet är roligt, egentligen?
Missa sin utbildning? Knappast. Det finns förskolor, som faktiskt är avsedda att ta hand om barn medan föräldrar studerar eller arbetar. Kanske halkar den här mamman efter något år, kanske kan hon läsa ikapp om hon nu vill det. Hursomhelst har hon lika stora möjligheter som vemsomhelst att utbilda sig till det hon vill.
Så om 20 år kan hon "vakna upp" med ett bra jobb och tonåriga barn, 35 år gammal, med världen framför hennes fötter.

Detta skriver den 37åriga småbarnsmamman som planerar att påbörja min utbildning runt 2010-11.

Dagis - för vem?

Nu har det plötsligt blivit nya turer med dagis, eller förskola som man väl bör säga men som ingen jag känner gör. Vi hade tänkt söka syskontid för dottern, femton timmar i veckan, och låta sonen vara hemma med oss en termin till. Det var också så vi sökte.

Men ju äldre sonen blir, desto mer har jag ångrat att vi inte sökte för honom också. Han älskar att vara med andra barn, och jag tror att det skulle bli outhärdligt att lämna storasyster på morgonen till ett roligt ställe där han inte får vara, och försöka hitta på något spännande med honom. Tre dagar i veckan, fem månader. Och hämta storasyster ute på en rolig lekplats där han inte heller får vara.

I måndags pratade jag med en dam på kommunen, som sade att kösystemet är utformat på så sätt att syskontidbarnen kommer allra sist i kön, något som förstås är vettigt eftersom de egentligen inte behöver tillsyn. Aneira kunde alltså ha hamnat varsomhelst i Uppsala. Så väldigt intresserad är jag inte av att skjutsa henne tvärs över stan. Men allt skulle sett helt annorlunda ut om vi sökt för Tore också, för då kommer Aneira att bli åldersprioriterad och han kan hänga med på syskonbiljetten. Hon rådde mig att snabbt som attan göra en ny ansökan, så kunde vi ta ställning till det hela när/om vi fick erbjudande.

Redan idag, två dagar senare, fick jag veta att vi får in båda barnen på det dagis vi hade som förstahandsval, bara en liten bit härifrån, på 25-35h i veckan. Det känns otroligt bra! Både jag och maken kommer att kunna jobba som vi vill, men ändå kunna ha värdefull fritid och lediga vardagar med barnen då och då.

Vad är då skillnaden mot när dottern var runt året, och jag vägrade tänka tanken på att sätta henne på dagis? Jo - då ville jag verkligen vara hemma. Vi hade ett rikt umgänge med andra barnfamiljer och hittade på en massa kul, samtidigt som vi båda trivdes med att bara vara hemma och skrota en hel dag. Under hösten, när alla andra i föräldragruppen hade flyttat och deras barn hursomhelst började dagis, så var maken föräldraledig medan jag först jobbade och sedan var hemma med havandeskapspenning och inte gjorde många knop. Dottern var mycket nöjd med att ha oss båda hemma, och visade inga tecken alls på att vilja ha annat sällskap (även om hon och pappa förstås var iväg på äventyr titt som tätt). Våren då hon var två år var maken hemma på halvtid, och lillebror var gott sällskap hur liten han än var. Först under hösten har han till fullo kunnat uppskatta öppna förskolan, sångstunder och annat vi har varit på, och nu visar han tydligt att han vill gå ut genom att hämta sina skor och ge dem till mig. Han är inte alls lika nöjd med att bara softa hemma.

Jag tycker inte heller att det är lika mysigt att bara vara hemma längre. I sommar har jag varit hemma i fyra år, med ett kort avbrott på sex veckor och några få gästspel på jobbet. Det vore en sak om det fanns fler hemmamammor, men de är få. Jag har inga arbetskamrater, helt enkelt. Det är tröttsamt att varje dag behöva anstränga mig för att hitta någon att prata med, särskilt någon som jag kan prata annat än barn med. Att hitta på saker att göra för både mig och barnen är ett arbete som jag börjar tröttna på, hur hemskt det än kan låta. Sitter man i en lägenhet högt uppe i ett hus så finns inte så mycket arbete som man kan göra sina barn delaktiga i. Det går inte att "låta barnen bli en del av din vardag", som det heter. Jag kan inte ha två ungar i famnen när jag diskar. De är för små för att begripa vitsen med att baka, åtminstone den lilla och den stora vill bara äta deg.

Så. Dagis är till för hela familjen. Inte nödvändigtvis för att jag och maken behöver tjäna pengar, för vi skulle kunna leva på en lön. Men för att vi nu har kommit till den punkt då vi anser att någon annan bättre kan lära våra barn det de behöver för att rustas för livet. Ett socialt samspel som de inte har någon möjlighet att lära sig i den trygga familjen. Lek som de inte får hemma, eftersom det finns så få barn att leka med under dagtid då de flesta går på dagis. Och vi har kommit till den punkt då jag måste komma hemifrån för att till fullo kunna uppskatta att vara hemma.

Från den tredje augusti har de plats, men vi får börja inskolningen lite senare om det passar oss. Troligen hamnar de i olika grupper, men de kommer till samma byggnad. Vi lämnar och hämtar dem på samma ställe, de kan känna den tryggheten hos varandra ändå. De får dela upplevelsen, det händer spännande saker i bådas liv. Jag är verkligen odelat positiv till detta, vilket känns så skönt! Grannarna har sina barn på samma dagis och är jättenöjda, det är också en trygghet.

Ett nytt kapitel i livet börjar!

Retromamma!

Vissa saker blir jag lycklig av. Jag betalar gladeligen ganska mycket extra pengar för en helt vanlig blå toppluva, om den har Barbapapatryck på. Allt med Fem myror är fler än fyra elefanter får mig att le. I höstas köpte jag body, tröjor, strumpor, underkläder och byxor till barnen med figurerna på, och häromdagen köpte jag en flaska badskum från Apoteket bara för att elefanen var på, och tänker troligen köpa schampoo också bara för att flaskan är fin. Så är det, och det står jag för!
Däremot känner jag mig inte särskild lockad av det klädmärke som gör reklam med sloganen "för hagalna mammor och bortskämda barn".

För övrigt ser jag fram emot att cykelhjälmforskningen skall gå framåt, så att hjälmarna kan bli lättare och bekvämare. Stackars lillkillen måste hålla upp hjälmen med ena handen för att kunna se. Hjälmen sticker ju ut så långt därbak att den skjuts fram av ryggstödet. Det MÅSTE kunna gå att få fram ett bättre alternativ än de här klumpiga frigolitklossarna!

Mammamatematik

Den här veckan har maken haft påsklov, så jag har passat på att jobba vilket innebär att jag är borta ca 30 timmar i taget. I tisdags morse SMS:ade han att barnen var snoriga.
Mamma räknar.
Snoriga barn som smittar mig på tisdag. (Det har nog aldrig hänt att de INTE har smittat mig, så det är bara att räkna med, även om jag ofta försöker tänka positivt att nejdå nejdå, inte den här gången!) Då kommer jag känna mig dålig onsdag kväll eller torsdag. Rinnsnuva en eller två dagar. Täppt i näsan och kanske halsont ytterligare några dagar. Det betyder sjuk på påskafton när stora familjemiddagen på makens sidan hålls, och kanske frisk nog att jobba på påskdagen men ändå täppt och ämlig.
Vill inte!
Då kom jag på detta: Jag ammar inte längre. Jag är inte gravid längre. På fyra år har jag inte kunnat använda naturläkemedel. Men nu! Så när jag slutat jobbet på tisdagen gick jag direkt och köpte esberitox, som kan fungera även förebyggande, och stoppade i mig ett par tabletter på tåget hem.
På torsdagkvällen började jag känna mig risig. På fredagen kom rinnsnuvan. Natten till lördagen, då jag förväntade mig elände med snor och halsont och dålig sömn, hade jag visserligen aningens ont i halsen men sov bra. Lördagen, då jag borde ha ännu mer rinnsnuva eller åtminstone vara täppt, var jag bättre. Idag, söndag, känner jag ingenting alls! Och är pigg och glad på jobbet!

Kanske var det en miniförkylning. Men jag minns inte någon förkylning, om än mini, då jag inte varit täppt i näsan alls, så jag väljer att hylla esberitox. Hädanefter skall det aldrig saknas i medicinskåpet!

Namn

Att välja ett bra namn till sitt barn är viktigt. Vissa bestämmer namn långt innan barnet föds, andra väntar tills de ser om de namn de gillar passar barnet, och några väntar ganska länge innan de bestämmer namn för att verkligen vara säkra. Det roligaste jag hört i den vägen är en berättelse från min före detta svärfar som är ett av elva syskon som växte upp mitt i absolut ingenstans på Island. Dit kom inte prästen särskilt ofta, och när han en gång hade vägarna förbi så hade det kommit två nya barn (inte tvillingar). Min svärfar berättade då att han såg sina föräldrar smita bakom husknuten strax innan dopet, och diskutera vad de små egentligen skulle heta!
En väninna fick barn för en månad sedan, och senast jag träffade dem för en vecka sedan hade de inte kunnat enas om något namn. Det är kanske löjligt, men jag har mycket svårare att relatera till henne när jag inte vet vad hon heter! Alla nyfödda är mest en liten livsklump som ligger och sover eller gnyr i ens famn, men med ett namn kan man sätta mer personlighet på det. Men jag tycker att föräldrarna gör helt rätt - ett namn måste kännas bra, och tar det en månad eller två att komma på det, så får det göra det!
Sonens namn visste jag innan vi ens påbörjade hans tillkomst. Det var så självklart att det var en Tore som skulle komma till oss. Dotterns namn hade vi också diskuterat och haft överst på listan, men trots att jag var bergsäker på att det var en flicka så ville vi vänta med att bestämma. Men så fort hon var ute och det konstaterades att det var en flicka (vilket tog en stund, det var personalen på förlossningen som bad oss titta!) så var det självklart att det var en Aneira.
Det jag har svårare att förstå är folk som på liv och död vill kalla sina barn riktigt udda saker. Låt gå för Metallica och Månfare, men Brunstgnägg? Eller vill man bara bråka med myndigheterna?

Tillit

Även om du har fött eller adopterat ditt barn, så är det inte din egendom. Ditt ansvar, men inte ditt att stänga in.
Om en vän erbjuder sig, eller ber om, att få ta hand om ditt barn en kort stund, så ställ dig då frågan:
Litar jag på den här personen?
Om inte, så ställ dig då frågan varför du är vän med den.
Om du inte vill för att du inte kan släppa taget om ditt barn, så tänk noga på vilka signaler du sänder ut.
Du säger till ditt barn att det inte klarar sig utan dig.
Du säger till både din vän och ditt barn att den här människan kan vi inte lita på.
Du berövar ditt barn en chans att vara trygg och ha en relation med en annan människa.
Du berövar din vän glädjen att få vara tillsammans med barnet.

Snälla du, släpp in dina vänner i ditt barns liv!

Familjen Annorlunda

På måndagkvällarna brukar jag titta på Familjen Annorlunda på fyran. Första avsnittet såg jag för att jag ville få lite perspektiv på grötkladdiga frukostar, och det fungerade alldeles utmärkt... Har också läst lite på TV4:s forum, där fembarnsfamiljen i Staffanstorp får väldigt mycket kritik för att de ber om hjälp. De hade tänkt sig ett barn till, utöver de två de hade, och fick trillingar. De "typiskt svenska" kommentarerna är "skyll er själva" och "jag har minsann fyra barn och har aldrig fått hjälp och aldrig bett om det heller". Föräldrarna får också mycket gnäll över att de gärna vill ha tid med varandra. Något som det tjatas så mycket om för alla andra småbarnsföräldrar, att det är viktigt att inte tappa bort varandra, men just de här två skall alltså skylla sig själva för att de fick nästan dubbelt så många barn som de önskat?

Nu är jag verkligen ingen samhällsekonom, men det tycks som att det är betydligt bättre att ge hjälp till en familj som ber om det än att låta den rasa samman. Skilsmässor kostar betydligt mer än de femhundra kronor som man själv får punga ut med. Utbrändhet, depressioner och stressade, försummade barn är inte heller gratis.

Hur kaxig den här mamman än är, så är jag inte dumstolt. Hur mycket jag än älskar mina barn, så var det otroligt skönt att få resa bort med maken på tu man hand häromveckan. Jag tar tacksamt emot hjälp av släkt och vänner. Kan jag lära mina barn att det är bra att be om hjälp, så hoppas jag kunna befria dem från mycket stress i framtiden.

Babyboom!

Nu har jag och min man svart på vitt på att vi inte kan få fler barn (två räcker alldeles utmärkt så vi har vidtagit permanenta åtgärder), så jag gläder mig lite extra åt alla småttingar som kommer till världen i bekantskapskretsen. Föräldragruppen vi hamnade i när dottern föddes har nu utökats så att alla har två barn, den senaste kom i söndags. Ett par vänner som bor på en kort promenads avstånd fick en flicka förra torsdagen. Lite mer långväga vänner i USA fick också en flicka för några veckor sedan. De brukar tillbringa somrarna i Sverige så jag har gott hopp om att få gosa med henne mycket. Och imorse fick jag sms om att ett par vänner utanför Uppsala fick en son igår. Roligt!
Vidare väntar dotterns gudmor och hennes fru barn i slutet av sommaren. Jag tänker glatt ställa mig i barnvaktskön!

Hos tandläkaren

Handen på hjärtat - hur många är helt ärliga när de går till tandläkaren? För min egen del behöver jag inte ljuga särskilt mycket, eftersom de inte frågar särskilt mycket samvetsfrågor till en vuxen. Men häromveckan var dottern på sitt första besök, som treåring. Ljög gjorde jag inte, men nickade och sade mm, visst, om det mesta.

Jag vet att det inte är bra att dricka saft, men nu gör vi oftast det till maten ändå.
Jag vet i vilken vinkel man bör hålla tandborsten och hur man skall borsta varje tand på ett visst sätt, men är glad om jag överhuvudtaget får in tandborsten i munnen på barnen och kan vispa runt.
Jag vet att godis inte är nyttigt, och att man inte ens "behöver" äta godis bara för att det är lördag, men nu tycker vi att det är trevligt med lördagsgodis för både stora och små.
Jag vet att man, om man nu får detta dåliga lördagsgodis, helst skall äta upp alltsammans på en gång och borsta tänderna genast efteråt men tycker inte att det verkar särskilt mysigt.
Jag vet att man inte bör äta ofta, men om jag inte lyckats få i barnen ordentligt med mat vid en måltid, och de lite senare ber om ett äpple, så är det för mig betydligt viktigare att de får något i magen än att syraattackerna skall starta mot tänderna igen.

Jag vet att tandläkare måste säga vissa saker - men det behöver inte betyda att jag måste lyda dem. Även om de har rätt.

Gröt

Igår tvärtröttnade jag på att amma. Sonen äter sig inte mätt på vanlig mat om han får av mig, och sover då dåligt på nätterna och vill äta ofta, nästan varje timme vissa nätter. Han börjar också bli lite otrevlig och sliter i mina kläder när han vill ha min mjölk, och det var i det stadiet som jag slutade amma dottern. Det var helt enkelt inte trevligt längre.
På morgonen försöker jag få i honom havregrynsgröt, vilket går bra ibland, men på kvällen tänkte jag försöka ge honom något annat. Välling är inte intressant (hemlagad naturligtvis), inte mackor eller något annat vi provat heller. Så under stor vånda frångick jag mina hårda principer och köpte färdig barngröt. Det gjorde nästan ont i mig, men jag tänkte att om han nu äter det och sover gott så får det vara värt både pengarna och allt skumt som kan vara i den. Jag hyser den djupaste misstro mot färdigköpt barnmat, som ni kanske förstått. Men nu köpte jag alltså ett paket med fruktgröt, äpple, päron och aprikos som ju lät gott. "Friskt" skulle det smaka. Tänkte att om jag blandade i lite smör så kanske det var okej.
Gröten såg ut som sågspån. Den smakade också sågspån. Inte ett spår av frisk frukt. Sonen ville inte ha. Inte alls. Jag lyckades lirka i honom några pytteslattar, sammanlagt en ärtas storlek. Men - han kräktes upp det! Han som inte har kräkts sedan han var liten bebis!
Det är klart att det hade varit bra om han ätit med god aptit och sedan sovit gott. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite nöjd över att mina fördomar har besannats - den där gröten ÄR inte god! Och jag slipper köpa dyr och suspekt färdigmat!

70%...

En undersökning med bandspelare visade att omkring 70% av allt som sägs till en treåring har med förbud att göra. När jag hörde det bestämde jag mig för att försöka undvika uttryck med "inte" så långt som möjligt. Men det var innan jag själv hade en treåring och upptäckte att omkring 70% av allt de gör är sådant som borde förbjudas!
Okej, det var överdrivet. Men till slut är det för besvärligt att hitta synonymer till
att bitas
att kasta mat på golvet
att stoppa leksaker i glas eller muggar med innehåll
att gräva i blomjorden
att hälla ut blomjord på golvet
att äta på blommor
att stoppa händerna i toaletten
att leka med toalettborsten
att sätta på spisen
att klättra upp på en pall och rota i alla skåp
att kleta diskmedel i håret på lillebror
att knuffa omkull lillebror
att sparka på vävstolstramporna
att spotta ut vatten
att spotta på golvet
att hälla ut vatten på golvet
att bita på sladdar och kontakter
etc etc etc

Att försöka med omskrivningar blir i många fall helt absurt. "Kan du bita något annat istället för pappa och kontakterna?" "Kan du gräva i något annat än blomjorden?"

Nå, just min treåring är förmodligen lugnare än de flesta. Det blir nog mer intressant med ettåringen som redan lärt sig klättra upp på smala, höga hyllor!

Vardagslycka är...

* när minstingen bara vaknar två gånger på natten
* när båda ungar äter frukost utan större kamp
* när de dessutom äter lunch
* när de leker för sig själva efter lunch så att mamma får äta i lugn och ro och lösa korsord
* att få en tepåse med posten, eller ett trevligt brev
* att när barnen har vädrat stjärten precis hinna få på dem en blöja innan de lägger av ett jättelass, och därmed slippa ta hand om bajs på golv, kläder och barn, och då också slippa avgrundstjutet som följer på bajsborttvättning i badkaret
* att vara riktigt sugen på varm choklad, upptäcka att mjölken är slut men då hitta en påse chokladpulver som man snott med sig från något hotell
* att väva när barnen leker bredvid mig
* att höra mina barn skratta tillsammans
* att varje dag upptäcka nya egenskaper hos sin familj
* att varje dag få höra min man säga att han älskar mig - och mena det!
* när köket är rent igen efter middagen
* när sonen somnar lätt
* när dottern klättrar upp i sängen och somnar själv
* att lägga sig mellan sina sovande barn, i en värmedyneuppvärmd säng

Vardagslycka är helt enkelt att leva för mig.

Mitt barn är envisare än jag!

Sonen vill sitta på bordet och äta. Annars äter han nästan ingenting alls. Då jag oftast är ensam om att försöka få i båda barnen frukost, så får han sin gröt på bordet eller i fönstret eller var han nu behagar så länge han bara äter. Men under middagarna har vi verkligen försökt hålla honom i sin stol. Dels är det för mycket varma och kladdiga grejer på bordet, dels är det inte särskilt rofyllt att ha en ettåring som klafsar omkring bland tallrikarna.

Men.

Det är inte heller särskilt rofyllt att ha en ettåring som skriker och gråter och vägrar sitta i sin stol och vägrar äta.
Det är inte särskilt rofyllt att ha en hungrig unge på kvällen.
Det är verkligen inte särskilt rofyllt att ha en hungrig unge på natten som vill äta ofta, ofta.

Så nu har vi givit upp kampen. Han har vunnit. Vi ställer grytorna på spisen. Han får vara på bordet. Han äter ju då.

Alla som vill komma med pamfletter om konsekvens ombedes härmed att stoppa upp dem på valfritt ställe.

Jag blev utmanad av C.

Här är reglerna:

- Gå in i mappen mina bilder.

- Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen.

- Visa bilden på bloggen och skriv något om den.

- Invitera några stycken nya till att vara med på utmaningen.

- Länka till dem, och låt dem veta att de är utmanade.

***

Den här bilden är tagen på min dotters treårsdag, den sjätte februari 2009. Sonen "hjälper" mig att förskeda en mattväv. Han var emellertid inte särskilt hjälpsam i positiv bemärkelse, så jag gav snabbt upp att försöka göra det med honom i knät. Men bilden blev bra, så jag är glad att det är den som är den sjätte i den sjätte mappen!

Jag vet inte vilka som läser denna blogg. Känn er utmanade, ni som vill!

Havregrynsgröt

Havregrynsgröt är bra på många sätt. Om ingen av ungarna vill ha, så är det billigt att kasta ut. Om båda ungarna vill ha och jag bara gjort en sats, så går det snabbt att göra ny. Nyttigt är det också.
Men jag gillar inte att ha havregrynsgröt på kläder, bord, väggar, golv, i håret och över hela ungarna. Jag gillar inte att ta hand om kladdet, särskilt inte när det hunnit torka in. Jag tror att man skulle kunna bygga hus av havregrynsgröt. De skulle stå i alla väder, med eller utan lingonsylt.

Samsovning

I min yngredom såg jag en gång ett TV-program där en familj hade förvandlat ett av sina mindre rum till en enorm säng där hela familjen sov. Då tyckte jag att det lät knäppt, men nu slår det mig som en utmärkt idé! Dottern har sovit mellan oss sedan hon var under året, och nu markerar sonen tydligt att han inte ALLS vill ligga ensam i sin spjälsäng utan vill vara med oss. Helst på mig. Så idag har vi demonterat spjälsängen och satt in gästsängen. Jag har provat lite olika lösningar för att inte skarven mellan sängarna skall bli så hård, och har gjort ett försök att montera ett stängsel för ena långsidan så att inte det barn som ligger utåt skall ramla ner. Vet inte hur bra det kommer att hålla om barnen får för sig att skaka på det, men det märker vi! Det är inte en bra idé att ha barnen bredvid varandra mellan oss, eftersom sonen gärna klättrar på sin syster vilket hon inte uppskattar.



Det talas om hur viktigt det är att barnen får eget rum ganska tidigt, och att föräldrarna får tid för varandra, men för oss fungerar det här utmärkt. Vi slipper gå upp om barnen är ledsna, det räcker oftast med att lägga en hand på dem så att de känner att vi är där. Och den där tiden för varandra kan vi lika gärna ha i vardagsrummet om barnen somnar före oss (vilket inte händer särskilt ofta). Jag älskar verkligen att vara tillsammans med mina barn, det är otroligt mysigt att sova mellan dem och vakna med dem! Eget rum får bli en senare fråga. Ingen brådska alls för min del!

Förskolan

Ni som följt den här bloggen, eller känner mig, vet att jag är kritisk till samhällets inställning att barn bör börja dagis när de är halvtannat år, för att vi föräldrar inte är tillräckligt kompetenta för att ha hand om deras uppfostran. Dagis, eller förskola, i sig har jag ingenting emot, och jag och maken har hela tiden varit överens om att våra barn skall få gå där när vi tycker att det är dags. Så nu har jag anmält dottern, snart tre år, och hoppas få plats för henne i augusti. På ett sätt vill jag fortsätta vara hemma med henne, men nu tror jag verkligen att hon kommer att få ut mer av att få skapa sig en ny tillhörighet utanför hemmet med nya barn och människor, de femton timmar i veckan som hon får gå medan lillebror är hemma ett år till. Jag har blivit anklagad för att vara egoistisk som "håller henne hemma", något jag inte har tagit åt mig av eftersom jag är övertygad om att hemmet varit den absolut bästa miljön för henne. Men som sagt, nu börjar det bli dags.

Jag har kluvna tankar om detta. Nyfikenhet - hur kommer hon att utvecklas, vilka kompisar kommer hon att få, hur kommer hon att relatera till personalen? Bävan - kommer hon att bli samma retsticka som vissa jämnåriga, som gått på dagis sedan de varit ett och ett halvt, och verkligen gillar att ta saker för varandra bara för att jäklas? Hur kommer hon att behandla sin lillebror om hon får lära sig att slita leksaker från andra barn? Hur kommer han att reagera om storasyster inte alltid är där, och om hon börjar bete sig annorlunda?

Ett halvår kvar.