Att leka

Härom dagen träffade vi en mammabekant i lekparken, som var där med sin son i vår dotters ålder (drygt två år). De lekte låtsaslekar, där han hade en affär och lät sin mamma köpa diverse saker. Jag tittade nog ganska storögt på dem. Nog är jag beredd på sådana lekar, men inte än på ett tag för vår del!

En mamma ur föräldragruppen berättade att hon verkligen går upp i att leka med sin son, och hittar på en massa spännande äventyr. Det verkar som att uppfattningen bland de andra mammorna är att jag också hittar på en massa med mina barn. På sätt och vis stämmer det. De har fått följa med mig och stå modell, vi går på sångstunder, ut i lekparker, lunchar ute, går till biblioteket och hälsar på vänner. Men sedan dottern var liten har jag låtit henne styra hur hon vill leka. Jag minns att jag, när hon bara var några veckor, tänkte att "jag kanske borde göra något med henne", men kom snabbt fram till att om hon var nöjd med att bara ligga och sprattla, så kunde hon gott få göra det. Hon lät mig veta när hon ville ha underhållning.

Nu leker dottern mycket på egen hand, huvudsakligen med små plastdjur eller gosedjur. Det hon vill göra tillsammans med oss är att titta i böcker. "Ska vi titta i den hääääär boken!" säger hon entusiastiskt och kommer med en ur samlingen. "Vilka är det här då?" frågar hon, och då skall vi rabbla namnen på alla barbabarnen eller vad det nu är för bok hon hittat. Att höra text är hon ännu inte särskilt intresserad av. En annan lek vi gör tillsammans är med papper och penna, då hon har önskemål om vad vi skall rita eller skriva. Lilla alfabetet kan jag lugnt få skriva sju gånger på raken, men jag vill uppmuntra hennes intresse för bokstäver så jag skriver. Jag sjunger också mycket för barnen, vilket återspeglas i dotterns sätt att leka. Hon hittar på egna versioner, som "Tre små isbjörnar skulle gå en gång, till marknaden uti Nora".

En del nyblivna mammor oroar sig för hur de skall leka med sina barn. Jag tror på att låta barnen bestämma det själva. När dottern vill börja leka affär, så kommer jag att vara en glad kund!

"Dela med dig så blir du glad"

Igår var jag och dottern på sång- och lekstund. Ett par bröder som var några år äldre hade några leksaker framför sig, som de inte lekte med. Dottern blev nyfiken och kände på en, varpå den ena pojken blev sur. "Nä! Bort! Du får inte!" och så vidare, och så slog han till hennes hand och försökte bända loss saken. Efter en liten stund frågade jag pojken om hon inte kunde få känna på den, varpå han blängde surt på mig. Dottern brydde sig inte särskilt mycket om det hela utan hittade något annat att leka med. Pojkarnas mamma konstaterade hur lugnt hon tog det hela. Jag svarade att eftersom hon inte går på dagis, så är hon inte van vid att slåss om saker och bryr sig därför inte heller om att göra det. Med bröderna bråkande om andra saker i bakgrunden sade då mamman i en ton som i mina öron lät lite snorkig (men jag kan ha misstolkat) att hon tyckte det var bra med dagis, för då lärde sig barnen att dela med sig.

Jag bet ihop om kommentaren "Menar du allvar?!". Det var inte MITT barn som inte lät någon annan leka med en sak som ändå inte användes.

Eftersom jag inte själv gått på dagis (eller förskola som det skall heta nuförtiden), eller har mina barn där, så kan jag bara bygga mina erfarenheter på väninnors berättelser. När en polare frågar sin son, också två år, hur han haft det på dagis, så får hon till svar: "Släpp! Den är min!"

Tanken att barnen lär sig att dela med sig är nog vacker, men är den sann? Min känsla är att de snarare lär sig att hålla stenhårt fast i det de vill ha. Rätta mig gärna om jag har fel!

Mediapåverkan

Igår fick jag en handfull mejl och SMS om att tända ett ljus för Engla vid en viss tidpunkt på kvällen. Då kände jag att något hade gått för långt. På ett sätt är det rörande att så många människor bryr sig om den här händelsen, men varför är vi så engagerade? Hade vi reagerat lika starkt om flickan hittats genast, även om hon redan var död? Om inte pressen publicerat foton på henne? Om inte omständigheterna varit så vardagliga (hon cyklade hem från en kompis, och var nära hemmet när hon kidnappades)? Om det inte varit en sjuk man som impulshandlade?

Bara några dagar innan Engla försvann mördades två små barn i sitt hem. Förtjänar inte de ett tänt ljus? Varför engagerar inte den tragedin lika mycket?

Om dödsstraff

Häromdagen stoppades jag av en kvinna på stan som ville att jag skulle skiva på en lista emot dödsstraff. Jag tänkte på den tioåriga flickan som försvann förra lördagen och på vad jag skulle vilja göra med någon som skadade mina barn, och så svarade jag "nej". Jag ville inte skriva på. Nu har en man erkänt att han mördat flickan och grävt ner henne långt ifrån där han kidnappade henne.

Kalla mig vad ni vill. Han förtjänar inte att leva. Det handlar inte om hämnd. Jag vill bara inte att sådana människor skall finnas.

Femminutersmetoden

Det finns en uppsjö av olika "metoder" för att få barn att somna, allra helst skall de göra det ensamma. En av dessa är femminutersmetoden, som går ut på att föräldern lämnar rummet men tittar till barnet var femte minut om det fortfarande skriker. "– Instinkten säger att man ska gå in och trösta barnet, men genom att beröra barnet ”belönar” man det" står det i denna artikel: http://www.viforaldrar.se/artiklar/2005/03/22/femminutersmetoden/index.xml

Motsatsen till att belöna är, vad jag vet, att bestraffa. En sträng tolkning av det ovanstående betyder alltså att barnet bestraffas för sitt gråtande. Att barnet lär sig somna ensamt så småningom, betyder det att situationen är trygg eller att barnet lärt sig att det inte är någon idé att försöka kommunicera, för i den här dagliga situationen vill inte mamma eller pappa vara tillsammans med mig?

En bekant sade att hennes barn minsann fick ligga och skrika när de skulle sova, för det var lika bra att från början etablera den situation som hon ville ha i framtiden. Det håller jag helt med om - förutom att jag har helt andra åsikter om hur sänggåendet skall gå till. Jag vill att det skall vara en stund av gemenskap, något mysigt som jag kan locka med. Igår när dottern var trött frågade hon om vi inte kunde gå till sängen och mysa. Sedan klättrade hon omkring på mig i tre kvart innan hon blev stilla och somnade. För mig är det en fantastisk känsla att sova bredvid sitt barn, ibland mellan båda barnen. Vissa klarar inte av att sova trångt, eller är så lättväckta att de behöver ha barnet i egen säng eller eget rum, men nog borde sänggåendet även då kunna göras mysigare än att låta barnet gråta sig till sömns?

Att vara förälder är...

att behöva tömma skor och tofflor innan man sätter på dem
att hitta små bilar ömt instoppade under täcket
att åka till jobbet med en stekspade i väskan
att ibland faktiskt hitta kläder på sina rätta ställen
att agera både snuttefilt, snytnäsduk och kudde
att få höra sina egna ord eka i en liten barnamun (dottern till en gråtande lillebror: "Så ja, så ja, du skall få lite sutt!")
att få höra nya roliga och ibland förkortade varianter på sånger (till exempel "jag är en liten undulat, för de är så snåla!")
att få se syskonkärlek växa fram (dottern och sonen låg på rygg och höll varandra i händerna, och dottern skrattade och sade: "Lilla Tore lånar din (=min) hand!"
att bli tagen för given på ett kärleksfullt och tryggt sätt
att känna sig som den viktigaste personen i världen!

Den värsta mardrömmen

En bekant till mig sade att det absolut värsta man kan råka ut för måste vara att förlora sin partner. Han menade att det ju var en människa man själv valt att leva tillsammans med. Att förlora ett barn, som jag anser vara mycket värre, tyckte han inte var lika djupt. Jag älskar min man och skulle sörja om han försvann ur mitt liv, men kärleken till mina barn är av ett helt annat slag. Den är så stark att jag tror att mitt hjärta skulle sluta slå om något hände dem.

De senaste dagarna har jag blivit påmind om vad helvetet på jorden kan innebära - att ens barn försvinner och man inte vet vad som hänt. Tillochmed att hitta barnet dött måste vara bättre!

Jag tror inte på att oroa sig i förväg. Om ingenting händer, så har jag ägnat onödig energi åt oro, och om något skulle hända så spelar det ingen roll om jag oroade mig eller ej. Men visst dyker tankarna upp ibland, särskilt när sådant här händer.

Jag är helt för att förlåta och gå vidare i livet, men om någon skadar mina barn så vet jag verkligen inte vad jag gör.