Bättre eller sämre?

En vän till mig skriver i sin blogg om sorgen över att ha förlorat sitt gamla liv när de fick barn. Inte för att de inte älskar sitt barn, men deras liv innan var också bra och det kommer aldrig tillbaka. Flera kommentarer skrevs till detta, varav en var något om att livet utan barn varken var bättre eller sämre än livet med barn, bara annorlunda.

Om livet innan barnen kändes bra, så kan jag gott tänka mig att detta stämmer. Men inte på mig. Livet innan barn kan liknas vid att gå hungrig och längtansfullt titta på alla som äter, och med barn är jag mätt och nöjd. Jag längtade så innerligt efter en familj. Nästan allt jag hittade på innan barnen var för att fylla ut tomrummet. Visst var det härligt att resa till Florida, men det var en ersättning. Visst var det roligt med levande rollspel, men det var definitivt också en ersättning. Jag försökte hitta på roliga saker som morötter till mig själv, för att jag skulle orka stå ut lite till, för att kanske, kanske nå mina drömmars mål till slut. Drömmen om en familj.

Nu har jag den. En man som älskar mig, två helt underbara barn som skänker mig en glädje och ett lugn som jag knappt trodde kunde finnas. Jag har tidigare skrivit här om att jag aldrig tyckt det varit jobbigt att ha barn, och det står jag fast vid. Visst hade jag hellre velat sova än att vagga dottern halva natten med "Hallelujah" på repeat, men jag var samtidigt så lycklig över att HA ett barn att vagga! Visst kunde jag längta efter en middag utan att ha sonen klättrandes på bordet, men jag längtade inte efter en middag utan honom. Visst har det varit skönt att få stunder utan barnen - men efter en timme har jag saknat dem och längtat efter dem.

Livet med och utan barn är annorlunda. Livet utan barn kändes trasigt, livet med dem känns helt.

Vaccinering

Vaccinering har blivit en självklar del av vårt liv. Jag har inte ifrågasatt att de har sprutat in grejer i mitt lilla, lilla barn för att förhindra att det får någon obehaglig eller livshotande sjukdom, jag väljer att tro på forskning och erfarenhet.
Det finns skräckrapporter om hemska biverkningar, men hur sanna de är har ifrågasatts. En minoritet väljer dock att inte vaccinera sina barn av en eller annan orsak. Alla måste ta ansvar för sina egna val.

Nu när det ropas högt om svininfluensa läser jag krönikor av läkare som menar att om alla vaccinerar sig så dör viruset snabbt, och insändare av föräldrar som vädjar till alla att vaccinera sig för att deras barn är extra smittkänsligt.

Men. Det här vaccinet är inte färdigt ännu! Det är inte testat! Och även om det vore det, så hade jag avstått. Jag har hört om alldeles för många som blivit ordentligt sjuka av själva influensavaccinet (inte just detta, men tidigare vaccin). Blir man sjuk, så är ändå inte sjuk under en så lång tid. För de allra flesta är det inte livshotande.

Det talas om samhällsekonomiskt ansvar. Likaså att det tagits fram ett vaccin mot vattkoppor som skall ges till barn, mest för att föräldrarna måste vara hemma från jobbet så länge om barnet blir sjukt. Här är det då något annat som känns sjukt!

Jag vill inte att mina barn skall bli sjuka. Inte den minsta lilla förkylning vill jag utsätta dem för om jag får bestämma! Jag vill inte heller att någon skall vara elak emot dem, eller att de skall vara olyckliga. Samtidigt är det en del av livet, och min uppgift som förälder är att lära dem handskas med livet. De måste få lov att vara sjuka.

Jag kan sätta mig in i hur det känns att vara förälder till ett bräckligt barn som själv inte tål vaccin. Jag skulle nog också vilja att hela världen tog hänsyn till mitt barn. Men faror lurar ju överallt. Förmodligen dör betydligt fler barn i trafiken än i svininfluensa, friska eller infektionskänsliga. Skall vi be alla sluta köra bil?

Det är farligt att leva. Man kan dö!