Oumbärlig

Jag vill inte vara oumbärlig. Inte i mitt arbete, inte i mitt privatliv. En av de perioder i livet som var värst, var när flera människor krävde min närvaro eftersom de menade att de inte hade någon annan än mig. Det hade jag inte alls gått med på, och jag kände mig låst och frustrerad.

Som förälder tar man förstås på sig ett mycket större ansvar än man oftast gör i arbetslivet (beroende på vilket yrke man har). Men även här vill jag vara någorlunda utbytbar. Livet kan inte falla och stå med att just jag orkar, att just jag närvarar. Ända från början har jag jobbat mot detta, genom att dela ansvaret med vänner och andra bekanta. Eftersom jag jobbar nätter, så måste det gå bra att pappa eller någon annan nattar, och tröstar på natten vid behov.

Men att stå högst upp på prioriteringslistan gör mig inget annat än lycklig! När min lille febrige tandsprickande son gnyr i sömnen, vaknar till och ser på mig och ler tryggt för att sedan krypa upp på min mage och somna om, det gör mig alldeles varm om hjärtat. "Jag känner mig mycket bättre nu när just du är här", talar han om för mig på sitt ordlösa sätt.

Oumbärlig, nej tack. Önskad, ja tack!

Provokation?

Igår läste jag en kolumn i dagstidningen av en kvinnlig skribent som inte såg särskilt gammal ut. Hon ifrågasatte alla åtgärder, från både höger och vänster, för att man skall kunna vara hemma med sina barn, och tyckte att det väl var bättre för samhället om man erbjöd dagis från tre månaders ålder så att föräldrarna snabbt kunde komma ut att jobba igen. "För oss som inte vill vara hemma."
Jag undrar om hon menade allvar, om hon ville provocera eller helt enkelt var för ung för att förstå vad hon skrev.

Och jag kan inte hjälpa att jag tycker att om man vill lämna iväg sitt barn till en institution då det är tre månader gammalt, för att man inte vill vara tillsammans med det utan hellre koncentrerar sig på sin karriär, så kanske man inte bör skaffa barn.