Det krävs en by...

Ett ordspråk säger att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Det ligger något i det. Jag tror inte att det är meningen att vi skall sluta oss inne i små familjer. Kanske därför som så många lovprisar dagis, det blir väl som en "by" förutom att det är alldeles för få vuxna på alldeles för många barn.

I torsdags hade jag behövt en by. Efter en dryg månad av återkommande förkylningar har dottern varit oerhört klängig. Hon är i vanliga fall en självständig flicka som gärna leker för sig själv, men nu har hon varit förtvivlad om jag går på toaletten, även om hon får följa med mig, och att äta middag i lugn och ro har inte varit att tänka på. Sonen har varit väldigt tålmodig, men i torsdags hade även han tröttnat på snuva så hela morgonen hade jag två gråtande barn som klängde på mig. Den ena ville sitta stilla och gosa, den andra ville bli omkringburen. Till slut grät även jag, för första gången på två år grät jag av vanmakt för att jag inte kunde trösta mina barn. Jag ringde mina föräldrar för att få lite moraliskt stöd, och pappa undrade om han skulle komma och hämta oss. De bor fyra timmars bilväg bort. "Ja, gör det!" sade jag och grät lite till. Sedan hade jag blivit av med ett ton stresshormoner, sonen somnade och dottern kunde få gosa i lugn och ro så jag ringde och sade att pappa faktiskt inte behövde komma. Om han hade hunnit åka så hade jag följt med honom, men jag ville egentligen inte åka ner till Småland just nu. Jag ville bara ha avlastning. Det kändes inte alls roligt att knappt komma ihåg hur dottern är när hon är glad.

I fredags hade allt vänt, och barnen var rena drömmen att ha hand om. Vi var ute på en lekplats där det fanns andra barn, och dottern var så glad nästan hela dagen. Då är det inte svårt att orka. Mamma frågade i torsdags om det inte fanns någon som kunde komma och hjälpa mig, men de jag känner som är lediga på dagtid är de som själva är föräldralediga. Sedan kommer ju maken hem och hjälper mig.

På helgen brukar vi ta långpromenader i villakvarteren och drömma om hur vi skulle vilja bo När Vi Blir Rika. En liten gäststuga vill vi ha, så att mina föräldrar och svärmor kan komma och bo hos oss lite längre perioder utan att vi behöver trampa på varandra. Jag vill ha storfamilj! Den lyxen har vi på somrarna, då vi är hos mina föräldrar i nästan två månader. Nog hade jag tankar på att flytta tillbaka när dottern var liten, men jag vill egentligen inte alls bo i min barndomsstad. Det liv jag har byggt upp här i Uppsala under de senaste sjutton åren är för värdefullt för att bytas ut mot lite avlastning på förmiddagarna. Men nog skulle jag vilja ha den där byn. Jag vill både ha kakan och äta upp varenda smula.