Igår var jag och dottern på sång- och lekstund. Ett par bröder som var några år äldre hade några leksaker framför sig, som de inte lekte med. Dottern blev nyfiken och kände på en, varpå den ena pojken blev sur. "Nä! Bort! Du får inte!" och så vidare, och så slog han till hennes hand och försökte bända loss saken. Efter en liten stund frågade jag pojken om hon inte kunde få känna på den, varpå han blängde surt på mig. Dottern brydde sig inte särskilt mycket om det hela utan hittade något annat att leka med. Pojkarnas mamma konstaterade hur lugnt hon tog det hela. Jag svarade att eftersom hon inte går på dagis, så är hon inte van vid att slåss om saker och bryr sig därför inte heller om att göra det. Med bröderna bråkande om andra saker i bakgrunden sade då mamman i en ton som i mina öron lät lite snorkig (men jag kan ha misstolkat) att hon tyckte det var bra med dagis, för då lärde sig barnen att dela med sig.
Jag bet ihop om kommentaren "Menar du allvar?!". Det var inte MITT barn som inte lät någon annan leka med en sak som ändå inte användes.
Eftersom jag inte själv gått på dagis (eller förskola som det skall heta nuförtiden), eller har mina barn där, så kan jag bara bygga mina erfarenheter på väninnors berättelser. När en polare frågar sin son, också två år, hur han haft det på dagis, så får hon till svar: "Släpp! Den är min!"
Tanken att barnen lär sig att dela med sig är nog vacker, men är den sann? Min känsla är att de snarare lär sig att hålla stenhårt fast i det de vill ha. Rätta mig gärna om jag har fel!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Tror det är enormt olika. För Trollet som saknar (och troligen alltid kommer sakna...) syskon, har dagis faktiskt inneburit just det - hon har lärt sig att hon måste dela och att det finns fler barn än ett i världen. Men så jobbar också dagispersonalen enormt vettigt med barnen, inget "tramsdelande", utan vettigt: "Nu har Kalle bollen, vill du leka med bilen eller spaden, så får du bollen sedan". Och de tröstar den som blir besviken, man behöver inte skämmas för att man "också vill". Vilket gör att delandet oftast blir spontant efter ett tag, även om det förstås blir olycksfall i arbetet ibland.
Men så valde jag också dagis efter att ha sett barnen leka i backen utanför vårt hus... Så jo, jag tror visst att barn kan lära sig att dela på dagis, men det kräver massor av personalen och därför sker det alltför sällan.
Jag tror också att det är väldigt olika. Jag tror att jag själv skulle ha mått bättre av att vara på dagis, för då skulle jag ha lärt mig att fungera bättre i grupp, vilket jag knappt kunde alls när jag började skolan. Istället var jag hemma med min mormor, som inte direkt är den som söker upp andra människor spontant, istället fick jag höra mycket om hur konstiga alla andra var och vilka jag skulle akta mig för.
Hade nog inte varit fel om jag lärt mig både att försvara mig och att läsa av andra människor lite tidigare än jag gjorde.
Hej, var på en föreläsning förra veckan om barns personliga utveckling i åldern 1-5 somanordnades av min sons dagis. Bla pratades det just om att inte vilja släppa taget om saker åldern. Den kvinnliga psykologen sade att det hängde ihop med att små barn 1-2 inte kan skilja på vad som är en annan sak och vad som är en del av dem själva när de leker med en sak. Därav förtvivlan eller ilska över att någon försöker ta loss en del av dem själva!? Kanske hade inte grabbarna fattat det ännu fast de var äldre? eller oxå var de dåligt uppfostrade e¨ller på just dåligt humör och ville inte dela just den dagen?
Visst är det olika. Vi brukar gå till en lekplats dit en montessoriförskolas barn också går, och de ungarna har oftast inget emot att dela med sig.
Jag vill dock gärna tro att vi inom familjen också har kapacitet att lära våra barn ett fungerande samspel.
Post a Comment