Olika kulturer

För en del år sedan läste jag en artikel om hur barn lär sig tala i olika kulturer. En forskare hade studerat två gruvsamhällen i USA, ett med afroamerikanska invånare och ett med kaukasiska. I det afroamerikanska så umgicks man i större grupper, över alla generationer, och pratade nästan oavbrutet med varandra. Bebisarna pratade man om, men inte med. Inte förrän de själva började prata, då togs de upp i den talade gemenskapen.
Den kaukasiska mamman var ensam på dagarna med sitt barn, och pratade därför mycket med barnet. Många lekar gick ut på att leka med ord, och varje litet gurgel som barnet gjorde tolkades som tal. Om någon kom på besök, till exempel mormor, så talades det också genom barnet. "Mamma har satt på dig för mycket kläder idag", konstaterar mormor istället för att berätta det för mamman.
Barnen i båda grupper lärde sig tala i samma genomsnittliga ålder. Ingen skillnad alltså på om man övade talet med barnet, eller om barnet bara fick vistas i en miljö där det talades mycket.

Den här undersökningen har fått mig att fundera på hur vi i olika kulturer förhåller oss till barn. I Sverige kan nog många identifiera sig med den kaukasiska mamman, som sitter ensam med sitt barn. Och jag gillar det inte. Vi är sociala varelser, flockdjur, och det känns helt snett att det skall vara på det här viset! Socialt samspel måste konstrueras, vi måste gå till öppna förskolan eller stämma träff med någon för att få ett umgänge. Somliga vill ge föräldrarna dåligt samvete om de söker barnvakt till sitt barn, somliga föräldrar ger sig själva det där dåliga samvetet och tycker att de är dåliga föräldrar som låter mormor eller farfar se efter minstingen en stund medan man själv gör något annat.
Kelterna, åtminstone de mer förnäma, skickade iväg sina barn till fosterföräldrar. Dels för att knyta kontakter mellan familjerna, dels för att lära barnet att livet fungerar lite olika på olika ställen. Så långt vill jag inte gå. Inte heller vill jag flytta tillbaka till min hemstad, även om jag tycker om den flock-känsla vi har där, där det plötsligt finns sex vuxna som kan ta hand om barnen. Ungarna älskar det, och det känns som att det är meningen att det skall vara en gruppaktivitet att ta hand om barn. Det betyder inte att ensamstående föräldrar inte gör ett utmärkt arbete. Ibland har man inget val, ibland väljer man att ha det just så. Och det finns säkerligen problem och slitningar med storfamiljer också. Kanske är det någon sorts romantiker i mig som blickar längtansfullt mot livet på en stor gård med mycket folk.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget, eller hur jag tycker att världen borde se ut istället. Jag har bara känslan av att vi missar något.

Tröst

När man bloggar om sitt liv och sina tankar, så får man vara beredd på att få kommentarer om man inte stänger kommentarmöjligheten. Jag kommenterar själv, både snällt och kaxigt, ibland kanske onödigt, men ibland känns det viktigt. Vad man sedan gör med dessa kommentarer, är enligt mig bloggägarens eget val. Det här är mitt utrymme. Jag har fått pekpinnar om censur då jag har ändrat inlägg eller tagit bort kommentarer, men det struntar jag i.

Ett inlägg som jag skrev för ett tag sedan handlade om tröst. Jag reagerade över att föräldrar som tyckte att det var jobbigt fick kommentarer om att ALLA tycker att det är jobbigt! Jag undrade då om det verkligen upplevdes som en tröst. Svaret jag fick, av någon för mig okänd, handlade om att jag minsann inte kunde bestämma vad folk blev tröstade av, och att jag - summan av kardemumman - inte skulle sätta mig på några höga hästar. När jag försökte skriva ett svar, så upptäckte jag att det nästan bara blev citat från mitt tidigare inlägg, och då tröttnade jag. Den här personen hade valt att tolka allt negativt. Jag var inte på humör för diskussion - vill någon läsa som Fan läser Bibeln så spelar det ingen roll hur jag än försöker förklara vad jag menade, så jag tog bort både inlägget och svaret.

Men nu undrar jag igen. Nu har jag nämligen hört om en person som sökt professionell hjälp för att h*n mår dåligt, och fick av utbildad vårdpersonal svaret att det var helt normalt att känna sig ledsen och må dåligt när man är småbarnsförälder. Ingen hjälp där alltså.
Jag kan förstå svaret om man säger: "Jag känner mig så otillräcklig som förälder, är det bara jag eller känner någon annan såhär?" Om man vill ha en bekräftelse på att det är normalt, om man faktiskt blir tröstad av vetskapen om att det inte alls är särskilt konstigt. Men om man verkligen ÄR ledsen, ÄR trött, ÄR osäker oavsett hur andra känner sig - hjälper det verkligen då med förnumstiga kommentarer om att Alla Känner Så Här? Särskilt som de inte är helt sanna. Alla är inte alls slutkörda och ledsna. Just det hjälper förstås inte de som mår dåligt, men det är ändå viktigt att påpeka att man KAN må väldigt bra som småbarnsförälder. Så, istället för att säga "ALLA tycker att det är jobbigt!" (och därmed få oss som mår bra att framstå som lögnare...), så kanske man kan fråga: "Vad skulle kunna få dig att må bättre? Kan jag trösta dig eller hjälpa dig?" Eller bara lyssna. Det kan vara nog så viktigt.

Parallellen jag kan dra till mig själv, är när jag var gravid och mådde illa i sex månader. Att det var en vanlig åkomma var inte det minsta tröstande. Jag mådde lika jämrans pyton ändå.

Om dagis igen

Förskola heter det ju. En skola med pedagogik och en massa annat som sägs vara så himla viktigt för barnen att få, så viktigt att folk har anklagat mig för att vara egoistisk och inte tänka på dotterns bästa när jag "höll henne hemma" de första åren.

Nu har våra barn gått i förskolan ett år, och vi trivs alla med det. Men igår, på föräldramötet, kunde jag inte låta bli att kommentera hur kluvet budskapet om förskolan är. Dels att det är så himla viktigt - men när ett barn får syskon, då är det plötsligt inte lika viktigt. Då får det bara vara i förskolan femton timmar i veckan, åtminstone i vår kommun. Här får de åtminstone gå tre dagar i veckan mellan nio och två, medan i andra kommuner är det tre timmar fem dagar i veckan, och ingen lunch. Hela biten med hur viktigt det är med måltiden ur en pedagogisk synvinkel faller platt och man får en fadd smak av snålhet i munnen. Och att som vuxen ta en semesterdag för att flyttstäda, det är helt otänkbart. Då är dagis plötsligt inte en fin pedagogisk institution som är till för barnets bästa, utan en förvaringsanstalt där vi lämnar in ungarna medan vi är tvungna att jobba.

Givetvis blev jag genast missförstådd, och kommentarer som "hur skulle det se ut om alla..." fälldes, jämte lovprisningar av den svenska förskolan jämfört med andra länder. Ja, det är otroligt billigt att få ha sina barn i förskolan för runt en tusenlapp per månad, när det i till exempel Australien kan kosta fem hundra kronor per dag. Nej, jag tror inte att "alla" skulle välja att ha sina barn på dagis under hela semestern. Jag tycker att barn behöver semester och sommarlov lika väl som föräldrarna. Och jag själv valde ju att inte ha mitt äldsta barn på dagis alls när jag var hemma med lillebror. För mig fanns det ingen anledning, jag var ju ändå hemma och såg på dagis som just en förvaringsinstitution som jag just då inte behövde.

Men det är ändå något som inte riktigt rimmar här. På vår förskola skall de tydligen ha yoga måndagar och fredagar, något som en mamma var väldigt intresserad av att låta sitt barn prova - men han har småsyskon som inte går på dagis, så han får inte vara där på måndagar och fredagar. Den spännande utflykten som man har planerat i flera veckor, den kanske barnet missar eftersom familjen flyttar den dagen och måste ta ut en semesterdag, och då får man ju inte ha sitt barn i förskolan.

Om det nu skall vara en FörSkola, hur bisarrt låter inte det då? "Ditt barn får inte vara i skolan om inte du är ute och tjänar pengar." Vad är det egentligen som är barnets bästa i det här?