Anna Wahlgren

Inledningsvis vill jag säga att jag aldrig har läst någon av Anna Wahlgrens böcker. Min uppfattning om henne har jag fått från frågespalter, notiser i föräldratidningar som tagit upp hennes metoder, och vänners tolkningar av hennes ord. Detta sammantaget har fått mig att undra hur någon vettig människa kan ta till sig en del av hennes dumheter. I en föräldratidning skrivs det om sömn, och om AW:s "sova hela natten-kur". Den bygger, enligt den här artikeln, på "tesen att små barn är instinktivt medvetna om sin hjälplösa utsatthet." När ett barn skriker, så undrar de tydligen "Kommer jag att duka under nu?" Bara det låter i mina öron hur dumt som helst. En dum tes kräver också dumma lösningar, så AW menar att barnet skall ha ett eget rum senast vid fem månader, för att den trygga sömnen skall knytas till barnet själv. Man skall också lägga dem på mage - med andningslarm för de minsta, tillägger hon, förmodligen för att få tyst på alla som protesterar. Spädbarnsdödligheten minskade ju drastiskt när man började rekommendera att lägga barn på rygg. Att ens fundera på att då låta barnen sova på mage känns nonchalant och mycket obildat, även om ett dyrt och opålitligt andningslarm införskaffas. Man skall inte ta upp och trösta barnet, utan "finna den rätta tekniken" med buffningar i rumpan eller liknande.

Själv tror jag att ett litet barn är ett litet djur som inte funderar ett ögonblick över huruvida det kommer att "duka under". När mina barn skriker tolkar jag det som "jag är trött", "jag är hungrig", "någonting är obekvämt" eller "jag vill ha sällskap". Tryggheten vill jag ge dem genom att reagera på deras rop. Visst är det bra om de finner trygghet i sig själva också senare i livet, men jag kan inte se något fel i att den trygga sömnen kopplas till en annan människa. De flesta vuxna vill ju sova nära den de älskar, varför skulle inte barnen få göra det?