Jul med gott samvete

Jag lever ett otroligt bra liv. Mina barn är glada och friska (återkommande höstförkylningar räknas inte), min man är stabil, älskar mig otroligt mycket och dricker inte mycket mer alkohol än en Koskenkorva när han har ont i halsen någon gång vartannat år. Mina föräldrar är helt underbara och välkomnar oss med öppna famnen och vill gärna att vi bor hos dem hela somrarna och över storhelgerna (men påsken firar vi hos barnens farmor). Min syster och jag har syskonkivats lite under uppväxten om huruvida radion skall vara på vid frukosten, men aldrig varit djupt osams.
Därmed inte sagt att hela livet varit som en lek. Under många år kämpade jag med en dålig självkänsla, och en period mådde jag riktigt dåligt. Men jag jobbade mig ur det. Det tog fem-sex år att ändra mitt tankemönster. Först därefter kunde jag göra de val i livet som får mig att må bra. Att livet är så bra är dels en produkt av mitt eget sätt att leva och tänka, dels en stor portion tur.
Ibland, särskilt vid högtider som julen som kan vara så jobbig för många, får jag nästan ett stick av dåligt samvete gentemot alla som inte har det bra. De som stressar, försöker vara alla till lags, har förlorat anhöriga och sörjer, som så gärna vill att julen skall vara idyllisk men bara får sorg och kaos i paketet. Men då försöker jag tänka att ingen blir gladare av att jag inte njuter av allt det goda jag har fått. Så länge jag är tacksam och ödmjuk, så kan jag få fira jul med min familj i den ro och det lugn jag är förunnad.

Mamma i tre steg

Aldrig har man väl så många åsikter om barn och deras fostran som innan man själv har några. Jag och maken skrev en lista på hur vi ville vara med vårt barn, innan hon ens var född, mest för att kolla om vi var överens men också för att se om det höll i sig när det väl blev verklighet. Mycket har vi faktiskt kunnat hålla fast vid, men en del har vi släppt. Till exempel hade vi en tanke om att hon skulle sova i sin egen säng, att det liksom skulle vara bra för henne. Det var hon också med på, ända tills hon blev omkring 9-10 månader. Då ville hon absolut sova med oss, och vi kunde inte finna någon anledning till att vägra henne. Det var dessutom riktigt mysigt. Det är två år sedan nu och hon sover fortfarande hos oss, med undantag för någon natt då hon klättrat upp och somnat i lillebrors spjälsäng. Då får vi istället ha honom mellan oss, för han skall ju vara någonstans också!
När sedan första barnet kommer, om man är så välsignad, så finns det fortfarande ganska mycket tid att hålla fast vid fina principer. AD-droppar varje dag, lugna måltider med alla samlade, inte särskilt mycket TV.
Andra barnet har fått mig att rucka på en hel del. De där AD-dropparna, som jag tidigare inte kunde förstå hur föräldrar kunde glömma, dem får han om jag kommer ihåg dem eller om storasyster påminner. Måltiderna är inte kaotiska, men tämligen ostrukturerade. När jag bara hade dottern, så kunde vi sitta i nästan ett par timmar och mysa vid frukostbordet och lyssna på Fem myror. Hon bläddrade i en leksakskatalog, jag löste korsord eller skrev brev. Sonen vill inte alls sitta still utan klättrar helst upp ur sin stol och kryper omkring på bordet. Mitt val är då mellan att spänna fast honom eller stoppa i honom en sked gröt medan han är i farten. Då jag verkligen inte vill att barnen skall förknippa mat med något obehagligt, så prioriterar jag att få i honom näring. Och när det är dags att laga middag, eller om jag är sjuk och helst vill ligga under en filt, så är Pingu eller Fem myror guld värda om barnen inte redan är sysselsatta med något annat.
Hur det skulle bli med ett tredje barn tänker jag inte ta reda på!

Julklappar

Ofta säger vuxna att de inte ger julklappar till varandra, det är bara barnen som får. Jag är visserligen emot att köpa saker bara för köpandets skull, men undrar ändå vad det ger för signaler till barn att vuxna inte får något. Och handen på hjärtat, hur många av oss kan säga att det inte finns någonting alls vi skulle bli glada över? God choklad, en bok, en skiva, något klädesplagg, en biobiljett?
Det behöver inte vara många paket, ens till barn. Men julklappen känns för symbolisk för att jag skall tycka att vi vuxna inte skall ha någon. Eller kanske framför allt, att ge någon! Nuförtiden tycker jag att det är minst lika roligt att hitta på presenter och se dem öppnas, än att själv få saker.

Rör inte min julklapp!