Unga föräldrar

Fick tips om en femtonårig blivande tvillingmammas blogg. Hon får väldigt mycket stöd och påhejningar av sina läsare, men även en del otäcka påhopp. Samt naturligtvis alla kommentarer, även välmenta, om att man förlorar så mycket på att få barn tidigt, som att livet skulle vara slut då. Att hon skulle "vakna upp om 20 år" och upptäcka att livet var över. Att man ju inte har någon utbildning när man är femton.
Så här är det: Små barn behöver sömn, mat, närhet och att någon håller dem torra och rena. det behövs ingen civilingenjör för det. En femtonåring som älskar sina barn kommer att vara expert på detta mycket snart.
Och att "missa" sin tonårstid? Jösses, om jag haft förmånen att få slippa de åren! HUR många tonåringar tycker det livet är roligt, egentligen?
Missa sin utbildning? Knappast. Det finns förskolor, som faktiskt är avsedda att ta hand om barn medan föräldrar studerar eller arbetar. Kanske halkar den här mamman efter något år, kanske kan hon läsa ikapp om hon nu vill det. Hursomhelst har hon lika stora möjligheter som vemsomhelst att utbilda sig till det hon vill.
Så om 20 år kan hon "vakna upp" med ett bra jobb och tonåriga barn, 35 år gammal, med världen framför hennes fötter.

Detta skriver den 37åriga småbarnsmamman som planerar att påbörja min utbildning runt 2010-11.

Dagis - för vem?

Nu har det plötsligt blivit nya turer med dagis, eller förskola som man väl bör säga men som ingen jag känner gör. Vi hade tänkt söka syskontid för dottern, femton timmar i veckan, och låta sonen vara hemma med oss en termin till. Det var också så vi sökte.

Men ju äldre sonen blir, desto mer har jag ångrat att vi inte sökte för honom också. Han älskar att vara med andra barn, och jag tror att det skulle bli outhärdligt att lämna storasyster på morgonen till ett roligt ställe där han inte får vara, och försöka hitta på något spännande med honom. Tre dagar i veckan, fem månader. Och hämta storasyster ute på en rolig lekplats där han inte heller får vara.

I måndags pratade jag med en dam på kommunen, som sade att kösystemet är utformat på så sätt att syskontidbarnen kommer allra sist i kön, något som förstås är vettigt eftersom de egentligen inte behöver tillsyn. Aneira kunde alltså ha hamnat varsomhelst i Uppsala. Så väldigt intresserad är jag inte av att skjutsa henne tvärs över stan. Men allt skulle sett helt annorlunda ut om vi sökt för Tore också, för då kommer Aneira att bli åldersprioriterad och han kan hänga med på syskonbiljetten. Hon rådde mig att snabbt som attan göra en ny ansökan, så kunde vi ta ställning till det hela när/om vi fick erbjudande.

Redan idag, två dagar senare, fick jag veta att vi får in båda barnen på det dagis vi hade som förstahandsval, bara en liten bit härifrån, på 25-35h i veckan. Det känns otroligt bra! Både jag och maken kommer att kunna jobba som vi vill, men ändå kunna ha värdefull fritid och lediga vardagar med barnen då och då.

Vad är då skillnaden mot när dottern var runt året, och jag vägrade tänka tanken på att sätta henne på dagis? Jo - då ville jag verkligen vara hemma. Vi hade ett rikt umgänge med andra barnfamiljer och hittade på en massa kul, samtidigt som vi båda trivdes med att bara vara hemma och skrota en hel dag. Under hösten, när alla andra i föräldragruppen hade flyttat och deras barn hursomhelst började dagis, så var maken föräldraledig medan jag först jobbade och sedan var hemma med havandeskapspenning och inte gjorde många knop. Dottern var mycket nöjd med att ha oss båda hemma, och visade inga tecken alls på att vilja ha annat sällskap (även om hon och pappa förstås var iväg på äventyr titt som tätt). Våren då hon var två år var maken hemma på halvtid, och lillebror var gott sällskap hur liten han än var. Först under hösten har han till fullo kunnat uppskatta öppna förskolan, sångstunder och annat vi har varit på, och nu visar han tydligt att han vill gå ut genom att hämta sina skor och ge dem till mig. Han är inte alls lika nöjd med att bara softa hemma.

Jag tycker inte heller att det är lika mysigt att bara vara hemma längre. I sommar har jag varit hemma i fyra år, med ett kort avbrott på sex veckor och några få gästspel på jobbet. Det vore en sak om det fanns fler hemmamammor, men de är få. Jag har inga arbetskamrater, helt enkelt. Det är tröttsamt att varje dag behöva anstränga mig för att hitta någon att prata med, särskilt någon som jag kan prata annat än barn med. Att hitta på saker att göra för både mig och barnen är ett arbete som jag börjar tröttna på, hur hemskt det än kan låta. Sitter man i en lägenhet högt uppe i ett hus så finns inte så mycket arbete som man kan göra sina barn delaktiga i. Det går inte att "låta barnen bli en del av din vardag", som det heter. Jag kan inte ha två ungar i famnen när jag diskar. De är för små för att begripa vitsen med att baka, åtminstone den lilla och den stora vill bara äta deg.

Så. Dagis är till för hela familjen. Inte nödvändigtvis för att jag och maken behöver tjäna pengar, för vi skulle kunna leva på en lön. Men för att vi nu har kommit till den punkt då vi anser att någon annan bättre kan lära våra barn det de behöver för att rustas för livet. Ett socialt samspel som de inte har någon möjlighet att lära sig i den trygga familjen. Lek som de inte får hemma, eftersom det finns så få barn att leka med under dagtid då de flesta går på dagis. Och vi har kommit till den punkt då jag måste komma hemifrån för att till fullo kunna uppskatta att vara hemma.

Från den tredje augusti har de plats, men vi får börja inskolningen lite senare om det passar oss. Troligen hamnar de i olika grupper, men de kommer till samma byggnad. Vi lämnar och hämtar dem på samma ställe, de kan känna den tryggheten hos varandra ändå. De får dela upplevelsen, det händer spännande saker i bådas liv. Jag är verkligen odelat positiv till detta, vilket känns så skönt! Grannarna har sina barn på samma dagis och är jättenöjda, det är också en trygghet.

Ett nytt kapitel i livet börjar!

Retromamma!

Vissa saker blir jag lycklig av. Jag betalar gladeligen ganska mycket extra pengar för en helt vanlig blå toppluva, om den har Barbapapatryck på. Allt med Fem myror är fler än fyra elefanter får mig att le. I höstas köpte jag body, tröjor, strumpor, underkläder och byxor till barnen med figurerna på, och häromdagen köpte jag en flaska badskum från Apoteket bara för att elefanen var på, och tänker troligen köpa schampoo också bara för att flaskan är fin. Så är det, och det står jag för!
Däremot känner jag mig inte särskild lockad av det klädmärke som gör reklam med sloganen "för hagalna mammor och bortskämda barn".

För övrigt ser jag fram emot att cykelhjälmforskningen skall gå framåt, så att hjälmarna kan bli lättare och bekvämare. Stackars lillkillen måste hålla upp hjälmen med ena handen för att kunna se. Hjälmen sticker ju ut så långt därbak att den skjuts fram av ryggstödet. Det MÅSTE kunna gå att få fram ett bättre alternativ än de här klumpiga frigolitklossarna!

Mammamatematik

Den här veckan har maken haft påsklov, så jag har passat på att jobba vilket innebär att jag är borta ca 30 timmar i taget. I tisdags morse SMS:ade han att barnen var snoriga.
Mamma räknar.
Snoriga barn som smittar mig på tisdag. (Det har nog aldrig hänt att de INTE har smittat mig, så det är bara att räkna med, även om jag ofta försöker tänka positivt att nejdå nejdå, inte den här gången!) Då kommer jag känna mig dålig onsdag kväll eller torsdag. Rinnsnuva en eller två dagar. Täppt i näsan och kanske halsont ytterligare några dagar. Det betyder sjuk på påskafton när stora familjemiddagen på makens sidan hålls, och kanske frisk nog att jobba på påskdagen men ändå täppt och ämlig.
Vill inte!
Då kom jag på detta: Jag ammar inte längre. Jag är inte gravid längre. På fyra år har jag inte kunnat använda naturläkemedel. Men nu! Så när jag slutat jobbet på tisdagen gick jag direkt och köpte esberitox, som kan fungera även förebyggande, och stoppade i mig ett par tabletter på tåget hem.
På torsdagkvällen började jag känna mig risig. På fredagen kom rinnsnuvan. Natten till lördagen, då jag förväntade mig elände med snor och halsont och dålig sömn, hade jag visserligen aningens ont i halsen men sov bra. Lördagen, då jag borde ha ännu mer rinnsnuva eller åtminstone vara täppt, var jag bättre. Idag, söndag, känner jag ingenting alls! Och är pigg och glad på jobbet!

Kanske var det en miniförkylning. Men jag minns inte någon förkylning, om än mini, då jag inte varit täppt i näsan alls, så jag väljer att hylla esberitox. Hädanefter skall det aldrig saknas i medicinskåpet!

Namn

Att välja ett bra namn till sitt barn är viktigt. Vissa bestämmer namn långt innan barnet föds, andra väntar tills de ser om de namn de gillar passar barnet, och några väntar ganska länge innan de bestämmer namn för att verkligen vara säkra. Det roligaste jag hört i den vägen är en berättelse från min före detta svärfar som är ett av elva syskon som växte upp mitt i absolut ingenstans på Island. Dit kom inte prästen särskilt ofta, och när han en gång hade vägarna förbi så hade det kommit två nya barn (inte tvillingar). Min svärfar berättade då att han såg sina föräldrar smita bakom husknuten strax innan dopet, och diskutera vad de små egentligen skulle heta!
En väninna fick barn för en månad sedan, och senast jag träffade dem för en vecka sedan hade de inte kunnat enas om något namn. Det är kanske löjligt, men jag har mycket svårare att relatera till henne när jag inte vet vad hon heter! Alla nyfödda är mest en liten livsklump som ligger och sover eller gnyr i ens famn, men med ett namn kan man sätta mer personlighet på det. Men jag tycker att föräldrarna gör helt rätt - ett namn måste kännas bra, och tar det en månad eller två att komma på det, så får det göra det!
Sonens namn visste jag innan vi ens påbörjade hans tillkomst. Det var så självklart att det var en Tore som skulle komma till oss. Dotterns namn hade vi också diskuterat och haft överst på listan, men trots att jag var bergsäker på att det var en flicka så ville vi vänta med att bestämma. Men så fort hon var ute och det konstaterades att det var en flicka (vilket tog en stund, det var personalen på förlossningen som bad oss titta!) så var det självklart att det var en Aneira.
Det jag har svårare att förstå är folk som på liv och död vill kalla sina barn riktigt udda saker. Låt gå för Metallica och Månfare, men Brunstgnägg? Eller vill man bara bråka med myndigheterna?

Tillit

Även om du har fött eller adopterat ditt barn, så är det inte din egendom. Ditt ansvar, men inte ditt att stänga in.
Om en vän erbjuder sig, eller ber om, att få ta hand om ditt barn en kort stund, så ställ dig då frågan:
Litar jag på den här personen?
Om inte, så ställ dig då frågan varför du är vän med den.
Om du inte vill för att du inte kan släppa taget om ditt barn, så tänk noga på vilka signaler du sänder ut.
Du säger till ditt barn att det inte klarar sig utan dig.
Du säger till både din vän och ditt barn att den här människan kan vi inte lita på.
Du berövar ditt barn en chans att vara trygg och ha en relation med en annan människa.
Du berövar din vän glädjen att få vara tillsammans med barnet.

Snälla du, släpp in dina vänner i ditt barns liv!