Långtråkigt?

Jag får ibland frågan om det inte är långtråkigt att vara hemma med två barn. Svaret blir ett självklart nej. Det finns inte tid till att ha långtråkigt, eftersom det händer saker nästan hela tiden. De stunder som är lugna och barnen sover eller leker för sig själva, pysslar jag med egna saker.
Däremot kan jag verkligen längta efter mer sällskap ibland, åt både mig och barnen, så då försöker jag träffa någon eller ger mig iväg med de små. Riktigt vackra höstdagar som denna vecka har bjudit på måste jag helt enkelt vara ute, och då är det roligare med sällskap. Tyvärr krockar sådant ofta med dagis. De mammor som är hemma med små barn, måste ändå hämta sina större vid ett visst klockslag. Nåväl, det är som det är med den saken.
Skulle man ändå få tråkigt hemma, så finns det så många spännande lekar att hitta på. Min anti-favorit är strump-memory. "Där är en strumpa med haj, var det den jag såg i hallen också? Nej, det var nyckelpigstrumpan. Var fanns maken till den då? Aha, under köksbordet!" Ett extra spänningsmoment ligger också i att dottern gärna flyttar omkring strumporna medan jag letar. Man kan också leka "Jag undrar vad som krasade under foten nu", eller "vad var det ungarna stoppade in i munnen nu". Så långtråkigt? Nix!

Barnmat

Jag har alltid gjort egen mat till både dottern och sonen. Främst för att det är så mycket billigare, men också för att jag är djupt misstänksam mot barnmatsindustrin, och förväntar mig att det skall finnas glas och rakblad i maten. Då och då får man också rapporter om att det är för mycket vatten, för mycket socker och för lite fett i maten man köper, och då får jag vatten på min kvarn.
En väninna gjorde mat åt sitt äldsta barn, men köper nu till sitt andra. "Jag ställer inte upp på det där en gång till, med att koka och mosa och puréa och frysa och hålla på," säger hon. Nu har jag som sagt aldrig köpt barnmatsburkar, men hur mycket svårare kan det vara att göra själv? Jag köper en påse frysta grönsaker, häller i lite köttfärs och matfett och eventuellt någon krydda. Det kan stå och puttra en stund på spisen utan övervakning. Sedan kör jag lite med stavmixern, och häller upp i bullformar som jag sedan ställer i frysen. Vips har jag middag för en eller två veckor, beroende på hur stor sats jag kokar! Att tina en sådan form tar knappt en minut i mikron. Jag har då ingen glasburk som måste diskas och tas omhand. Skall jag iväg någonstans, så lägger jag en bullform i en påse eller en liten burk. På vilket sätt skulle detta vara krångligare än att köpa burkar?
Gröt gör jag också själv, havregrynsgröt med äppelmos tar mindre än tre minuter att göra och kör jag den i mikron direkt i skålen blir det inte någon disk att tala om (såvida inte gröten pöser över...). Vällingen tar ett par minuter längre, ungefär fem minuter tills jag har en drickvarm päronvälling med havremjölk och standardmjölk, så det är lagom att jag gör den medan maken fixar pyjamas. Jag vet inte vad vällingpulver kostar, kanske blir inte just vällingen så mycket billigare, men oj så god den är! Och jag vet vad det är i den!

En del tror att jag är någon principfast "allt-skall-vara-naturligt"-mamma som "förstås" kör med tygblöjor, men så är det inte. I så fall skulle jag väl bara köpa ekologiska närproducerade grönsaker till maten. Eldorados frysta sommargrönsaker går alldeles utmärkt. En sådan påse räcker till lillgrabben i gott och väl en månad, med lite köttfärs i, och kostar väl lika mycket som två barnmatsburkar. Lös den ekvationen!

Om förälskelse

En del av mina väninnor säger att de går så mycket upp i sina barn att de knappt har tid för någon eller något annat. Jag kan inte känna igen mig i det, och diskuterade saken med min man som tror att det har med förälskelse att göra. Att man helt enkelt är förälskad i sitt barn (något som jag också har hört sägas, när jag tänker efter).

Då förstår jag bättre vad det handlar om. I en förälskelse behövs ingen annan, kanske inte ens barnets andra förälder. Då förstår jag också bättre varför så många förhållanden spricker under ett barns första levnadsår. Och kommentarer som "vi skall nog inte ha syskon till X, vi har det ju så bra bara vi!".

På ett sätt kan det nog vara fantastiskt att vara så förälskad i sitt lilla knyte. Jag är dock nöjd med att "bara" älska dem. Jag vill inte stänga in mig i en bubbla, hur lyckorusig den än är. Att uppleva världen och möten tillsammans med mina barn är en stor förmån, och jag vill ju visa upp dem för hela världen!

På kvällarna vill jag emellertid helst vara hemma med min familj. Igår var jag på fest på egen hand medan maken var hemma med barnen. Jag hade sett fram emot den, och visst var det trevligt. Det är skönt att vara utan barnen - en kort stund. Efter en timme längtade jag efter familjen (maken också), och vid nio åkte jag hem för att jag faktiskt var trött och tyckte att det lät mer lockande att åka hem och somna i vettig tid istället för att försöka pigga upp mig med en kopp te som jag blev erbjuden.

När jag cyklade hem slogs jag återigen av hur lyckligt lottad jag är. Hur många gånger har jag inte cyklat samma väg, och bara haft en kall singelsäng som väntat mig? Nu finns där en hel underbar familj! Det är inte förälskelse jag känner, men en djup kärlek och innerlig tillgivenhet!