Familjen Annorlunda

På måndagkvällarna brukar jag titta på Familjen Annorlunda på fyran. Första avsnittet såg jag för att jag ville få lite perspektiv på grötkladdiga frukostar, och det fungerade alldeles utmärkt... Har också läst lite på TV4:s forum, där fembarnsfamiljen i Staffanstorp får väldigt mycket kritik för att de ber om hjälp. De hade tänkt sig ett barn till, utöver de två de hade, och fick trillingar. De "typiskt svenska" kommentarerna är "skyll er själva" och "jag har minsann fyra barn och har aldrig fått hjälp och aldrig bett om det heller". Föräldrarna får också mycket gnäll över att de gärna vill ha tid med varandra. Något som det tjatas så mycket om för alla andra småbarnsföräldrar, att det är viktigt att inte tappa bort varandra, men just de här två skall alltså skylla sig själva för att de fick nästan dubbelt så många barn som de önskat?

Nu är jag verkligen ingen samhällsekonom, men det tycks som att det är betydligt bättre att ge hjälp till en familj som ber om det än att låta den rasa samman. Skilsmässor kostar betydligt mer än de femhundra kronor som man själv får punga ut med. Utbrändhet, depressioner och stressade, försummade barn är inte heller gratis.

Hur kaxig den här mamman än är, så är jag inte dumstolt. Hur mycket jag än älskar mina barn, så var det otroligt skönt att få resa bort med maken på tu man hand häromveckan. Jag tar tacksamt emot hjälp av släkt och vänner. Kan jag lära mina barn att det är bra att be om hjälp, så hoppas jag kunna befria dem från mycket stress i framtiden.

Babyboom!

Nu har jag och min man svart på vitt på att vi inte kan få fler barn (två räcker alldeles utmärkt så vi har vidtagit permanenta åtgärder), så jag gläder mig lite extra åt alla småttingar som kommer till världen i bekantskapskretsen. Föräldragruppen vi hamnade i när dottern föddes har nu utökats så att alla har två barn, den senaste kom i söndags. Ett par vänner som bor på en kort promenads avstånd fick en flicka förra torsdagen. Lite mer långväga vänner i USA fick också en flicka för några veckor sedan. De brukar tillbringa somrarna i Sverige så jag har gott hopp om att få gosa med henne mycket. Och imorse fick jag sms om att ett par vänner utanför Uppsala fick en son igår. Roligt!
Vidare väntar dotterns gudmor och hennes fru barn i slutet av sommaren. Jag tänker glatt ställa mig i barnvaktskön!

Hos tandläkaren

Handen på hjärtat - hur många är helt ärliga när de går till tandläkaren? För min egen del behöver jag inte ljuga särskilt mycket, eftersom de inte frågar särskilt mycket samvetsfrågor till en vuxen. Men häromveckan var dottern på sitt första besök, som treåring. Ljög gjorde jag inte, men nickade och sade mm, visst, om det mesta.

Jag vet att det inte är bra att dricka saft, men nu gör vi oftast det till maten ändå.
Jag vet i vilken vinkel man bör hålla tandborsten och hur man skall borsta varje tand på ett visst sätt, men är glad om jag överhuvudtaget får in tandborsten i munnen på barnen och kan vispa runt.
Jag vet att godis inte är nyttigt, och att man inte ens "behöver" äta godis bara för att det är lördag, men nu tycker vi att det är trevligt med lördagsgodis för både stora och små.
Jag vet att man, om man nu får detta dåliga lördagsgodis, helst skall äta upp alltsammans på en gång och borsta tänderna genast efteråt men tycker inte att det verkar särskilt mysigt.
Jag vet att man inte bör äta ofta, men om jag inte lyckats få i barnen ordentligt med mat vid en måltid, och de lite senare ber om ett äpple, så är det för mig betydligt viktigare att de får något i magen än att syraattackerna skall starta mot tänderna igen.

Jag vet att tandläkare måste säga vissa saker - men det behöver inte betyda att jag måste lyda dem. Även om de har rätt.