En av mina moderliga övertygelser är att barnen skall få undersöka så mycket som möjligt utan att jag förbjuder dem. Jag för hela tiden en inre dialog när vi är ute om när jag bör säga nej och när jag kan låta barnen göra det de vill. När dottern var mindre hade hon en förkärlek för att stoppa stenar i munnen vilket kändes lite småläskigt, men hon spottade alltid ut dem så småningom så vi lät henne hållas. Säkert bra för immunförsvaret att få i sig lite smuts...
Igår gick vi till öppna förskolan, som visserligen var öppen men det var inte en själ där (inte ens personal) och alla stolar var uppställda på borden, så vi gick ut och lekte. Dottern höll sig så glatt i sandlådan där hon sprang fram och tillbaka, så när sonen blev hungrig trodde jag att det skulle vara okej att mata honom även om det kändes lite kallt att amma ute i vinterväder. Men just då fick dottern för sig att hon skulle undersöka vad som fanns bakom kullen. Där går en viktig gräns för mig - hon får gärna utforska, men jag vill ha henne inom synhåll!
"Kan du inte stanna här där jag ser dig?" frågade jag, varpå hon vände sig om och sade:
"Inte!" och pinnade iväg.
Det var bara att stolpa iväg efter henne, med en bebis insvept i fårfäll som åt så glatt. Han tyckte att det var extra trevligt att få lite gung till maten, för mitt i alltihop så log han, och fortsatte gosesutta när han ätit färdigt. Det hela kändes faktiskt ganska komiskt, även om det var något obekvämt för mig.
Jag läste om en undersökning som gjorts, där treåringar hade på sig bandspelare som registrerade allt som sades till dem under några dagar. Omkring 70% av allt de fick höra hade med förbud att göra. Jag försöker tänka på det, och uttrycka mig annorlunda när jag egentligen menar nej. Istället för "du får inte sitta i mitt knä när lillebror äter" så säger jag "kom och sitt bredvid mamma". Ibland är det tvärnej som gäller, men jag vill tro att hon tar det mer på allvar om vi är sparsamma med förbud.
No comments:
Post a Comment