Femminutersmetoden

Det finns en uppsjö av olika "metoder" för att få barn att somna, allra helst skall de göra det ensamma. En av dessa är femminutersmetoden, som går ut på att föräldern lämnar rummet men tittar till barnet var femte minut om det fortfarande skriker. "– Instinkten säger att man ska gå in och trösta barnet, men genom att beröra barnet ”belönar” man det" står det i denna artikel: http://www.viforaldrar.se/artiklar/2005/03/22/femminutersmetoden/index.xml

Motsatsen till att belöna är, vad jag vet, att bestraffa. En sträng tolkning av det ovanstående betyder alltså att barnet bestraffas för sitt gråtande. Att barnet lär sig somna ensamt så småningom, betyder det att situationen är trygg eller att barnet lärt sig att det inte är någon idé att försöka kommunicera, för i den här dagliga situationen vill inte mamma eller pappa vara tillsammans med mig?

En bekant sade att hennes barn minsann fick ligga och skrika när de skulle sova, för det var lika bra att från början etablera den situation som hon ville ha i framtiden. Det håller jag helt med om - förutom att jag har helt andra åsikter om hur sänggåendet skall gå till. Jag vill att det skall vara en stund av gemenskap, något mysigt som jag kan locka med. Igår när dottern var trött frågade hon om vi inte kunde gå till sängen och mysa. Sedan klättrade hon omkring på mig i tre kvart innan hon blev stilla och somnade. För mig är det en fantastisk känsla att sova bredvid sitt barn, ibland mellan båda barnen. Vissa klarar inte av att sova trångt, eller är så lättväckta att de behöver ha barnet i egen säng eller eget rum, men nog borde sänggåendet även då kunna göras mysigare än att låta barnet gråta sig till sömns?