Ofta säger vuxna att de inte ger julklappar till varandra, det är bara barnen som får. Jag är visserligen emot att köpa saker bara för köpandets skull, men undrar ändå vad det ger för signaler till barn att vuxna inte får något. Och handen på hjärtat, hur många av oss kan säga att det inte finns någonting alls vi skulle bli glada över? God choklad, en bok, en skiva, något klädesplagg, en biobiljett?
Det behöver inte vara många paket, ens till barn. Men julklappen känns för symbolisk för att jag skall tycka att vi vuxna inte skall ha någon. Eller kanske framför allt, att ge någon! Nuförtiden tycker jag att det är minst lika roligt att hitta på presenter och se dem öppnas, än att själv få saker.
Rör inte min julklapp!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Instämmer! Eftersom antalet barn vid vårt julfirande är väldans få (ett) tycker jag det skulle se sjukt konstigt ut och ge ytterst märkliga signaler om det bara var mitt Troll som överöstes med gåvor. Som endabarn är hon en aningens aning mitt i centrum ändå... Så jag kräver julklappar till mormor, morfar och mig själv samt eventuella andra medfirande. Delvis för att det är kul att få, mycket för att det är roligt att ge (om jag inte får köpa årets julbok till mamma är jag inte med!) och väldans mycket för att jag vill visa dottern att det _är_roligt och viktigt att ge och göra andra glada.
Hur ska man annars lära sina barn att det finns andra människor i världen än de själva? Om man inte ens kan ge en bok till morfar?
Post a Comment