Friday, March 21, 2008

Upptäckarlust

En av mina moderliga övertygelser är att barnen skall få undersöka så mycket som möjligt utan att jag förbjuder dem. Jag för hela tiden en inre dialog när vi är ute om när jag bör säga nej och när jag kan låta barnen göra det de vill. När dottern var mindre hade hon en förkärlek för att stoppa stenar i munnen vilket kändes lite småläskigt, men hon spottade alltid ut dem så småningom så vi lät henne hållas. Säkert bra för immunförsvaret att få i sig lite smuts...

Igår gick vi till öppna förskolan, som visserligen var öppen men det var inte en själ där (inte ens personal) och alla stolar var uppställda på borden, så vi gick ut och lekte. Dottern höll sig så glatt i sandlådan där hon sprang fram och tillbaka, så när sonen blev hungrig trodde jag att det skulle vara okej att mata honom även om det kändes lite kallt att amma ute i vinterväder. Men just då fick dottern för sig att hon skulle undersöka vad som fanns bakom kullen. Där går en viktig gräns för mig - hon får gärna utforska, men jag vill ha henne inom synhåll!

"Kan du inte stanna här där jag ser dig?" frågade jag, varpå hon vände sig om och sade:
"Inte!" och pinnade iväg.

Det var bara att stolpa iväg efter henne, med en bebis insvept i fårfäll som åt så glatt. Han tyckte att det var extra trevligt att få lite gung till maten, för mitt i alltihop så log han, och fortsatte gosesutta när han ätit färdigt. Det hela kändes faktiskt ganska komiskt, även om det var något obekvämt för mig.

Jag läste om en undersökning som gjorts, där treåringar hade på sig bandspelare som registrerade allt som sades till dem under några dagar. Omkring 70% av allt de fick höra hade med förbud att göra. Jag försöker tänka på det, och uttrycka mig annorlunda när jag egentligen menar nej. Istället för "du får inte sitta i mitt knä när lillebror äter" så säger jag "kom och sitt bredvid mamma". Ibland är det tvärnej som gäller, men jag vill tro att hon tar det mer på allvar om vi är sparsamma med förbud.

Saturday, March 15, 2008

Fotoautomat!

http://www.fotoautomaten.se/up.php?id=170583051

Här kan man göra trevliga småkort av vanliga digitalfoton. Perfekt att ha i plånboken!

Thursday, March 13, 2008

Att bjuda på sig själv

Vissa människor, särskilt inom media, anses "bjuda på sig själva". Jag funderar ibland över vad det är de bjuder på, och noterar vimsighet, kaos och en viss gapighet. Det är sådant som är fint att bjuda på, då får vi andra tillfälle att känna oss bättre.

En väninna berättade om en kvinnlig krönikör som berättade om sitt familjeliv. När hon skrev om sina problem så fick hon massor av stöd, men så fort hon berättade om någon som hon själv tyckte var bra, till exempel att hennes barn inte åt fet snabbmat, så blev tongångarna helt annorlunda. Läsarna kunde bli riktigt otrevliga. Då heter det inte att hon bjuder på sig själv, snarare att hon kör ner pekpinnar i halsen.

Jag vill kunna berätta om vilken bra förälder jag anser mig vara, utan att någon skall bli irriterad över det. Samtidigt vill jag kunna berätta om de tillfällen då jag känner att orken tryter, utan att någon skall jubla elakt och tänka att det är rätt åt henne, så kaxig som hon är. Jag vill helt enkelt kunna bjuda på mig själv, så som jag är, utan att göra mig till en clown.

Sunday, March 9, 2008

Det krävs en by...

Ett ordspråk säger att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Det ligger något i det. Jag tror inte att det är meningen att vi skall sluta oss inne i små familjer. Kanske därför som så många lovprisar dagis, det blir väl som en "by" förutom att det är alldeles för få vuxna på alldeles för många barn.

I torsdags hade jag behövt en by. Efter en dryg månad av återkommande förkylningar har dottern varit oerhört klängig. Hon är i vanliga fall en självständig flicka som gärna leker för sig själv, men nu har hon varit förtvivlad om jag går på toaletten, även om hon får följa med mig, och att äta middag i lugn och ro har inte varit att tänka på. Sonen har varit väldigt tålmodig, men i torsdags hade även han tröttnat på snuva så hela morgonen hade jag två gråtande barn som klängde på mig. Den ena ville sitta stilla och gosa, den andra ville bli omkringburen. Till slut grät även jag, för första gången på två år grät jag av vanmakt för att jag inte kunde trösta mina barn. Jag ringde mina föräldrar för att få lite moraliskt stöd, och pappa undrade om han skulle komma och hämta oss. De bor fyra timmars bilväg bort. "Ja, gör det!" sade jag och grät lite till. Sedan hade jag blivit av med ett ton stresshormoner, sonen somnade och dottern kunde få gosa i lugn och ro så jag ringde och sade att pappa faktiskt inte behövde komma. Om han hade hunnit åka så hade jag följt med honom, men jag ville egentligen inte åka ner till Småland just nu. Jag ville bara ha avlastning. Det kändes inte alls roligt att knappt komma ihåg hur dottern är när hon är glad.

I fredags hade allt vänt, och barnen var rena drömmen att ha hand om. Vi var ute på en lekplats där det fanns andra barn, och dottern var så glad nästan hela dagen. Då är det inte svårt att orka. Mamma frågade i torsdags om det inte fanns någon som kunde komma och hjälpa mig, men de jag känner som är lediga på dagtid är de som själva är föräldralediga. Sedan kommer ju maken hem och hjälper mig.

På helgen brukar vi ta långpromenader i villakvarteren och drömma om hur vi skulle vilja bo När Vi Blir Rika. En liten gäststuga vill vi ha, så att mina föräldrar och svärmor kan komma och bo hos oss lite längre perioder utan att vi behöver trampa på varandra. Jag vill ha storfamilj! Den lyxen har vi på somrarna, då vi är hos mina föräldrar i nästan två månader. Nog hade jag tankar på att flytta tillbaka när dottern var liten, men jag vill egentligen inte alls bo i min barndomsstad. Det liv jag har byggt upp här i Uppsala under de senaste sjutton åren är för värdefullt för att bytas ut mot lite avlastning på förmiddagarna. Men nog skulle jag vilja ha den där byn. Jag vill både ha kakan och äta upp varenda smula.

Friday, March 7, 2008

Anna Wahlgren

Inledningsvis vill jag säga att jag aldrig har läst någon av Anna Wahlgrens böcker. Min uppfattning om henne har jag fått från frågespalter, notiser i föräldratidningar som tagit upp hennes metoder, och vänners tolkningar av hennes ord. Detta sammantaget har fått mig att undra hur någon vettig människa kan ta till sig en del av hennes dumheter. I en föräldratidning skrivs det om sömn, och om AW:s "sova hela natten-kur". Den bygger, enligt den här artikeln, på "tesen att små barn är instinktivt medvetna om sin hjälplösa utsatthet." När ett barn skriker, så undrar de tydligen "Kommer jag att duka under nu?" Bara det låter i mina öron hur dumt som helst. En dum tes kräver också dumma lösningar, så AW menar att barnet skall ha ett eget rum senast vid fem månader, för att den trygga sömnen skall knytas till barnet själv. Man skall också lägga dem på mage - med andningslarm för de minsta, tillägger hon, förmodligen för att få tyst på alla som protesterar. Spädbarnsdödligheten minskade ju drastiskt när man började rekommendera att lägga barn på rygg. Att ens fundera på att då låta barnen sova på mage känns nonchalant och mycket obildat, även om ett dyrt och opålitligt andningslarm införskaffas. Man skall inte ta upp och trösta barnet, utan "finna den rätta tekniken" med buffningar i rumpan eller liknande.

Själv tror jag att ett litet barn är ett litet djur som inte funderar ett ögonblick över huruvida det kommer att "duka under". När mina barn skriker tolkar jag det som "jag är trött", "jag är hungrig", "någonting är obekvämt" eller "jag vill ha sällskap". Tryggheten vill jag ge dem genom att reagera på deras rop. Visst är det bra om de finner trygghet i sig själva också senare i livet, men jag kan inte se något fel i att den trygga sömnen kopplas till en annan människa. De flesta vuxna vill ju sova nära den de älskar, varför skulle inte barnen få göra det?