Om förälskelse

En del av mina väninnor säger att de går så mycket upp i sina barn att de knappt har tid för någon eller något annat. Jag kan inte känna igen mig i det, och diskuterade saken med min man som tror att det har med förälskelse att göra. Att man helt enkelt är förälskad i sitt barn (något som jag också har hört sägas, när jag tänker efter).

Då förstår jag bättre vad det handlar om. I en förälskelse behövs ingen annan, kanske inte ens barnets andra förälder. Då förstår jag också bättre varför så många förhållanden spricker under ett barns första levnadsår. Och kommentarer som "vi skall nog inte ha syskon till X, vi har det ju så bra bara vi!".

På ett sätt kan det nog vara fantastiskt att vara så förälskad i sitt lilla knyte. Jag är dock nöjd med att "bara" älska dem. Jag vill inte stänga in mig i en bubbla, hur lyckorusig den än är. Att uppleva världen och möten tillsammans med mina barn är en stor förmån, och jag vill ju visa upp dem för hela världen!

På kvällarna vill jag emellertid helst vara hemma med min familj. Igår var jag på fest på egen hand medan maken var hemma med barnen. Jag hade sett fram emot den, och visst var det trevligt. Det är skönt att vara utan barnen - en kort stund. Efter en timme längtade jag efter familjen (maken också), och vid nio åkte jag hem för att jag faktiskt var trött och tyckte att det lät mer lockande att åka hem och somna i vettig tid istället för att försöka pigga upp mig med en kopp te som jag blev erbjuden.

När jag cyklade hem slogs jag återigen av hur lyckligt lottad jag är. Hur många gånger har jag inte cyklat samma väg, och bara haft en kall singelsäng som väntat mig? Nu finns där en hel underbar familj! Det är inte förälskelse jag känner, men en djup kärlek och innerlig tillgivenhet!