Att vara eller icke vara konsekvent

Hos mina föräldrar, där vi tillbringar sommaren, har jag ett fint dockskåp som dottern får leka i när någon är med. Jag vill dock inte att hon sprider ut sakerna, så när hon nyss lade en liten ost i ett leksakslastbilsflak i rummet intill, så utspelade sig följande dialog på ett ungefär, med många fler upprepningar än jag anger:
Mamma: Kan du lägga tillbaka osten?
Dottern: Där ligger den!
M: Ja, men den skall inte ligga där. Den skall ligga i dockskåpet.
D: Där är den.
M: Den skall inte ligga där. Kan du lägga tillbaka den i dockskåpet?
D: Där ligger den så skönt så skönt.
M: Ja, men… etc
D: Det är ju osten som ligger där!
M: Ja, men… etc
D: Där ligger osten!
M: Ja, men… etc
D: Den bor där!
Efter ytterligare en stunds diskussion säger dottern med ett förvånat tonfall:
D: Skall vi lägga tillbaka osten i dockskåpet?
M: Ja, det skall vi!
D: Aneira, mamma och osten!
M: Vi skall lägga osten i dockskåpet!
D: Lilla Tore tittar på osten som ligger i lastbilen.
M: Ja, men… etc
D: Där ligger den så skönt så skönt!
M: Om inte du lägger tillbaka osten, så gör jag det för jag vill inte att den ligger i lastbilen. Du får inte leka med mitt dockskåp om du bär omkring sakerna.
D: Den ligger där.
Jag tar då osten och lägger in den i dockskåpet, varpå dottern storgråter.
D: Vill du ha den i handen!!! (=Jag vill ha den i handen)
M: Ja, du får ha den i handen, men jag vill inte att du lägger ifrån dig den någonstans!
Dottern tar osten och lägger den genast på lastbilsflaket.
D: Där skall osten ligga!
Mamman ger upp, och njuter istället av att skriva ner detta medan båda barnen tjattrar förnöjt här intill. Jag struntar i att vara konsekvent, och tänker istället lägga tillbaka osten vid ett annat tillfälle, och ha lite bättre koll på henne när hon leker i dockskåpet nästa gång. Vissa strider är helt enkelt inte så viktiga att ta.