Egoistiska Mamman

Förra helgen, då det var härligt sommarväder, var jag och båda barnen i Stadsträdgården med en annan barnfamilj. Första timmen var vi två vuxna på fyra barn i en enorm lekpark, med Fyrisån inte långt därifrån och en massa spännande buskar och snår. Sonen håller sig oftast runt andra barn, så ser jag inte honom på någon minut blir jag inte särskilt orolig. Men dottern kan bege sig precis vartsomhelst och måste hållas under uppsikt. Ganska snart försvann hon första gången, och den andra föräldern fick leta en bra stund efter henne medan jag höll ögonen på de övriga tre. Till slut kunde vi intressera dottern för att gunga, och jag andades ut. Gungan tar hon sig inte upp ur själv, och hon kan sitta väldigt länge och nöjd. Ytterligare en förälder kom, och vi kunde sitta och fika i lugn och ro! Visst var det mycket barn i parken, och jag såg hur en mamma stod och trampade otåligt i väntan på att hennes barn skulle få en av bebisgungorna. Jag förkunnade för mina vänner att om någon kom och tyckte att vi skulle låta någon annan gunga, så tänkte jag strunta fullkomligt i det. Naturligtvis är jag för att lära barn turtagning och att dela med sig, men jag behövde verkligen en fikapaus innan jag tog tag i situationen.
Till saken hör nämligen att vi är mitt uppe i en autismutredning gällande dottern. Hon fungerar inte som de flesta andra barn, det är ofta omöjligt att resonera med henne. Skulle jag ha lyft bort henne från gungan där hon trivdes, så hade det krävts mycket av mig i form av distraktion och tröst. För att orka med det behövde jag få fika ifred. Så när den otåliga mamman kom fram till mig och frågade om det fanns någon chans att de kunde få gungan snart, så svarade jag så vänligt jag kunde att nej, tyvärr. Glad blev hon inte, och det förstår jag. Efter en stund gick jag och frågade dottern om hon ville gå ner. "NEJ!!!" Okej, sade jag. Då påpekade en äldre dam försiktigt att det var många som stod i kö, och otåliga mamman trampade buttert en liten bit bort (trots att den andra bebisgungan varit ledig flera gånger). Då sade jag att "Vi har ett problem med henne, och jag lovar er att hela lekplatsen kommer att bli gladare om hon får sitta kvar". Damen svarade att då förstod hon, och nickade vänligt. Jag kunde förstås ha sagt något liknande åt den otåliga mamman när hon frågade, men även om jag verkligen inte skäms för att dottern troligen har autism, så är det inte det första jag vill presentera henne som. Jag vill inte att hon skall "bli" en eventuell diagnos.
En kort stund därefter smet sonen ur synhåll och fastnade vid några kallvattenduschar strax bredvid, där det också fanns några hundar. Då passade jag på att lyfta ur dottern, som förstås protesterade högljutt. Men då kunde jag locka med hundarna, och snart sprang hon också förtjust omkring bland duscharna.
Efter en ganska lång stund där med glassfika, så smet hon iväg igen. Jag bad mina vänner hålla ett öga på sonen, och följde efter. För att se hur långt hon skulle gå på egen hand, och vart, så följde jag efter henne på några stegs avstånd. När hon gick till en damm med grumligt vatten, så höll jag mig väldigt nära men lät henne leka med en pinne i vattnet. Det måste barn få göra, tycker jag. Men så reste hon sig, och tog ett kliv rakt ut i dammen! Förmodligen trodde hon att det var en vattenpöl, som den som bildas utanför vårt hus när det regnar. Men den var djup. Hela ungen försvann och jag hoppade i. Jag hade vatten till midjan. Hon blev förstås rädd, och jag behöll lugnet och tröstade henne, bekräftade att det var läskigt men att mamma var där och hjälpte henne. Sedan gick vi bort till vännerna, där hon fick både en och två klubbor och blev glad igen. Då grät jag en stund. Så nu fick vi ännu mer bevisat att vi inte kan lämna henne ur sikte. Inte än i alla fall.
Så om någon missunnar mig en stund i lugn och ro medan mitt barn ockuperar en gunga, så är det deras problem.

Enfald?

Igår var jag genom jobbet på miljöpartiets årskongress. De röstade med mycket knapp majoritet igenom att de skall arbeta för kvotering av föräldraledigheten. Visserligen vill de förlänga den till 18 månader, men den skall delas upp i tre delar varav föräldrarna bara får bestämma över en tredjedel.
Det här har jag skrivit om flera gånger. Trots att vi nöjer oss med de två barn vi har och alltså inte själva kommer att drabbas, så blir jag upprörd. Det är så oerhört kränkande! Visst, vi har kanske världens mest generösa föräldraförsäkring, men bara för det finns det ingen anledning att komma med pekpinnar. "Ingen annan fråga är viktigare för jämställdheten", säger de. Vad sägs om lika lön för lika arbete? Lika forskning, så att man inte bara forskar på hjärtsjukdomar hos män?
Det absolut dummaste argumentet hittills hörde jag igår från en äldre man som jag diskuterade detta med. Han sade att man i USA funderade på att vidta åtgärder för att barnfamiljer (särskilt fattiga) inte skulle dricka så mycket läsk. Högre skatter var väl på tapeten. Men att folk protesterade, för att det där skulle familjerna själva få bestämma. Därför behövdes det ibland lagar, som kunde hjälpa de fattiga familjerna att fatta bättre beslut för sina barn.
För mycket läsk är skadligt för vem som helst, kan vi väl hålla med om efter den forskning som faktiskt finns och genom blotta självkännedomen. Fattiga familjer kanske inte vet eller förstår eller bryr sig om detta. Okej. Men är det att jämställa med att föräldrar får bestämma vem som är bäst lämpad att vara hemma med ett barn? Är det alltså lika skadligt att vi avgör det, som ifall vi skulle avgöra att det var bäst att hälla i ungen kopiösa mängder cocacola? Betyder det att vi är dumma i huvudet och inte förstår vårt barns bästa?
Samme man menade också att de svaga männen som inte kunde stå på sig inför sina chefer behövde statens hjälp här. Det skulle i så fall betyda att mannen TVINGAS ta ut alla dagar han har rätt till, att han helt enkelt inte FÅR arbeta, att det skulle vara höga böter på det. För, om nu den här svage mannen inte klarar av att be om de två månader som är öronmärkta åt honom nu, hur lätt är det att be om tre gånger så mycket? Blir han verkligen hjälpt av ett sådant idiotiskt påfund?
Och om den ene föräldern, osagt vilket kön, inte vill vara hemma ens de två månader som är vikta åt dem nu, varför i herrans namn skulle de vilja vara hemma tre gånger så lång tid???

Min irriterade teori är att det är dessa personer som vill kvotera:
*människor som inte har barn själva och inte har en aning om vad det innebär
*bittra människor som inte kunde kommunicera med sin partner om att de ville vara hemma kortare eller längre tid

Det alla glömmer i denna diskussion är att föräldradagarna redan ÄR uppdelade, inte ens 50-50 för pappan har tio extra dagar som inte mamman har. Börja slåss för det istället, att mamman skall ha tio mammadagar för att återhämta sig efter förlossningen och hinna landa lite innan de värdefulla föräldradagarna rinner iväg! Som det är nu, så måste ju mamman i många fall ta ut föräldradagar innan barnet är fött, om hon inte orkar arbeta in i det sista och inte kan bli sjukskriven. Är det rättvist, då? Att mamman har färre dagar med barnet när det väl är fött?

Kaxigare mamma

På valborgsmässoafton träffade jag på en ännu kaxigare mamma på tåget. Hela familjen skulle till farmor, och eftersom det var en härligt solig dag så promenerade vi med barnen i varsin vagn. Något annat hade vi inte ens en tanke på. Men konduktören nickade mot den djupt sovande dottern och sade att "du är snäll du, då min son var sådär stor fick han gå!" Jag hade förstås inte behövt svara eller försvara mig, men sade något om att det inte handlade om snällhet utan vad som var bäst för familjen. Och även om vi nu hade för vana att låta vår fyraåring promenera tre kilometer, så kan ni ju föreställa er hur det känns att vara en pyssling i Uppsala på Valborg. För att komma till stationen behövde vi ta oss genom smeten. Vagn, ja tack!

Vidare kommenterade konduktören att en annan mamma borde dra ner dragkedjan på ett barns jacka. Mamman svarade då vänligt att hon inte fick det för barnet. Så det så.

Så, kaxiga mammor finns det lite överallt!