Gulsot

Läste just om ett par vänner som fick åka in till barnakuten med sin fyra dagar gamla dotter som andades lite konstigt. Det visade sig inte vara någon större fara som tur var, men visst blev man uppskrämd!

Det fick mig att tänka på när vår dotter var lika gammal. Hon föddes en måndagkväll, och på onsdagen skulle vi åka hem. Vi tyckte att hon såg lite gul ut i huden, och frågade en barnmorska om det, men hon menade att man skulle vara riktigt saffransgul för att det skulle vara någon fara, så vi åkte glatt hem. På fredagen skulle vi tillbaka för PKU-testet, och då sade läkaren att hon var gul (lika gul som när vi åkte från BB...), och att vi eventuellt skulle behöva åka in igen för att låta henne "sola". De skulle höra av sig när blodprovet var klart. Mycket riktigt, de ringde och sade åt oss att omedelbart komma in med henne. Jag var fortfarande full av energi och tyckte att jag hade fått sova länge om jag sovit en timme i sträck, och sade åt min dödströtta make att åka hem och sova ut ordentligt och komma dit dagen efter.

Det var nog då jag bondade ordentligt med henne, det var hon och jag som skulle fixa det här tillsammans. Men det var jobbigt att ha henne i en plastbytta under lysrör när jag helst av allt ville ha henne intill mig, det var jobbigt att behöva åka in igen när vi hade börjat komma till ro hemma. Barnmorskan sade dock att vi troligen skulle få åka hem på lördagen, för att lillans värden såg bra ut.

Sedan hände flera saker på en gång. Personalen frågade om jag hade haft vattkoppor. Någon tanklös idiot hade nämligen tagit in ett äldre vattkoppsjukt barn till BB, och om jag hade haft sjukdomen själv så var dottern skyddad genom bröstmjölken, annars inte. Jag visste inte om jag hade haft det, så de tog ett blodprov men det tog ju några dagar innan de fick svar på det. Vidare fick jag alltmer ont av ett hematom i nedre regionerna, som bultade och värkte så att jag varken kunde stå eller sitta utan fick ligga på mage. Min ork började sina. Och till sist sade läkaren, utan att ens titta på dottern, att vi skulle stanna ett dygn till. Barnmorskan begrep det inte men så var det.

Då grät jag. Jag var trött och orolig och hade ont och ville bara hem. Maken gick och köpte en tidning och en kexchoklad åt mig, vilket var precis vad jag behövde, och nästa gång jag skulle amma så behöll jag mitt barn en lång stund i famnen innan hon lades tillbaka. Då kändes det bättre.

Sonen hade också gulsot, men det var vi beredda på så vi bad dem kolla ordentligt innan vi åkte hem med honom. Han lades under sollampa lite tidigare än dottern, och vi blev kvar i fem dygn utan att åka hem emellan. Det kändes bättre. Tydligen är det något med min och makens blodgrupper i kombination, som gör att risken för gulsot ökar. Eftersom båda är födda på vintern så räcker det inte med det lilla dagsljus som de eventuellt kunde få på naturlig väg. Tur att det finns sådana där lampor, för gulsot kan tydligen bli farligt om det går för långt!