Sonen vill sitta på bordet och äta. Annars äter han nästan ingenting alls. Då jag oftast är ensam om att försöka få i båda barnen frukost, så får han sin gröt på bordet eller i fönstret eller var han nu behagar så länge han bara äter. Men under middagarna har vi verkligen försökt hålla honom i sin stol. Dels är det för mycket varma och kladdiga grejer på bordet, dels är det inte särskilt rofyllt att ha en ettåring som klafsar omkring bland tallrikarna.
Men.
Det är inte heller särskilt rofyllt att ha en ettåring som skriker och gråter och vägrar sitta i sin stol och vägrar äta.
Det är inte särskilt rofyllt att ha en hungrig unge på kvällen.
Det är verkligen inte särskilt rofyllt att ha en hungrig unge på natten som vill äta ofta, ofta.
Så nu har vi givit upp kampen. Han har vunnit. Vi ställer grytorna på spisen. Han får vara på bordet. Han äter ju då.
Alla som vill komma med pamfletter om konsekvens ombedes härmed att stoppa upp dem på valfritt ställe.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
*skratt* Påminner om oss och hunden i sängen... Det är helt enkelt viktigare för lille sonen att få sitta på bordet, än vad det är för er att han inte ska sitta där. Ibland är det så. :-)
Post a Comment