Jag läser då och då om folk som ondgör sig över framåtvända barnvagnar. Somliga menar att barnet måste sitta framåt tills de är halvtannat år för att de ju behöver tryggheten av att kunna se mamma, och Lill Lindfors menar att framåtvända vagnar för barn under tre år borde bannlysas. Man kan ju inte visa, inte peka, inte ha ögonkontakt, man ser inte hur barnet mår och så vidare.
Dottern var nog hyfsat nöjd med att sitta vänd mot mig ganska länge, men inte sonen! Så fort han lärde sig sitta, hängde han sig över kanten på vagnen för att se vad som hände där framme. Visst hade jag kunnat spänna fast honom hårt, men valet stod mellan att ha honom tjutandes och kämpandes vänd mot mig, eller nöjd och glad vänd framåt. Inte särskilt svårt val för kaxiga mamman. Vill jag se deras ansikten, så behövs ingen större manöver. Det går alldeles utmärkt att peka och visa, tillochmed ännu bättre eftersom de ser det jag ser.
Jag förespråkar inte framåtvända vagnar för alla barn från födseln. Men jag förespråkar att känna av hur ditt barn vill ha det!
1 comment:
Det har jag alltid tänkt när jag läst något om den diskussionen - att det måste ju vara upp till barnet! Vissa behöver tryggheten av att se mamma, andra behöver stimulansen att få se vad som händer. För vissa är det säkert beroende på dagsform, dessutom. Och de flesta barn talar ju om hur de har det, och borde väl reagera på något sätt om de blir överstimulerade eller stressade? Borde inte det märkas?
Signe hänger som en liten ostbåge ut från bärsjalen numera, för att kunna titta framåt - även om jag inte tror att det är dags att vända henne ännu.
Men att spänna fast ungen för att man tror att det är bättre att den sitter vänd mot föräldern vore ju fanatism.
Post a Comment