Dagis - för vem?

Nu har det plötsligt blivit nya turer med dagis, eller förskola som man väl bör säga men som ingen jag känner gör. Vi hade tänkt söka syskontid för dottern, femton timmar i veckan, och låta sonen vara hemma med oss en termin till. Det var också så vi sökte.

Men ju äldre sonen blir, desto mer har jag ångrat att vi inte sökte för honom också. Han älskar att vara med andra barn, och jag tror att det skulle bli outhärdligt att lämna storasyster på morgonen till ett roligt ställe där han inte får vara, och försöka hitta på något spännande med honom. Tre dagar i veckan, fem månader. Och hämta storasyster ute på en rolig lekplats där han inte heller får vara.

I måndags pratade jag med en dam på kommunen, som sade att kösystemet är utformat på så sätt att syskontidbarnen kommer allra sist i kön, något som förstås är vettigt eftersom de egentligen inte behöver tillsyn. Aneira kunde alltså ha hamnat varsomhelst i Uppsala. Så väldigt intresserad är jag inte av att skjutsa henne tvärs över stan. Men allt skulle sett helt annorlunda ut om vi sökt för Tore också, för då kommer Aneira att bli åldersprioriterad och han kan hänga med på syskonbiljetten. Hon rådde mig att snabbt som attan göra en ny ansökan, så kunde vi ta ställning till det hela när/om vi fick erbjudande.

Redan idag, två dagar senare, fick jag veta att vi får in båda barnen på det dagis vi hade som förstahandsval, bara en liten bit härifrån, på 25-35h i veckan. Det känns otroligt bra! Både jag och maken kommer att kunna jobba som vi vill, men ändå kunna ha värdefull fritid och lediga vardagar med barnen då och då.

Vad är då skillnaden mot när dottern var runt året, och jag vägrade tänka tanken på att sätta henne på dagis? Jo - då ville jag verkligen vara hemma. Vi hade ett rikt umgänge med andra barnfamiljer och hittade på en massa kul, samtidigt som vi båda trivdes med att bara vara hemma och skrota en hel dag. Under hösten, när alla andra i föräldragruppen hade flyttat och deras barn hursomhelst började dagis, så var maken föräldraledig medan jag först jobbade och sedan var hemma med havandeskapspenning och inte gjorde många knop. Dottern var mycket nöjd med att ha oss båda hemma, och visade inga tecken alls på att vilja ha annat sällskap (även om hon och pappa förstås var iväg på äventyr titt som tätt). Våren då hon var två år var maken hemma på halvtid, och lillebror var gott sällskap hur liten han än var. Först under hösten har han till fullo kunnat uppskatta öppna förskolan, sångstunder och annat vi har varit på, och nu visar han tydligt att han vill gå ut genom att hämta sina skor och ge dem till mig. Han är inte alls lika nöjd med att bara softa hemma.

Jag tycker inte heller att det är lika mysigt att bara vara hemma längre. I sommar har jag varit hemma i fyra år, med ett kort avbrott på sex veckor och några få gästspel på jobbet. Det vore en sak om det fanns fler hemmamammor, men de är få. Jag har inga arbetskamrater, helt enkelt. Det är tröttsamt att varje dag behöva anstränga mig för att hitta någon att prata med, särskilt någon som jag kan prata annat än barn med. Att hitta på saker att göra för både mig och barnen är ett arbete som jag börjar tröttna på, hur hemskt det än kan låta. Sitter man i en lägenhet högt uppe i ett hus så finns inte så mycket arbete som man kan göra sina barn delaktiga i. Det går inte att "låta barnen bli en del av din vardag", som det heter. Jag kan inte ha två ungar i famnen när jag diskar. De är för små för att begripa vitsen med att baka, åtminstone den lilla och den stora vill bara äta deg.

Så. Dagis är till för hela familjen. Inte nödvändigtvis för att jag och maken behöver tjäna pengar, för vi skulle kunna leva på en lön. Men för att vi nu har kommit till den punkt då vi anser att någon annan bättre kan lära våra barn det de behöver för att rustas för livet. Ett socialt samspel som de inte har någon möjlighet att lära sig i den trygga familjen. Lek som de inte får hemma, eftersom det finns så få barn att leka med under dagtid då de flesta går på dagis. Och vi har kommit till den punkt då jag måste komma hemifrån för att till fullo kunna uppskatta att vara hemma.

Från den tredje augusti har de plats, men vi får börja inskolningen lite senare om det passar oss. Troligen hamnar de i olika grupper, men de kommer till samma byggnad. Vi lämnar och hämtar dem på samma ställe, de kan känna den tryggheten hos varandra ändå. De får dela upplevelsen, det händer spännande saker i bådas liv. Jag är verkligen odelat positiv till detta, vilket känns så skönt! Grannarna har sina barn på samma dagis och är jättenöjda, det är också en trygghet.

Ett nytt kapitel i livet börjar!