Tandsprickning

När dottern fick sina kindtänder blev hon riktigt sjuk med ganska hög feber. Hon sov sig igenom det värsta, och åt gärna glass, och var bra igen på några dagar.
När sonen fick sina första kindtänder märkte vi ingen större skillnad. Lite grinigare, men inte alls som dottern. Men nu har han just fått sina fyra sista, och det har varit en jobbig vecka för oss alla! Han ville inte äta alls, inte glass, inte yoghurt, inget. Dricka kunde han gudskelov, och jag blandade friskt olja i nyponsoppan och grädde i mjölken.
Efter sex dagars flytande diet vägrade han plötsligt dricka också. Det är förstås oacceptabelt, särskilt i sommarvärme, så kaxiga mamman tog sonen i famnen, låste armarna och klämde fast hans lilla huvud under min arm och tvångsmatade honom med utspädd fruktsoppa och olja i en nappflaska. Han kunde inte undgå att svälja, och mamman var inte alls kaxig utan kände sig hemsk och liten och förtvivlad. Men så fort han fått i sig lite, blev det bättre och han sprang runt och lekte en stund innan energin gick ur honom och jag tvingade i honom några milliliter till.
Senare på kvällen firade vi min namnsdag med schwarzwaldtårta, och sonen åt grädde! Mycket grädde! Sedan lekte han glatt resten av kvällen och sov gott hela natten.
Fortfarande hade han ont då och då, och blödde ur munnen. Jag fick tips av sjukvårdsrådgivningen att ge honom stolpiller istället för att försöka tvinga i honom alvedon med den där vidriga skogsbärssmaken, och det gick hur bra som helst. Varför har jag inte tagit reda på det för flera år sedan?
Nu har alla fyra kindtänder spruckit igenom, även om de inte har kommit upp helt och hållet. Han knaprar glatt på hårda chokladkakor och torkad frukt, och åt korv i förrgår. Vilken lycka! Han var inte knubbig till att börja med, och inte blev han tjockare av att vägra fast föda i över en vecka. Jag försöker mata honom med vispgrädde, vilket går ganska bra. Det känns inte alls kul att revbenen syns på en liten pojke, och armarna är som tändstickor.

Vad som än kommer att hända i framtiden med eventuella sjukdomar och annat elände, så behöver vi aldrig mer bekymra oss över tandsprickningen. Nästa gång de får tänder, så är munnen van vid det på ett annat sätt, och det går att förklara för dem vad som händer.