Namn

Att välja ett bra namn till sitt barn är viktigt. Vissa bestämmer namn långt innan barnet föds, andra väntar tills de ser om de namn de gillar passar barnet, och några väntar ganska länge innan de bestämmer namn för att verkligen vara säkra. Det roligaste jag hört i den vägen är en berättelse från min före detta svärfar som är ett av elva syskon som växte upp mitt i absolut ingenstans på Island. Dit kom inte prästen särskilt ofta, och när han en gång hade vägarna förbi så hade det kommit två nya barn (inte tvillingar). Min svärfar berättade då att han såg sina föräldrar smita bakom husknuten strax innan dopet, och diskutera vad de små egentligen skulle heta!
En väninna fick barn för en månad sedan, och senast jag träffade dem för en vecka sedan hade de inte kunnat enas om något namn. Det är kanske löjligt, men jag har mycket svårare att relatera till henne när jag inte vet vad hon heter! Alla nyfödda är mest en liten livsklump som ligger och sover eller gnyr i ens famn, men med ett namn kan man sätta mer personlighet på det. Men jag tycker att föräldrarna gör helt rätt - ett namn måste kännas bra, och tar det en månad eller två att komma på det, så får det göra det!
Sonens namn visste jag innan vi ens påbörjade hans tillkomst. Det var så självklart att det var en Tore som skulle komma till oss. Dotterns namn hade vi också diskuterat och haft överst på listan, men trots att jag var bergsäker på att det var en flicka så ville vi vänta med att bestämma. Men så fort hon var ute och det konstaterades att det var en flicka (vilket tog en stund, det var personalen på förlossningen som bad oss titta!) så var det självklart att det var en Aneira.
Det jag har svårare att förstå är folk som på liv och död vill kalla sina barn riktigt udda saker. Låt gå för Metallica och Månfare, men Brunstgnägg? Eller vill man bara bråka med myndigheterna?