Egoistiska Mamman

Förra helgen, då det var härligt sommarväder, var jag och båda barnen i Stadsträdgården med en annan barnfamilj. Första timmen var vi två vuxna på fyra barn i en enorm lekpark, med Fyrisån inte långt därifrån och en massa spännande buskar och snår. Sonen håller sig oftast runt andra barn, så ser jag inte honom på någon minut blir jag inte särskilt orolig. Men dottern kan bege sig precis vartsomhelst och måste hållas under uppsikt. Ganska snart försvann hon första gången, och den andra föräldern fick leta en bra stund efter henne medan jag höll ögonen på de övriga tre. Till slut kunde vi intressera dottern för att gunga, och jag andades ut. Gungan tar hon sig inte upp ur själv, och hon kan sitta väldigt länge och nöjd. Ytterligare en förälder kom, och vi kunde sitta och fika i lugn och ro! Visst var det mycket barn i parken, och jag såg hur en mamma stod och trampade otåligt i väntan på att hennes barn skulle få en av bebisgungorna. Jag förkunnade för mina vänner att om någon kom och tyckte att vi skulle låta någon annan gunga, så tänkte jag strunta fullkomligt i det. Naturligtvis är jag för att lära barn turtagning och att dela med sig, men jag behövde verkligen en fikapaus innan jag tog tag i situationen.
Till saken hör nämligen att vi är mitt uppe i en autismutredning gällande dottern. Hon fungerar inte som de flesta andra barn, det är ofta omöjligt att resonera med henne. Skulle jag ha lyft bort henne från gungan där hon trivdes, så hade det krävts mycket av mig i form av distraktion och tröst. För att orka med det behövde jag få fika ifred. Så när den otåliga mamman kom fram till mig och frågade om det fanns någon chans att de kunde få gungan snart, så svarade jag så vänligt jag kunde att nej, tyvärr. Glad blev hon inte, och det förstår jag. Efter en stund gick jag och frågade dottern om hon ville gå ner. "NEJ!!!" Okej, sade jag. Då påpekade en äldre dam försiktigt att det var många som stod i kö, och otåliga mamman trampade buttert en liten bit bort (trots att den andra bebisgungan varit ledig flera gånger). Då sade jag att "Vi har ett problem med henne, och jag lovar er att hela lekplatsen kommer att bli gladare om hon får sitta kvar". Damen svarade att då förstod hon, och nickade vänligt. Jag kunde förstås ha sagt något liknande åt den otåliga mamman när hon frågade, men även om jag verkligen inte skäms för att dottern troligen har autism, så är det inte det första jag vill presentera henne som. Jag vill inte att hon skall "bli" en eventuell diagnos.
En kort stund därefter smet sonen ur synhåll och fastnade vid några kallvattenduschar strax bredvid, där det också fanns några hundar. Då passade jag på att lyfta ur dottern, som förstås protesterade högljutt. Men då kunde jag locka med hundarna, och snart sprang hon också förtjust omkring bland duscharna.
Efter en ganska lång stund där med glassfika, så smet hon iväg igen. Jag bad mina vänner hålla ett öga på sonen, och följde efter. För att se hur långt hon skulle gå på egen hand, och vart, så följde jag efter henne på några stegs avstånd. När hon gick till en damm med grumligt vatten, så höll jag mig väldigt nära men lät henne leka med en pinne i vattnet. Det måste barn få göra, tycker jag. Men så reste hon sig, och tog ett kliv rakt ut i dammen! Förmodligen trodde hon att det var en vattenpöl, som den som bildas utanför vårt hus när det regnar. Men den var djup. Hela ungen försvann och jag hoppade i. Jag hade vatten till midjan. Hon blev förstås rädd, och jag behöll lugnet och tröstade henne, bekräftade att det var läskigt men att mamma var där och hjälpte henne. Sedan gick vi bort till vännerna, där hon fick både en och två klubbor och blev glad igen. Då grät jag en stund. Så nu fick vi ännu mer bevisat att vi inte kan lämna henne ur sikte. Inte än i alla fall.
Så om någon missunnar mig en stund i lugn och ro medan mitt barn ockuperar en gunga, så är det deras problem.