Olika kulturer

För en del år sedan läste jag en artikel om hur barn lär sig tala i olika kulturer. En forskare hade studerat två gruvsamhällen i USA, ett med afroamerikanska invånare och ett med kaukasiska. I det afroamerikanska så umgicks man i större grupper, över alla generationer, och pratade nästan oavbrutet med varandra. Bebisarna pratade man om, men inte med. Inte förrän de själva började prata, då togs de upp i den talade gemenskapen.
Den kaukasiska mamman var ensam på dagarna med sitt barn, och pratade därför mycket med barnet. Många lekar gick ut på att leka med ord, och varje litet gurgel som barnet gjorde tolkades som tal. Om någon kom på besök, till exempel mormor, så talades det också genom barnet. "Mamma har satt på dig för mycket kläder idag", konstaterar mormor istället för att berätta det för mamman.
Barnen i båda grupper lärde sig tala i samma genomsnittliga ålder. Ingen skillnad alltså på om man övade talet med barnet, eller om barnet bara fick vistas i en miljö där det talades mycket.

Den här undersökningen har fått mig att fundera på hur vi i olika kulturer förhåller oss till barn. I Sverige kan nog många identifiera sig med den kaukasiska mamman, som sitter ensam med sitt barn. Och jag gillar det inte. Vi är sociala varelser, flockdjur, och det känns helt snett att det skall vara på det här viset! Socialt samspel måste konstrueras, vi måste gå till öppna förskolan eller stämma träff med någon för att få ett umgänge. Somliga vill ge föräldrarna dåligt samvete om de söker barnvakt till sitt barn, somliga föräldrar ger sig själva det där dåliga samvetet och tycker att de är dåliga föräldrar som låter mormor eller farfar se efter minstingen en stund medan man själv gör något annat.
Kelterna, åtminstone de mer förnäma, skickade iväg sina barn till fosterföräldrar. Dels för att knyta kontakter mellan familjerna, dels för att lära barnet att livet fungerar lite olika på olika ställen. Så långt vill jag inte gå. Inte heller vill jag flytta tillbaka till min hemstad, även om jag tycker om den flock-känsla vi har där, där det plötsligt finns sex vuxna som kan ta hand om barnen. Ungarna älskar det, och det känns som att det är meningen att det skall vara en gruppaktivitet att ta hand om barn. Det betyder inte att ensamstående föräldrar inte gör ett utmärkt arbete. Ibland har man inget val, ibland väljer man att ha det just så. Och det finns säkerligen problem och slitningar med storfamiljer också. Kanske är det någon sorts romantiker i mig som blickar längtansfullt mot livet på en stor gård med mycket folk.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget, eller hur jag tycker att världen borde se ut istället. Jag har bara känslan av att vi missar något.