Hur många gånger har man inte hört den kommentaren när det gäller barn som är kinkiga med maten? Till och med Dr Phil förklarade det till en mamma med halvvuxna barn som krävde specialmat.
Kanske är det sant när det gäller en del barn. Men långt ifrån alla.
Små hungriga barn verkar inte förstå att det är mat som kommer att få dem att må bättre. Tvärtom, tycker jag. Är mina barn riktigt hungriga, så är det extra svårt att få i dem något.
"Men om man i flera veckor serverar mat de inte tycker om?" undrade en väninna. Lär de sig då att äta?
Kanske det, om man själv står ut med gråt och bråk och matvägran så länge, och om ens barn har den reserv i kroppen som behövs för att inte magra av för mycket. Min son har det inte, han är liten och ganska tunn. Förra sommaren fick han kindtänder och vägrade äta fast mat på en vecka, och till och med fruktsoppa fick jag tvångsmata honom med. Så nej, han åt inte när han var hungrig, och han tacklade av förfärligt.
Hur gör då äldre barn om det serveras mat de inte tycker om? Äter de för att de är hungriga? Jag tror att de är smartare än så. Äter mer till frukost och kvällsmat, äter hemma hos kompisar eller går ut och greppar en burgare om de är lite äldre. Det är vad jag skulle ha gjort.
Det betyder inte att man måste vända utochin på sig själv för att ge barn mat de tycker om, och det är förstås bra att presentera nya rätter och försöka lära dem att tycka om så mycket mat som möjligt. Det blir betydligt enklare så i sociala sammanhang. Men att just hungern skulle vara en tillräckligt bra motivation, det vete tusan.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
För mig som vuxen funkar det så att om mitt blodsocker sjunker för mycket så kan jag inte äta alls, och blir jättekinkig. Allting verkar äckligt, och jag kan gå i många timmar på det sättet, om jag inte hittar en lösning.
Det är inte alls nyttigt - för mig har det bidragit till magkatarr och övervikt. Och det är som vuxen, alltså, när jag verkligen borde veta bättre, kan resonera kring saken och i alla fall har rätt mycket mer impulskontroll än säg en fyraåring.
Så att ett litet barn skulle klara av att äta något äckligt när det blir tillräckligt hungrigt verkar som en dum idé, ur mitt perspektiv. Visst, så småningom säkert. Men inte på ett hälsosamt sätt, nödvändigtvis. I alla fall inte barn som funkar som mig.
Snarare då att om man börjar med något riktigt gott kan det slinka ner en och annan mindre god sak lite senare, av bara farten. Jag tror starkt på goda förrätter. :-)
Tack för att du säger det! Jag känner mig ibland som en fuskförälder som stoppar i barnen några söta kex innan maten, om de är för hungriga.
Man vill ju att ens barn skall må bra. Att svälta dem tills de eventuellt äter måste vara plågsamt för alla!
Är det inte delvis därför man själv småäter medan man lagar mat? Och varför förrätten kom till en gång i tiden?
Att låta barnen småsmaka på maten medan man lagar den, eller tugga på en morot eller ett kex är verkligen en _bra_ lösning för husfriden. Dessutom får de vara med och lär sig hur mat smakar i olika skeden av tillagningen, de får veta att maten är på gång och att det är dags att förbereda sig för att äta (avsluta lek, tvätta händer, ev duka etc.)
Och jag upplever samma sak här, är hungern för stor har våra barn också svårt att koncentrera sig tillräckligt för att sitta still och äta. Det blir lätt galltjut tills de slocknar i sängen istället.
Nej man ska inte känns sig som en halvdan förälder för att man ger lite att knapra på i väntan på maten. För det är man inte!
Post a Comment