När man bloggar om sitt liv och sina tankar, så får man vara beredd på att få kommentarer om man inte stänger kommentarmöjligheten. Jag kommenterar själv, både snällt och kaxigt, ibland kanske onödigt, men ibland känns det viktigt. Vad man sedan gör med dessa kommentarer, är enligt mig bloggägarens eget val. Det här är mitt utrymme. Jag har fått pekpinnar om censur då jag har ändrat inlägg eller tagit bort kommentarer, men det struntar jag i.
Ett inlägg som jag skrev för ett tag sedan handlade om tröst. Jag reagerade över att föräldrar som tyckte att det var jobbigt fick kommentarer om att ALLA tycker att det är jobbigt! Jag undrade då om det verkligen upplevdes som en tröst. Svaret jag fick, av någon för mig okänd, handlade om att jag minsann inte kunde bestämma vad folk blev tröstade av, och att jag - summan av kardemumman - inte skulle sätta mig på några höga hästar. När jag försökte skriva ett svar, så upptäckte jag att det nästan bara blev citat från mitt tidigare inlägg, och då tröttnade jag. Den här personen hade valt att tolka allt negativt. Jag var inte på humör för diskussion - vill någon läsa som Fan läser Bibeln så spelar det ingen roll hur jag än försöker förklara vad jag menade, så jag tog bort både inlägget och svaret.
Men nu undrar jag igen. Nu har jag nämligen hört om en person som sökt professionell hjälp för att h*n mår dåligt, och fick av utbildad vårdpersonal svaret att det var helt normalt att känna sig ledsen och må dåligt när man är småbarnsförälder. Ingen hjälp där alltså.
Jag kan förstå svaret om man säger: "Jag känner mig så otillräcklig som förälder, är det bara jag eller känner någon annan såhär?" Om man vill ha en bekräftelse på att det är normalt, om man faktiskt blir tröstad av vetskapen om att det inte alls är särskilt konstigt. Men om man verkligen ÄR ledsen, ÄR trött, ÄR osäker oavsett hur andra känner sig - hjälper det verkligen då med förnumstiga kommentarer om att Alla Känner Så Här? Särskilt som de inte är helt sanna. Alla är inte alls slutkörda och ledsna. Just det hjälper förstås inte de som mår dåligt, men det är ändå viktigt att påpeka att man KAN må väldigt bra som småbarnsförälder. Så, istället för att säga "ALLA tycker att det är jobbigt!" (och därmed få oss som mår bra att framstå som lögnare...), så kanske man kan fråga: "Vad skulle kunna få dig att må bättre? Kan jag trösta dig eller hjälpa dig?" Eller bara lyssna. Det kan vara nog så viktigt.
Parallellen jag kan dra till mig själv, är när jag var gravid och mådde illa i sex månader. Att det var en vanlig åkomma var inte det minsta tröstande. Jag mådde lika jämrans pyton ändå.
3 comments:
Det är inte klokt vad folk ska ta allting personligt, även om det handlar om blogginlägg som inte har ett smack med dem att göra (eller den där människan som blev upprörd över baksidestexten på din bok, för att hon kände sig exkluderad) - vissa hittar alltid något att klaga på, verkar det som.
Jag håller helt med dig angående det där med att säga att något är normalt och vanligt som tröst. Det är ju helt vansinnigt! Ett lidande blir väl inte mindre för att fler är drabbade heller!?
Ett lidande blir inte hellre mindre för att klämkäcka typer talar om att andra minsann lider värre. Jo men visst. Klart de gör. Om jag mister ett ben finns det ju de som mist två... Typ.
Låt mig få vara ledsen färdigt först, sedan kan jag gå vidare. Och som C skrev på en annan blogg - digerdöden var himla vanlig ett slag. Dog folk mindre för det?
Post a Comment