Konsumentrådgivaren

Igår var min mamma och handlade med dottern. Plötsligt sade dottern: "Det skall man inte köpa!" Mormor undrade vad det var man inte skulle köpa, och fick ett bestämt svar: "Billigt schampoo!"
Så nu vet ni det.

Att vara duktig och snäll

Ibland läser jag om personer, främst kvinnor, som menar att det är fel att använda ordet "duktig" till barn. De lär sig då att de bara blir älskade om de är duktiga, och de kommer att växa upp och fastna i kravfällan. Men om jag tycker att min dotter är duktig, vad skall jag säga då? Om hon faktiskt låter bli att plocka mormors blommor när jag säger åt henne, skall jag inte berömma henne då? Jo, det tänker jag fortsätta med. Jag förlitar mig på min förmåga att få mina barn att känna sig älskade vad de än hittar på och hur de än är.

Då har jag svårare med ordet "snäll" när det används som motsats till att skrika och gråta mycket. "Är han snäll?" frågas det om min snart halvårsgamle son. Vad skulle jag svara om han var en kolikbebis? Att han inte är snäll? Jag förstår ju vad som menas, men jag vill själv helst inte använda ordet i det sammanhanget. Då säger jag hellre att han är förnöjd.

Apropå ord och deras betydelser, visste ni att "för frisk" sagt om mat betyder att den inte är tillräckligt salt?

Vem läser?

Hallå alla!
Jag trodde att det bara var mina vänner som hittat hit, men jag har fått kommentarer av främlingar vilket är en trevlig överraskning.
Ni som läser, vilka är ni och hur har ni hittat hit? Berätta gärna även om ni känner mig!

En mening jag helst inte vill höra...

En av mina favoritsysselsättningar just nu är att scrappa. Min man säger att "förr kallades det för fotoalbum", men scrappandet innehåller lite mer av fina bakgrundspapper, stämplar, klistermärken och annat som gör att det är roligare att både göra och att se på efteråt. Det är en hobby som faktiskt är ganska bra när små barn gärna vill hjälpa till. Dottern får leka med mina bokstavsstämplar, och sonen ligger glad och sprattlar på köksbordet. Häromdagen höll jag på med små, små metallbokstäver som dottern också älskar. Plötsligt hör jag:

"Kolla Tore äter bokstäver!"

varpå jag ser dottern försöka stoppa något i munnen på den fem månader gamla sonen, som hittills inte fått något annat än modersmjölk i sig. Hon hade fortfarande en bokstav i handen, och jag valde att tro att hon inte hunnit stoppa in någon. Jag tänkte också att sonen borde ha hostat om han försökt svälja något, och kände noga i hans mun. Inget där, så jag drog en lättnadens suck. Men. Igår när jag bytte på honom så satt där ett blänkande P i stjärten. Visst kan det ha hamnat i blöjan ändå, eftersom det ligger små bokstäver lite varstans i lägenheten, men jag tror jag förstår hur det har hamnat där. Nå, i så fall vet jag att de går rakt igenom!

Det skall bli kul att fylla i sonens babybok. Första smakportionen: Ett P!

Att leka

Härom dagen träffade vi en mammabekant i lekparken, som var där med sin son i vår dotters ålder (drygt två år). De lekte låtsaslekar, där han hade en affär och lät sin mamma köpa diverse saker. Jag tittade nog ganska storögt på dem. Nog är jag beredd på sådana lekar, men inte än på ett tag för vår del!

En mamma ur föräldragruppen berättade att hon verkligen går upp i att leka med sin son, och hittar på en massa spännande äventyr. Det verkar som att uppfattningen bland de andra mammorna är att jag också hittar på en massa med mina barn. På sätt och vis stämmer det. De har fått följa med mig och stå modell, vi går på sångstunder, ut i lekparker, lunchar ute, går till biblioteket och hälsar på vänner. Men sedan dottern var liten har jag låtit henne styra hur hon vill leka. Jag minns att jag, när hon bara var några veckor, tänkte att "jag kanske borde göra något med henne", men kom snabbt fram till att om hon var nöjd med att bara ligga och sprattla, så kunde hon gott få göra det. Hon lät mig veta när hon ville ha underhållning.

Nu leker dottern mycket på egen hand, huvudsakligen med små plastdjur eller gosedjur. Det hon vill göra tillsammans med oss är att titta i böcker. "Ska vi titta i den hääääär boken!" säger hon entusiastiskt och kommer med en ur samlingen. "Vilka är det här då?" frågar hon, och då skall vi rabbla namnen på alla barbabarnen eller vad det nu är för bok hon hittat. Att höra text är hon ännu inte särskilt intresserad av. En annan lek vi gör tillsammans är med papper och penna, då hon har önskemål om vad vi skall rita eller skriva. Lilla alfabetet kan jag lugnt få skriva sju gånger på raken, men jag vill uppmuntra hennes intresse för bokstäver så jag skriver. Jag sjunger också mycket för barnen, vilket återspeglas i dotterns sätt att leka. Hon hittar på egna versioner, som "Tre små isbjörnar skulle gå en gång, till marknaden uti Nora".

En del nyblivna mammor oroar sig för hur de skall leka med sina barn. Jag tror på att låta barnen bestämma det själva. När dottern vill börja leka affär, så kommer jag att vara en glad kund!

"Dela med dig så blir du glad"

Igår var jag och dottern på sång- och lekstund. Ett par bröder som var några år äldre hade några leksaker framför sig, som de inte lekte med. Dottern blev nyfiken och kände på en, varpå den ena pojken blev sur. "Nä! Bort! Du får inte!" och så vidare, och så slog han till hennes hand och försökte bända loss saken. Efter en liten stund frågade jag pojken om hon inte kunde få känna på den, varpå han blängde surt på mig. Dottern brydde sig inte särskilt mycket om det hela utan hittade något annat att leka med. Pojkarnas mamma konstaterade hur lugnt hon tog det hela. Jag svarade att eftersom hon inte går på dagis, så är hon inte van vid att slåss om saker och bryr sig därför inte heller om att göra det. Med bröderna bråkande om andra saker i bakgrunden sade då mamman i en ton som i mina öron lät lite snorkig (men jag kan ha misstolkat) att hon tyckte det var bra med dagis, för då lärde sig barnen att dela med sig.

Jag bet ihop om kommentaren "Menar du allvar?!". Det var inte MITT barn som inte lät någon annan leka med en sak som ändå inte användes.

Eftersom jag inte själv gått på dagis (eller förskola som det skall heta nuförtiden), eller har mina barn där, så kan jag bara bygga mina erfarenheter på väninnors berättelser. När en polare frågar sin son, också två år, hur han haft det på dagis, så får hon till svar: "Släpp! Den är min!"

Tanken att barnen lär sig att dela med sig är nog vacker, men är den sann? Min känsla är att de snarare lär sig att hålla stenhårt fast i det de vill ha. Rätta mig gärna om jag har fel!

Mediapåverkan

Igår fick jag en handfull mejl och SMS om att tända ett ljus för Engla vid en viss tidpunkt på kvällen. Då kände jag att något hade gått för långt. På ett sätt är det rörande att så många människor bryr sig om den här händelsen, men varför är vi så engagerade? Hade vi reagerat lika starkt om flickan hittats genast, även om hon redan var död? Om inte pressen publicerat foton på henne? Om inte omständigheterna varit så vardagliga (hon cyklade hem från en kompis, och var nära hemmet när hon kidnappades)? Om det inte varit en sjuk man som impulshandlade?

Bara några dagar innan Engla försvann mördades två små barn i sitt hem. Förtjänar inte de ett tänt ljus? Varför engagerar inte den tragedin lika mycket?