Familjen Annorlunda

På måndagkvällarna brukar jag titta på Familjen Annorlunda på fyran. Första avsnittet såg jag för att jag ville få lite perspektiv på grötkladdiga frukostar, och det fungerade alldeles utmärkt... Har också läst lite på TV4:s forum, där fembarnsfamiljen i Staffanstorp får väldigt mycket kritik för att de ber om hjälp. De hade tänkt sig ett barn till, utöver de två de hade, och fick trillingar. De "typiskt svenska" kommentarerna är "skyll er själva" och "jag har minsann fyra barn och har aldrig fått hjälp och aldrig bett om det heller". Föräldrarna får också mycket gnäll över att de gärna vill ha tid med varandra. Något som det tjatas så mycket om för alla andra småbarnsföräldrar, att det är viktigt att inte tappa bort varandra, men just de här två skall alltså skylla sig själva för att de fick nästan dubbelt så många barn som de önskat?

Nu är jag verkligen ingen samhällsekonom, men det tycks som att det är betydligt bättre att ge hjälp till en familj som ber om det än att låta den rasa samman. Skilsmässor kostar betydligt mer än de femhundra kronor som man själv får punga ut med. Utbrändhet, depressioner och stressade, försummade barn är inte heller gratis.

Hur kaxig den här mamman än är, så är jag inte dumstolt. Hur mycket jag än älskar mina barn, så var det otroligt skönt att få resa bort med maken på tu man hand häromveckan. Jag tar tacksamt emot hjälp av släkt och vänner. Kan jag lära mina barn att det är bra att be om hjälp, så hoppas jag kunna befria dem från mycket stress i framtiden.

Babyboom!

Nu har jag och min man svart på vitt på att vi inte kan få fler barn (två räcker alldeles utmärkt så vi har vidtagit permanenta åtgärder), så jag gläder mig lite extra åt alla småttingar som kommer till världen i bekantskapskretsen. Föräldragruppen vi hamnade i när dottern föddes har nu utökats så att alla har två barn, den senaste kom i söndags. Ett par vänner som bor på en kort promenads avstånd fick en flicka förra torsdagen. Lite mer långväga vänner i USA fick också en flicka för några veckor sedan. De brukar tillbringa somrarna i Sverige så jag har gott hopp om att få gosa med henne mycket. Och imorse fick jag sms om att ett par vänner utanför Uppsala fick en son igår. Roligt!
Vidare väntar dotterns gudmor och hennes fru barn i slutet av sommaren. Jag tänker glatt ställa mig i barnvaktskön!

Hos tandläkaren

Handen på hjärtat - hur många är helt ärliga när de går till tandläkaren? För min egen del behöver jag inte ljuga särskilt mycket, eftersom de inte frågar särskilt mycket samvetsfrågor till en vuxen. Men häromveckan var dottern på sitt första besök, som treåring. Ljög gjorde jag inte, men nickade och sade mm, visst, om det mesta.

Jag vet att det inte är bra att dricka saft, men nu gör vi oftast det till maten ändå.
Jag vet i vilken vinkel man bör hålla tandborsten och hur man skall borsta varje tand på ett visst sätt, men är glad om jag överhuvudtaget får in tandborsten i munnen på barnen och kan vispa runt.
Jag vet att godis inte är nyttigt, och att man inte ens "behöver" äta godis bara för att det är lördag, men nu tycker vi att det är trevligt med lördagsgodis för både stora och små.
Jag vet att man, om man nu får detta dåliga lördagsgodis, helst skall äta upp alltsammans på en gång och borsta tänderna genast efteråt men tycker inte att det verkar särskilt mysigt.
Jag vet att man inte bör äta ofta, men om jag inte lyckats få i barnen ordentligt med mat vid en måltid, och de lite senare ber om ett äpple, så är det för mig betydligt viktigare att de får något i magen än att syraattackerna skall starta mot tänderna igen.

Jag vet att tandläkare måste säga vissa saker - men det behöver inte betyda att jag måste lyda dem. Även om de har rätt.

Gröt

Igår tvärtröttnade jag på att amma. Sonen äter sig inte mätt på vanlig mat om han får av mig, och sover då dåligt på nätterna och vill äta ofta, nästan varje timme vissa nätter. Han börjar också bli lite otrevlig och sliter i mina kläder när han vill ha min mjölk, och det var i det stadiet som jag slutade amma dottern. Det var helt enkelt inte trevligt längre.
På morgonen försöker jag få i honom havregrynsgröt, vilket går bra ibland, men på kvällen tänkte jag försöka ge honom något annat. Välling är inte intressant (hemlagad naturligtvis), inte mackor eller något annat vi provat heller. Så under stor vånda frångick jag mina hårda principer och köpte färdig barngröt. Det gjorde nästan ont i mig, men jag tänkte att om han nu äter det och sover gott så får det vara värt både pengarna och allt skumt som kan vara i den. Jag hyser den djupaste misstro mot färdigköpt barnmat, som ni kanske förstått. Men nu köpte jag alltså ett paket med fruktgröt, äpple, päron och aprikos som ju lät gott. "Friskt" skulle det smaka. Tänkte att om jag blandade i lite smör så kanske det var okej.
Gröten såg ut som sågspån. Den smakade också sågspån. Inte ett spår av frisk frukt. Sonen ville inte ha. Inte alls. Jag lyckades lirka i honom några pytteslattar, sammanlagt en ärtas storlek. Men - han kräktes upp det! Han som inte har kräkts sedan han var liten bebis!
Det är klart att det hade varit bra om han ätit med god aptit och sedan sovit gott. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite nöjd över att mina fördomar har besannats - den där gröten ÄR inte god! Och jag slipper köpa dyr och suspekt färdigmat!

70%...

En undersökning med bandspelare visade att omkring 70% av allt som sägs till en treåring har med förbud att göra. När jag hörde det bestämde jag mig för att försöka undvika uttryck med "inte" så långt som möjligt. Men det var innan jag själv hade en treåring och upptäckte att omkring 70% av allt de gör är sådant som borde förbjudas!
Okej, det var överdrivet. Men till slut är det för besvärligt att hitta synonymer till
att bitas
att kasta mat på golvet
att stoppa leksaker i glas eller muggar med innehåll
att gräva i blomjorden
att hälla ut blomjord på golvet
att äta på blommor
att stoppa händerna i toaletten
att leka med toalettborsten
att sätta på spisen
att klättra upp på en pall och rota i alla skåp
att kleta diskmedel i håret på lillebror
att knuffa omkull lillebror
att sparka på vävstolstramporna
att spotta ut vatten
att spotta på golvet
att hälla ut vatten på golvet
att bita på sladdar och kontakter
etc etc etc

Att försöka med omskrivningar blir i många fall helt absurt. "Kan du bita något annat istället för pappa och kontakterna?" "Kan du gräva i något annat än blomjorden?"

Nå, just min treåring är förmodligen lugnare än de flesta. Det blir nog mer intressant med ettåringen som redan lärt sig klättra upp på smala, höga hyllor!

Vardagslycka är...

* när minstingen bara vaknar två gånger på natten
* när båda ungar äter frukost utan större kamp
* när de dessutom äter lunch
* när de leker för sig själva efter lunch så att mamma får äta i lugn och ro och lösa korsord
* att få en tepåse med posten, eller ett trevligt brev
* att när barnen har vädrat stjärten precis hinna få på dem en blöja innan de lägger av ett jättelass, och därmed slippa ta hand om bajs på golv, kläder och barn, och då också slippa avgrundstjutet som följer på bajsborttvättning i badkaret
* att vara riktigt sugen på varm choklad, upptäcka att mjölken är slut men då hitta en påse chokladpulver som man snott med sig från något hotell
* att väva när barnen leker bredvid mig
* att höra mina barn skratta tillsammans
* att varje dag upptäcka nya egenskaper hos sin familj
* att varje dag få höra min man säga att han älskar mig - och mena det!
* när köket är rent igen efter middagen
* när sonen somnar lätt
* när dottern klättrar upp i sängen och somnar själv
* att lägga sig mellan sina sovande barn, i en värmedyneuppvärmd säng

Vardagslycka är helt enkelt att leva för mig.

Mitt barn är envisare än jag!

Sonen vill sitta på bordet och äta. Annars äter han nästan ingenting alls. Då jag oftast är ensam om att försöka få i båda barnen frukost, så får han sin gröt på bordet eller i fönstret eller var han nu behagar så länge han bara äter. Men under middagarna har vi verkligen försökt hålla honom i sin stol. Dels är det för mycket varma och kladdiga grejer på bordet, dels är det inte särskilt rofyllt att ha en ettåring som klafsar omkring bland tallrikarna.

Men.

Det är inte heller särskilt rofyllt att ha en ettåring som skriker och gråter och vägrar sitta i sin stol och vägrar äta.
Det är inte särskilt rofyllt att ha en hungrig unge på kvällen.
Det är verkligen inte särskilt rofyllt att ha en hungrig unge på natten som vill äta ofta, ofta.

Så nu har vi givit upp kampen. Han har vunnit. Vi ställer grytorna på spisen. Han får vara på bordet. Han äter ju då.

Alla som vill komma med pamfletter om konsekvens ombedes härmed att stoppa upp dem på valfritt ställe.