Att vara eller icke vara konsekvent

Hos mina föräldrar, där vi tillbringar sommaren, har jag ett fint dockskåp som dottern får leka i när någon är med. Jag vill dock inte att hon sprider ut sakerna, så när hon nyss lade en liten ost i ett leksakslastbilsflak i rummet intill, så utspelade sig följande dialog på ett ungefär, med många fler upprepningar än jag anger:
Mamma: Kan du lägga tillbaka osten?
Dottern: Där ligger den!
M: Ja, men den skall inte ligga där. Den skall ligga i dockskåpet.
D: Där är den.
M: Den skall inte ligga där. Kan du lägga tillbaka den i dockskåpet?
D: Där ligger den så skönt så skönt.
M: Ja, men… etc
D: Det är ju osten som ligger där!
M: Ja, men… etc
D: Där ligger osten!
M: Ja, men… etc
D: Den bor där!
Efter ytterligare en stunds diskussion säger dottern med ett förvånat tonfall:
D: Skall vi lägga tillbaka osten i dockskåpet?
M: Ja, det skall vi!
D: Aneira, mamma och osten!
M: Vi skall lägga osten i dockskåpet!
D: Lilla Tore tittar på osten som ligger i lastbilen.
M: Ja, men… etc
D: Där ligger den så skönt så skönt!
M: Om inte du lägger tillbaka osten, så gör jag det för jag vill inte att den ligger i lastbilen. Du får inte leka med mitt dockskåp om du bär omkring sakerna.
D: Den ligger där.
Jag tar då osten och lägger in den i dockskåpet, varpå dottern storgråter.
D: Vill du ha den i handen!!! (=Jag vill ha den i handen)
M: Ja, du får ha den i handen, men jag vill inte att du lägger ifrån dig den någonstans!
Dottern tar osten och lägger den genast på lastbilsflaket.
D: Där skall osten ligga!
Mamman ger upp, och njuter istället av att skriva ner detta medan båda barnen tjattrar förnöjt här intill. Jag struntar i att vara konsekvent, och tänker istället lägga tillbaka osten vid ett annat tillfälle, och ha lite bättre koll på henne när hon leker i dockskåpet nästa gång. Vissa strider är helt enkelt inte så viktiga att ta.

Mer om att dela med sig

En bekant pratade också om det goda dagis för med sig, att barnen lär sig att dela med sig. I början stod hennes son mest och tittade när någon tog saker ifrån honom, men numera slet han morskt saker ifrån de andra barnen.

Är det att dela med sig???

Min dotter tar ofta saker ifrån sin lillebror och menar att han inte får ha dem. Då kopierar jag en väninnas tillvägagångssätt, och säger till dottern att hon då måste ge lillebror något annat att leka med istället. Det är inte riktigt samma sak som att dela med sig, men hon får lära sig att tänka på andra också. Och jag tänker banne mig själv lära henne att dela med sig!

Hallonspyor...

I onsdags morse åkte vi tåg till Norrköping. Dottern har sena vanor, och vi lyfte henne halvsovande i vagnen. På stan köpte vi en ask hallon, som hon smaskade i sig som frukost. Visst funderade jag på om hon kanske inte borde äta så många på en gång, men jag åt själv av dem och tänkte att det nog egentligen inte var så mycket jämfört med den mängd jordgubbar eller annan frukt som hon brukar äta. Så hon fick så många hon ville. Och kräktes upp dem. På sig och på mig. Maken satt framför med sonen, och jag bad honom ta flickan så att jag skulle kunna sanera oss, eftersom jag trodde hon fått ur sig allt. När han lyfte upp henne så kräktes hon igen, på en stackars ung tjej i ljusa kläder.
Nu tror inte jag att hon läser detta, men jag vill ändå säga hur tacksam jag är mot henne för att hon tog det så lungt trots att hon verkligen inte var glad. Hon konstaterade att "det var ju ofräscht", och gick sedan och bytte kläder. Någon annan hade förmodligen svurit och skrikit åt oss. När hon kom tillbaka sade jag återigen att jag verkligen var ledsen, och hon suckade att det var en hel del kläder som blev förstörda där. Sedan klev hon av i Stockholm, innan jag hann lämna våra kontaktuppgifter till henne. Det hade känts bättre att kunna ersätta henne för de kläder som inte gick att få rena. Jag har mejlat SJ:s kundservice, om hon skulle höra av sig dit, vad mer kan jag göra?
Dottern somnade sedan i mitt knä, alldeles medtagen. Och vi fick bort våra hallonfläckar, så jag hoppas innerligt att tjejen också fick det!

Olika talanger

En väninna till mig fick barn ett par veckor före min dotters ankomst, och det har varit så roligt att jämföra dem. En del menar att man inte skall jämföra barn, men gör man det på rätt sätt utan någon prestationsångest så kan det vara spännande. Väninnans lilla kille har från start varit väldigt fysisk av sig, och sparkade boll innan min dotter kunde gå. Nu är de snart två och ett halvt år. Han cyklar lätt omkring på en tvåhjuling, medan dottern tittar misstänksamt på min gamla trehjuling och nöjer sig med att sätta nallar på sadeln.

Min dotters talang ligger istället på det verbala och lexikala planet. Förra sommaren lärde hon sig hela alfabetet, och jag funderade över om jag var för ambitiös men det var hon som hela tiden tog initiativet så vi hängde egentligen bara på. Hon ville veta vad alla bokstäver hette på böcker och reklamblad och tröjor och varhelst hon hittade dem. Nu, ett år senare, har jag börjat visa henne hela ord och det tycker hon också är roligt. "Ska vi titta på alla orden!" säger hon förväntansfullt.
Det känns som att vi ger henne en gåva genom att lära henne läsa på ett roligt sätt. Och handen på hjärtat, det är mycket bekvämare att ha en unge som hellre sitter och bläddrar i böcker än far runt på en cykel!

En av varje

Ofta får jag frågan om jag är nöjd nu när jag har ett barn av varje sort. Sanningen är, förstås, att jag blev överlycklig över mitt första barn och ännu lyckligare över att vi fick ett till, vilket kön det än varit på dem!

Skillnaden mellan en individ och en annan tror jag är betydligt större än mellan flickor och pojkar i allmänhet. När det pratas om ultraljud så säger en del att de inte vill veta könet i förväg, det skulle förstöra överraskningen och det vore ju som att öppna en julklapp i förskott. Jag har inte gjort ultraljud alls, och hade förmodligen inte heller varit särskilt intresserad av könet om jag nu haft möjlighet, men inte av det skälet. Jag använder mig av parallellen skiva eller bok - jag vet ju att jag får en skiva eller en bok i julklapp, men är det Vivaldi eller Motörhead? Sartre eller Guillou? LP eller CD, pocket eller inbunden? Talbok eller musik, facklitteratur eller seriebok?

Det som är mest spännande med att ha en flicka och en pojke är just nu omgivningens sätt att behandla dem. Dottern är söt, sonen tuff. Ja ja.

Konsumentrådgivaren

Igår var min mamma och handlade med dottern. Plötsligt sade dottern: "Det skall man inte köpa!" Mormor undrade vad det var man inte skulle köpa, och fick ett bestämt svar: "Billigt schampoo!"
Så nu vet ni det.

Att vara duktig och snäll

Ibland läser jag om personer, främst kvinnor, som menar att det är fel att använda ordet "duktig" till barn. De lär sig då att de bara blir älskade om de är duktiga, och de kommer att växa upp och fastna i kravfällan. Men om jag tycker att min dotter är duktig, vad skall jag säga då? Om hon faktiskt låter bli att plocka mormors blommor när jag säger åt henne, skall jag inte berömma henne då? Jo, det tänker jag fortsätta med. Jag förlitar mig på min förmåga att få mina barn att känna sig älskade vad de än hittar på och hur de än är.

Då har jag svårare med ordet "snäll" när det används som motsats till att skrika och gråta mycket. "Är han snäll?" frågas det om min snart halvårsgamle son. Vad skulle jag svara om han var en kolikbebis? Att han inte är snäll? Jag förstår ju vad som menas, men jag vill själv helst inte använda ordet i det sammanhanget. Då säger jag hellre att han är förnöjd.

Apropå ord och deras betydelser, visste ni att "för frisk" sagt om mat betyder att den inte är tillräckligt salt?