Julklappar

Ofta säger vuxna att de inte ger julklappar till varandra, det är bara barnen som får. Jag är visserligen emot att köpa saker bara för köpandets skull, men undrar ändå vad det ger för signaler till barn att vuxna inte får något. Och handen på hjärtat, hur många av oss kan säga att det inte finns någonting alls vi skulle bli glada över? God choklad, en bok, en skiva, något klädesplagg, en biobiljett?
Det behöver inte vara många paket, ens till barn. Men julklappen känns för symbolisk för att jag skall tycka att vi vuxna inte skall ha någon. Eller kanske framför allt, att ge någon! Nuförtiden tycker jag att det är minst lika roligt att hitta på presenter och se dem öppnas, än att själv få saker.

Rör inte min julklapp!

Jul-antistress

För några veckor sedan påbörjade jag ett gigantiskt städprojekt, då jag tröttnat på att ha grejer och öppnade reklamkuvert och dammiga strumpor och clementinskal och pennor och snytpapper och disk och fler grejer precis överallt. Jag gav mig tusan på att allt skulle ha sin plats, och att allt onödigt skulle rensas bort. Det går inte fort, eftersom jag har två barn som tycker att jag skall göra saker med dem också, men det går framåt.
Mitt i detta städprojekt blev det advent. Att plocka fram julgrejer samtidigt som jag jobbar för att få undan saker kändes väldigt avigt. Men jul vill jag ha, så belysningen och en näve tomtar åkte fram.
Fler händelser som stör mitt projekt är sonens ettårsdag på fredag, som jag förstås vill fira och helst baka lite till, och på lördag en kakbytardag i Fisksätra (ett par timmars resväg enkel väg härifrån) som jag alltså också bör baka till. Ovandpå detta vill vi ju ha lussekatter och hembakade pepparkakor.
Det här skulle kunna få mig stressad. Men jag vägrar! Ingenting av detta är något jag faktiskt måste göra. Jag har inte satt ett slutdatum för mitt städprojekt, även om det skulle kännas riktigt skönt att ha det klart innan vi åker ner till mina föräldrar över julen. Sonen vill jag hemskt gärna fira, men jag måste inte baka. Det går utmärkt att köpa fika! Kakbytardagen känns långt bort, men tiden på tåg, tunnelbana och pendeltåg kan jag ägna åt någon bok eller annat trevligt, och jag måste inte baka de lavendelskorpor jag tänkt mig eftersom de tar lite extra tid, utan jag kan baka något snabbt och enkelt. Egna pepparkakor kan vi göra nästa vecka, om vi får lust.
Med dessa tankar känns allt roligt igen. Idag blev en aktivitet inställd på grund av sjukdom, så då har jag en hel dag att småpyssla. Den tråkigaste städbiten, bokhyllor och cd-hyllor, är avklarad och en garderob eller två skall jag nog hinna med idag. Och jag har verkligen lust att baka lussekatter! Så då gör jag det!

En äldre väninna till mig ojar sig alltid över julen. Hon har som tradition att storstäda ett stort hus, in i minsta garderob, precis före jul. Detta innebär att de tre barnen, som nu är mellan 30 och 4o, håller sig därifrån till allra sista minuten. Jag har frågat varför allt detta måste göras precis vid jul, och fått svaret att "någon gång måste det ju göras" men ingen förklaring till varför det inte kan göras en vårstädning istället. Och så måste det vara gran och pynt och si och så, för att barnen förväntar sig det, suck. Jag påpekade då att om barnen förväntar sig det, så får de väl komma hem och hjälpa till, men det örat lyssnades det inte på. Så då får hon skylla sig själv.

Julen behöver inte vara stressig. Min familj har alltid firat jul med mycket mat, mycket pynt, många julklappar, pepparkakor och lussekatter, två julgranar, Kalle Anka och hela baletten. Allt det som så många ondgör sig över i tidningsinsändare. Men aldrig att jag har upplevt stress! Varje julklapp är genomtänkt och har varit rolig att köpa. Det är roligt att pynta, klä granar och baka pepparkakor. Kanske tänker jag annorlunda om jag själv blir huvudansvarig för hela julfirandet, men jag tror knappast det. Däremot kommer det att bli betydligt mindre traditionell julmat på bordet då, eftersom jag inte gillar sill och rödbetssallad, men då blir det nya traditioner. I lugn och ro!

Sur mamma på kalas

Idag var hela familjen på fyraårskalas. En av de andra mammagästerna hade med sina två barn som i mina öron inte förde något väsen, men blev gnällda på. Kvinnan beklagade sig över hur jobbigt det var, att hon inte alls hade lust att vara mamma utan bara ville sticka ifrån allting - medan dottern stod och såg på henne!
Man får visst ha de tankarna. Man får också säga dem högt, för sig själv eller för någon man vill anförtro sig åt. Men ta mig tusan om man får berätta för sitt barn att man vill sticka ifrån det!

Lite senare sade hon något om att hon inte undrade på att barnen gick till sin pappa när de ville bli tröstade, när hon var så sur. Då sade kaxiga mamman att man väl inte skall vara sur när man går på kalas! "Nä, det är klart, jag försöker men så märker jag att jag låter tjurig. Jag har väl PMS."

Tur att hon hade något att skylla på.

Utmanad av Nickan

Regler:- Länka den som utmanat dig och lägg in dessa regler på din blogg.- Berätta sju saker om dig själv, både vardagliga och knäppa.- Utmana sju stycken i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.- Låt dem få veta att de blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.

Jag vet inte hur man länkar, och jag tror faktiskt inte att det är sju personer som läser den här bloggen, men om nu Nickan eller någon annan vill veta sju saker om mig så varsågoda!!

1. Jag avskyr att lyssna på radio. Verkligen. Alldeles särskilt när två personer sitter i studion och småpratar och skrockar, eller när någon skall intervjuas per telefon, eller de här hemska musikkanalerna som spelar samma låtar om och om och om igen och inte ens första gången var de bra.

2. De senaste åren har lycka varit ett konstant tillstånd för mig. Spelar ingen roll om jag varit sjuk eller trött - lycklig har jag alltid varit!

3. Jag gillar att läsa riktigt ytliga kärleksromaner.

4. Jag tycker att jag är lite fånig när jag gillar att min dotter är ensam i Sverige om sitt namn.

5. När jag dör vill jag gärna frystorkas, eller hamna i en minneslund i Klockrike.

6. Jag älskar Barbapapa, professor Balthazar och Fablernas Värld!

7. Jag kan spela på tre blockflöjter samtidigt, så att det blir en låt av det.

Långtråkigt?

Jag får ibland frågan om det inte är långtråkigt att vara hemma med två barn. Svaret blir ett självklart nej. Det finns inte tid till att ha långtråkigt, eftersom det händer saker nästan hela tiden. De stunder som är lugna och barnen sover eller leker för sig själva, pysslar jag med egna saker.
Däremot kan jag verkligen längta efter mer sällskap ibland, åt både mig och barnen, så då försöker jag träffa någon eller ger mig iväg med de små. Riktigt vackra höstdagar som denna vecka har bjudit på måste jag helt enkelt vara ute, och då är det roligare med sällskap. Tyvärr krockar sådant ofta med dagis. De mammor som är hemma med små barn, måste ändå hämta sina större vid ett visst klockslag. Nåväl, det är som det är med den saken.
Skulle man ändå få tråkigt hemma, så finns det så många spännande lekar att hitta på. Min anti-favorit är strump-memory. "Där är en strumpa med haj, var det den jag såg i hallen också? Nej, det var nyckelpigstrumpan. Var fanns maken till den då? Aha, under köksbordet!" Ett extra spänningsmoment ligger också i att dottern gärna flyttar omkring strumporna medan jag letar. Man kan också leka "Jag undrar vad som krasade under foten nu", eller "vad var det ungarna stoppade in i munnen nu". Så långtråkigt? Nix!

Barnmat

Jag har alltid gjort egen mat till både dottern och sonen. Främst för att det är så mycket billigare, men också för att jag är djupt misstänksam mot barnmatsindustrin, och förväntar mig att det skall finnas glas och rakblad i maten. Då och då får man också rapporter om att det är för mycket vatten, för mycket socker och för lite fett i maten man köper, och då får jag vatten på min kvarn.
En väninna gjorde mat åt sitt äldsta barn, men köper nu till sitt andra. "Jag ställer inte upp på det där en gång till, med att koka och mosa och puréa och frysa och hålla på," säger hon. Nu har jag som sagt aldrig köpt barnmatsburkar, men hur mycket svårare kan det vara att göra själv? Jag köper en påse frysta grönsaker, häller i lite köttfärs och matfett och eventuellt någon krydda. Det kan stå och puttra en stund på spisen utan övervakning. Sedan kör jag lite med stavmixern, och häller upp i bullformar som jag sedan ställer i frysen. Vips har jag middag för en eller två veckor, beroende på hur stor sats jag kokar! Att tina en sådan form tar knappt en minut i mikron. Jag har då ingen glasburk som måste diskas och tas omhand. Skall jag iväg någonstans, så lägger jag en bullform i en påse eller en liten burk. På vilket sätt skulle detta vara krångligare än att köpa burkar?
Gröt gör jag också själv, havregrynsgröt med äppelmos tar mindre än tre minuter att göra och kör jag den i mikron direkt i skålen blir det inte någon disk att tala om (såvida inte gröten pöser över...). Vällingen tar ett par minuter längre, ungefär fem minuter tills jag har en drickvarm päronvälling med havremjölk och standardmjölk, så det är lagom att jag gör den medan maken fixar pyjamas. Jag vet inte vad vällingpulver kostar, kanske blir inte just vällingen så mycket billigare, men oj så god den är! Och jag vet vad det är i den!

En del tror att jag är någon principfast "allt-skall-vara-naturligt"-mamma som "förstås" kör med tygblöjor, men så är det inte. I så fall skulle jag väl bara köpa ekologiska närproducerade grönsaker till maten. Eldorados frysta sommargrönsaker går alldeles utmärkt. En sådan påse räcker till lillgrabben i gott och väl en månad, med lite köttfärs i, och kostar väl lika mycket som två barnmatsburkar. Lös den ekvationen!

Om förälskelse

En del av mina väninnor säger att de går så mycket upp i sina barn att de knappt har tid för någon eller något annat. Jag kan inte känna igen mig i det, och diskuterade saken med min man som tror att det har med förälskelse att göra. Att man helt enkelt är förälskad i sitt barn (något som jag också har hört sägas, när jag tänker efter).

Då förstår jag bättre vad det handlar om. I en förälskelse behövs ingen annan, kanske inte ens barnets andra förälder. Då förstår jag också bättre varför så många förhållanden spricker under ett barns första levnadsår. Och kommentarer som "vi skall nog inte ha syskon till X, vi har det ju så bra bara vi!".

På ett sätt kan det nog vara fantastiskt att vara så förälskad i sitt lilla knyte. Jag är dock nöjd med att "bara" älska dem. Jag vill inte stänga in mig i en bubbla, hur lyckorusig den än är. Att uppleva världen och möten tillsammans med mina barn är en stor förmån, och jag vill ju visa upp dem för hela världen!

På kvällarna vill jag emellertid helst vara hemma med min familj. Igår var jag på fest på egen hand medan maken var hemma med barnen. Jag hade sett fram emot den, och visst var det trevligt. Det är skönt att vara utan barnen - en kort stund. Efter en timme längtade jag efter familjen (maken också), och vid nio åkte jag hem för att jag faktiskt var trött och tyckte att det lät mer lockande att åka hem och somna i vettig tid istället för att försöka pigga upp mig med en kopp te som jag blev erbjuden.

När jag cyklade hem slogs jag återigen av hur lyckligt lottad jag är. Hur många gånger har jag inte cyklat samma väg, och bara haft en kall singelsäng som väntat mig? Nu finns där en hel underbar familj! Det är inte förälskelse jag känner, men en djup kärlek och innerlig tillgivenhet!