Hallonspyor...

I onsdags morse åkte vi tåg till Norrköping. Dottern har sena vanor, och vi lyfte henne halvsovande i vagnen. På stan köpte vi en ask hallon, som hon smaskade i sig som frukost. Visst funderade jag på om hon kanske inte borde äta så många på en gång, men jag åt själv av dem och tänkte att det nog egentligen inte var så mycket jämfört med den mängd jordgubbar eller annan frukt som hon brukar äta. Så hon fick så många hon ville. Och kräktes upp dem. På sig och på mig. Maken satt framför med sonen, och jag bad honom ta flickan så att jag skulle kunna sanera oss, eftersom jag trodde hon fått ur sig allt. När han lyfte upp henne så kräktes hon igen, på en stackars ung tjej i ljusa kläder.
Nu tror inte jag att hon läser detta, men jag vill ändå säga hur tacksam jag är mot henne för att hon tog det så lungt trots att hon verkligen inte var glad. Hon konstaterade att "det var ju ofräscht", och gick sedan och bytte kläder. Någon annan hade förmodligen svurit och skrikit åt oss. När hon kom tillbaka sade jag återigen att jag verkligen var ledsen, och hon suckade att det var en hel del kläder som blev förstörda där. Sedan klev hon av i Stockholm, innan jag hann lämna våra kontaktuppgifter till henne. Det hade känts bättre att kunna ersätta henne för de kläder som inte gick att få rena. Jag har mejlat SJ:s kundservice, om hon skulle höra av sig dit, vad mer kan jag göra?
Dottern somnade sedan i mitt knä, alldeles medtagen. Och vi fick bort våra hallonfläckar, så jag hoppas innerligt att tjejen också fick det!

Olika talanger

En väninna till mig fick barn ett par veckor före min dotters ankomst, och det har varit så roligt att jämföra dem. En del menar att man inte skall jämföra barn, men gör man det på rätt sätt utan någon prestationsångest så kan det vara spännande. Väninnans lilla kille har från start varit väldigt fysisk av sig, och sparkade boll innan min dotter kunde gå. Nu är de snart två och ett halvt år. Han cyklar lätt omkring på en tvåhjuling, medan dottern tittar misstänksamt på min gamla trehjuling och nöjer sig med att sätta nallar på sadeln.

Min dotters talang ligger istället på det verbala och lexikala planet. Förra sommaren lärde hon sig hela alfabetet, och jag funderade över om jag var för ambitiös men det var hon som hela tiden tog initiativet så vi hängde egentligen bara på. Hon ville veta vad alla bokstäver hette på böcker och reklamblad och tröjor och varhelst hon hittade dem. Nu, ett år senare, har jag börjat visa henne hela ord och det tycker hon också är roligt. "Ska vi titta på alla orden!" säger hon förväntansfullt.
Det känns som att vi ger henne en gåva genom att lära henne läsa på ett roligt sätt. Och handen på hjärtat, det är mycket bekvämare att ha en unge som hellre sitter och bläddrar i böcker än far runt på en cykel!

En av varje

Ofta får jag frågan om jag är nöjd nu när jag har ett barn av varje sort. Sanningen är, förstås, att jag blev överlycklig över mitt första barn och ännu lyckligare över att vi fick ett till, vilket kön det än varit på dem!

Skillnaden mellan en individ och en annan tror jag är betydligt större än mellan flickor och pojkar i allmänhet. När det pratas om ultraljud så säger en del att de inte vill veta könet i förväg, det skulle förstöra överraskningen och det vore ju som att öppna en julklapp i förskott. Jag har inte gjort ultraljud alls, och hade förmodligen inte heller varit särskilt intresserad av könet om jag nu haft möjlighet, men inte av det skälet. Jag använder mig av parallellen skiva eller bok - jag vet ju att jag får en skiva eller en bok i julklapp, men är det Vivaldi eller Motörhead? Sartre eller Guillou? LP eller CD, pocket eller inbunden? Talbok eller musik, facklitteratur eller seriebok?

Det som är mest spännande med att ha en flicka och en pojke är just nu omgivningens sätt att behandla dem. Dottern är söt, sonen tuff. Ja ja.

Konsumentrådgivaren

Igår var min mamma och handlade med dottern. Plötsligt sade dottern: "Det skall man inte köpa!" Mormor undrade vad det var man inte skulle köpa, och fick ett bestämt svar: "Billigt schampoo!"
Så nu vet ni det.

Att vara duktig och snäll

Ibland läser jag om personer, främst kvinnor, som menar att det är fel att använda ordet "duktig" till barn. De lär sig då att de bara blir älskade om de är duktiga, och de kommer att växa upp och fastna i kravfällan. Men om jag tycker att min dotter är duktig, vad skall jag säga då? Om hon faktiskt låter bli att plocka mormors blommor när jag säger åt henne, skall jag inte berömma henne då? Jo, det tänker jag fortsätta med. Jag förlitar mig på min förmåga att få mina barn att känna sig älskade vad de än hittar på och hur de än är.

Då har jag svårare med ordet "snäll" när det används som motsats till att skrika och gråta mycket. "Är han snäll?" frågas det om min snart halvårsgamle son. Vad skulle jag svara om han var en kolikbebis? Att han inte är snäll? Jag förstår ju vad som menas, men jag vill själv helst inte använda ordet i det sammanhanget. Då säger jag hellre att han är förnöjd.

Apropå ord och deras betydelser, visste ni att "för frisk" sagt om mat betyder att den inte är tillräckligt salt?

Vem läser?

Hallå alla!
Jag trodde att det bara var mina vänner som hittat hit, men jag har fått kommentarer av främlingar vilket är en trevlig överraskning.
Ni som läser, vilka är ni och hur har ni hittat hit? Berätta gärna även om ni känner mig!

En mening jag helst inte vill höra...

En av mina favoritsysselsättningar just nu är att scrappa. Min man säger att "förr kallades det för fotoalbum", men scrappandet innehåller lite mer av fina bakgrundspapper, stämplar, klistermärken och annat som gör att det är roligare att både göra och att se på efteråt. Det är en hobby som faktiskt är ganska bra när små barn gärna vill hjälpa till. Dottern får leka med mina bokstavsstämplar, och sonen ligger glad och sprattlar på köksbordet. Häromdagen höll jag på med små, små metallbokstäver som dottern också älskar. Plötsligt hör jag:

"Kolla Tore äter bokstäver!"

varpå jag ser dottern försöka stoppa något i munnen på den fem månader gamla sonen, som hittills inte fått något annat än modersmjölk i sig. Hon hade fortfarande en bokstav i handen, och jag valde att tro att hon inte hunnit stoppa in någon. Jag tänkte också att sonen borde ha hostat om han försökt svälja något, och kände noga i hans mun. Inget där, så jag drog en lättnadens suck. Men. Igår när jag bytte på honom så satt där ett blänkande P i stjärten. Visst kan det ha hamnat i blöjan ändå, eftersom det ligger små bokstäver lite varstans i lägenheten, men jag tror jag förstår hur det har hamnat där. Nå, i så fall vet jag att de går rakt igenom!

Det skall bli kul att fylla i sonens babybok. Första smakportionen: Ett P!