Visualisering...

Även en Kaxig Mamma kan ha dagar då motgångar staplar sig ovanpå varandra. Denna dag började bra, maken hade sovmorgon och kunde hjälpa till med morgonbestyren innan han gav sig iväg. Vädret är helt fantastiskt, soligt och varmt, och jag tänkte ta en långpromenad till Gottsunda för att äta lunch, storhandla och ta bussen hem lagom till dotterns sovtid. Första etappen var härlig, dottern satt och kvittrade och sonen sov. Sedan sade det *PANG* någonstans på Konsumvägen, och jag undrade först vad det var för idiot som lekte med smällare men insåg snabbt att det var ett av däcken som gått sönder. Jag har aldrig gillat de där luftdäcken, vi har redan fått köpa ny slang till ett av dem, och nu är jag ännu mer missnöjd. Jag visste inte hur stor skada jag skulle göra på vagnen genom att gå med den på bara fälgen, och dessutom var den extra tung med ett trasigt däck. Jag kunde emellertid inte stå på Konsumvägen och glo resten av dagen så jag tog mig till närmaste busshållplats vid ICA Norby. Funderade på om jag skulle handla där istället, men de blöjor vi köper finns inte där och hursomhelst är det en ganska dyr affär så jag tog bussen till Gottsunda. Där hade jag som sagt tänkt att dottern och jag kunde äta varsin grillad korv, men det ville hon inte alls. De var dessutom inte varma, så jag fick be om att lägga tillbaka den ena en stund. Korvbröd och banan gick dock ner.

Sedan tänkte jag att det kunde vara kul att gå till Gottsundabiblioteket en stund. Det tyckte dottern också, förutsatt att jag bar henne. Försökte jag sätta ner henne i vagnen så illvrålade hon. Så jag hade en tung tvååring på höften och försökte samtidigt manövrera en klumpig syskonvagn. Det gick bra den lilla biten. På biblioteket var det jättekul en stund, sedan blev hon plötsligt jätteledsen och började gråta, lagom till att sonen behövde bytas på förstås. Att få henne ner i vagnen igen visade sig vara omöjligt utan gråt och tandagnisslan. Försökte sitta med henne en stund på en bänk, då hon lugnade sig, men försökte jag sätta ner henne igen så gav hon hals. Storhandlingen bestämde jag mig för att skippa, men blöjor behövdes verkligen så jag gick in på ICA trots ljudliga protester. Där var förstås just hennes storlek slut, och jag hade inte sinnesnärvaro nog för att tänka ut vad jag skulle köpa istället så jag provade Willys istället. Först köpte jag ett paket pepparkakor (man skall aldrig underskatta den lilla mutans makt i vardagen!), men för första gången i sitt liv sade hon nej till det så då gav jag upp hela projektet och åkte hem. Sonen var gudomligt tålmodig trots att storasyster gång på gång tog stöd mot honom för att resa sig upp i vagnen. Jag ägnade hela bussresan åt att visualisera mig själv, nykissad, sittande med dottern i famnen i soffan medan sonen sov i vagnen. I hissen gav emellertid sonen upp och började gallskrika han också. Det fick han göra en stund, då jag upptäckte att dottern hade bajsat, något som säkerligen påverkade hennes humör. När hon var sanerad hade sonen tystnat, och jag fick hela två minuter i soffan enligt visualiseringen innan han började gråta igen. När jag flyttade mig från soffan blev dottern förstås ledsen igen, och en stund hade jag två skrikande ungar på vardera sida i sängen innan jag lyckades få sonen att ta bröstet och dottern blev kramad med andra armen i en för mig mycket obekväm ställning men det var bara att ignorera. Just som båda lugnat ner sig och var glada igen, så sket sonen igenom blöjan, kläderna och på pappas täcke. Gudskelov var dottern glad vid det laget, så jag hann byta på honom och lägga honom i babygymet innan dottern blev smågnällig och ville sitta i knät. Detta inlägg har jag till största delen skrivit med henne i knät, efter att ha SMS:at maken och bett honom köpa allt jag skulle köpt.

Nu leker dottern igen, men sonen har tröttnat så nu skall jag ha honom i knät och se på Top Model 4 och äta färdigmat eller pepparkakor till middag.

Kommentarer

Jag har fått höra från två håll att det inte går att skriva kommentarer. Ni som läser, kan ni inte prova att kommentera detta? Går det inte, så meddela mig via andra forum (jag antar att ni som läser känner mig!).

En Perfekt Mamma

Ingen är perfekt, heter det, och det verkar i allra högsta grad gälla föräldrar om man skall tro media. Det skrivs som en tröst, att Vi Alla känner oss misslyckade ibland, och Ingen Är Perfekt.

Vad innebär det då att vara en perfekt förälder?

Jag älskar mina barn så mycket att jag ofta blir tårögd, och jag visar det också. De är trygga, harmoniska och sociala. Jag har aldrig ångrat något val jag har gjort när det gäller dem, och känner varje dag att mina val är till det bästa för dem. Det innefattar också att ta hand om mig själv, och se till att jag kan göra saker som är viktiga för just mig, och att låta min man få tid för sig själv när han behöver det.

Jante kan gå och lägga sig. Jag är en perfekt mamma.

Rökning

Jag såg flera avsnitt av den danska dokumentärserien om unga mammor. Det som slog mig mest var hur många som rökte i sina hem och i barnens närhet. Ett par, som försökt få barn länge trots att tjejen bara var nitton (ett par missfall hade de också haft vill jag minnas), var storrökare men eftersom de ville sin dotters bästa så skulle de hädanefter bara röka i köket.

Har inte informationen om att rökning inte är särskilt nyttigt nått Danmark? En bekant till mig var på studiebesök på en folkhögskola där, och där var det helt okej att röka inne i klassrummen. Eller så tänker alla som en släkting till mig, att det minsann inte finns några som helst bevis för att det skulle vara skadligt att röka vare sig för rökaren eller deras barn.

Rökare hävdar ofta sin egen rätt att röka, men andra människors rätt att INTE röka är inte lika intressant. Särskilt inte barnens rätt.

Rättvisa

Angående kommentaren till mitt inlägg om politik - nej, antal föräldradagar kan inte riktigt jämföras med hur mycket tid man får med sitt barn! De här rättviseförespråkarna verkar bara tänka på antalet dagar som man är borta från sitt arbete, och därmed hur mycket svårare det blir att Göra Karriär om man är hemma längre. Rättvisan gäller tydligen inte barnet, vilken tid barnet får med respektive förälder. Inse fakta - ett litet barn sover väldigt mycket. Ett litet barn kan inte uttrycka sig på så många andra sätt än att skrika. Första tiden hemma går alltså till stor del åt att försöka lista ut varför barnet skriker och sedan försöka göra något åt det, och att vila eller göra annat medan barnet sover. Tiden man verkligen gör något tillsammans med sitt barn är de första månaderna inte lång.

En riktigt rättvis fördelning av föräldradagarna skulle väl vara att stanna hemma halva veckan var. Då får båda föräldrar prova på hur det är att vara tillsammans hela dagar med ett litet knyte som mest vill vara i famnen, och en alltmer självständig liten individ som utforskar omvärlden. Om barnet ammas så faller rättvisan redan där.

Rättvisa för barnet, vad är det? När börjar det bli medvetet om vilken förälder som är där hela dagarna och vem som kommer hem på eftermiddagen, och när börjar det bry sig om vem som är hemma? Om barnet inte ammas så tror jag inte att barnet bryr sig särskilt mycket om vem det är som är hemma de första månaderna, bara det får vara i famnen och helst sova där. Den vakna, medvetna tiden blir mycket längre under den sista halvan av tiden barnet är hemma, så är det då rättvist att den ena föräldern får så mycket mer vakentid?

Snälla, låt oss få bestämma detta själva!

Politik

När jag diskuterade familjepolitik inför valet stötte jag på en ganska ung miljöpartitjej som, liksom jag, hade mycket bestämda åsikter men av annat slag. Hon sade rakt ut att om inte en man var beredd att ta 50% av föräldraledigheten, så borde han fundera på om han överhuvudtaget skulle ha barn! Ett barn har ju "rätt till" båda sina föräldrar. Förklara för mig vad det innebär, tack! Min man är lärare och kommer ofta hem tidigt. Ibland har han också sovmorgon och får morgontimmarna med barnen. Han är hemma varje helg och över alla skollov. Våra barn är uppe till sent om kvällen och sover länge på morgnarna, och brukar dessutom ta en tupplur mitt på dagen. Det är sant att jag haft några fler vakna timmar med dem när jag varit hemma och maken jobbat, men betyder det att de inte har någon pappa?

Min man älskar sitt jobb och mår verkligen bra av att vara ute och undervisa och sedan komma hem till oss. Jag har en tjänst som personlig assistent, som jag visserligen trivs bra med men vill mycket, mycket hellre vara hemma med barnen medan de är små. Nog verkar det praktiskt att den som trivs bäst med att arbeta får göra det, och den som vill vara hemma är det? Miljöpartisten tyckte inte det, utan rådde mig att byta jobb!

En väninna till mig tyckte att det var sorgligt att det är i de traditionella rollerna som jag och min man känner oss hemma. Hon unnade mig också verkligen att hitta hem i arbetslivet. Visst skulle det vara trevligt att komma på vad jag vill "bli" så småningom, och kunna känna att hela min kapacitet kommer till användning i ett arbete, men mitt "arbete" just nu är det bästa tänkbara! Äntligen känner jag att jag är precis där jag skall vara i livet! Varje dag, varje minut är värdefull och jag har aldrig varit så här lycklig i hela mitt liv. Är det sorgligt? För mig kan inget betalt arbete i världen vara lika viktigt som att ge mina barn en trygg och bra start i livet.

Kvinnofälla? Sicket skitsnack! Det är väl ingen fälla om jag gör ett medvetet val. Jag struntar fullständigt i om min pension inte blir särskilt hög, eller om min dröm om ett boende med en uteplats aldrig blir verklighet för att vi inte har råd. Om någon anser mig vara illojal mot resten av den svenska kvinnligheten för att jag, genom att vilja vara borta från arbetslivet så länge som möjligt, hjälper till att behålla löneglipan mellan könen, så får de tycka det. Vi gör det vi tror är bäst för vår familj. Hittills har jag inte "tagit" någonting av min mans föräldradagar, och det är möjligt att det blir 50-50 i slutändan, men det skall i så fall vara vårt val.