Lyckat!

Inatt sov jag med barnen igen, efter en natt på jobbet. När sonen vaknade plockade jag upp honom, men han ville gå till pappa! Det kändes så bra!

Mammainstinkter

Maken slutade jobbet i tisdags och har nu sommarlov, så jag passar på att jobba ett par veckor innan vi tar en gemensam semester. Det betyder att jag gick upp tjugo över fem imorse, en tid då båda barnen vanligtvis sover gott.
Men imorse vaknade sonen och ville ha sin mamma. Igår var han lite febrig efter en vaccination, och sov lite oroligt. Alla mina instinkter sade åt mig att ta hand om honom, strunta i mitt jobb och bara tillgodose hans önskemål. Jag hade några minuter över, och lade mig i sängen med honom och kände hur hela hans lilla kropp slappnade av i välbehag och trygghet.
Men. Han har en pappa också, och lite av vitsen med att jag skall jobba nu är att stärka bandet mellan far och son. I sommar kommer vi att vara hos mina föräldrar, och då är det morfar som gäller hela dagen. Det är nu tiden finns.
Så jag kysste ömt den lilla och förklarade att han nu fick ligga och mysa på pappas mage, och cyklade iväg i den småkyliga sommarmorgonen. Strax efter hade lillen somnat om och sov sedan gott, fick jag veta.

Även om jag hade haft ett jobb som jag hade kunnat strunta i, så hade jag inte gjort oss som familj någon tjänst i längden genom att lyda mina instinkter. Vi blir en mycket bättre familj om pappa också får chansen att trösta!

Är det något jag missat?

Jag är ganska pysslig av mig. Jag väver, filtnålar, har just lärt mig baka surdegsbröd, gör korsord, tecknar en serie http://gravidserier.blogg.se/ , skriver brev, håller i trådarna till en julmarknad på ett litet soldattorp i området och är engagerad i en cafégrupp på samma torp, jag trycker på tyg och syr lite och träffar gärna vänner.

"Jag fattar inte hur du hinner", är en återkommande kommentar av andra hemmavarande mammor.

Vad har jag missat? Vad är det jag borde göra?

Städa, förmodligen. Det är oftast ganska rörigt här hemma. Dels har jag själv en förmåga att röra till det - det räcker med att posten kommer så är det kört. Dels hjälper barnen till så snällt och placerar köksgeråd och allt annat överallt.
Laga mat? Jodå, när vi inte har de duktiga matsedlarna (vilket vi oftast inte har...) så blir det mycket mat som går snabbt att laga. Köttfärssås är bra, pyttipanna ännu bättre.
Leka med barnen? Bara om de ber mig. Jag tror på att låta dem leka själva så mycket som möjligt. Detta, i kombination med deras personligheter, gör att jag sällan behöver underhålla eller "stimulera" dem.
Tvätta? Med egen tvättmaskin tar det ingen tid att tala om.
Handla gör jag ju, oftast i kombination med att lillen skall sova så den tiden hade jag ändå behövt ta till sövning.

Vad är det som förväntas av mig? Inte för att jag bryr mig om det, men jag är nyfiken!

Sås o kopp

I födelsedagspresent fick jag av min finlandssvenska väninna en barnskiva med duon Sås o kopp, litegrand det finlandssvenska svaret på Mora Träsk men med helt egna sånger. Många av dem är helt genialiska! En sång handlar om skurken i sagan.

"Vad vore Rödluvan utan en varg?
Vad vore Snövit utan en häxa som är arg?
Askungen utan en prins och en sko skulle stå där i köket och glo
Tre bockar Bruse på väg till en äng
Utan trollet under bron saknar sagan poäng
Det skall finnas det goda och det onda ty si
Det är det som kallas dramaturgi!"

Rekommenderas varmt!

Unga föräldrar

Fick tips om en femtonårig blivande tvillingmammas blogg. Hon får väldigt mycket stöd och påhejningar av sina läsare, men även en del otäcka påhopp. Samt naturligtvis alla kommentarer, även välmenta, om att man förlorar så mycket på att få barn tidigt, som att livet skulle vara slut då. Att hon skulle "vakna upp om 20 år" och upptäcka att livet var över. Att man ju inte har någon utbildning när man är femton.
Så här är det: Små barn behöver sömn, mat, närhet och att någon håller dem torra och rena. det behövs ingen civilingenjör för det. En femtonåring som älskar sina barn kommer att vara expert på detta mycket snart.
Och att "missa" sin tonårstid? Jösses, om jag haft förmånen att få slippa de åren! HUR många tonåringar tycker det livet är roligt, egentligen?
Missa sin utbildning? Knappast. Det finns förskolor, som faktiskt är avsedda att ta hand om barn medan föräldrar studerar eller arbetar. Kanske halkar den här mamman efter något år, kanske kan hon läsa ikapp om hon nu vill det. Hursomhelst har hon lika stora möjligheter som vemsomhelst att utbilda sig till det hon vill.
Så om 20 år kan hon "vakna upp" med ett bra jobb och tonåriga barn, 35 år gammal, med världen framför hennes fötter.

Detta skriver den 37åriga småbarnsmamman som planerar att påbörja min utbildning runt 2010-11.

Dagis - för vem?

Nu har det plötsligt blivit nya turer med dagis, eller förskola som man väl bör säga men som ingen jag känner gör. Vi hade tänkt söka syskontid för dottern, femton timmar i veckan, och låta sonen vara hemma med oss en termin till. Det var också så vi sökte.

Men ju äldre sonen blir, desto mer har jag ångrat att vi inte sökte för honom också. Han älskar att vara med andra barn, och jag tror att det skulle bli outhärdligt att lämna storasyster på morgonen till ett roligt ställe där han inte får vara, och försöka hitta på något spännande med honom. Tre dagar i veckan, fem månader. Och hämta storasyster ute på en rolig lekplats där han inte heller får vara.

I måndags pratade jag med en dam på kommunen, som sade att kösystemet är utformat på så sätt att syskontidbarnen kommer allra sist i kön, något som förstås är vettigt eftersom de egentligen inte behöver tillsyn. Aneira kunde alltså ha hamnat varsomhelst i Uppsala. Så väldigt intresserad är jag inte av att skjutsa henne tvärs över stan. Men allt skulle sett helt annorlunda ut om vi sökt för Tore också, för då kommer Aneira att bli åldersprioriterad och han kan hänga med på syskonbiljetten. Hon rådde mig att snabbt som attan göra en ny ansökan, så kunde vi ta ställning till det hela när/om vi fick erbjudande.

Redan idag, två dagar senare, fick jag veta att vi får in båda barnen på det dagis vi hade som förstahandsval, bara en liten bit härifrån, på 25-35h i veckan. Det känns otroligt bra! Både jag och maken kommer att kunna jobba som vi vill, men ändå kunna ha värdefull fritid och lediga vardagar med barnen då och då.

Vad är då skillnaden mot när dottern var runt året, och jag vägrade tänka tanken på att sätta henne på dagis? Jo - då ville jag verkligen vara hemma. Vi hade ett rikt umgänge med andra barnfamiljer och hittade på en massa kul, samtidigt som vi båda trivdes med att bara vara hemma och skrota en hel dag. Under hösten, när alla andra i föräldragruppen hade flyttat och deras barn hursomhelst började dagis, så var maken föräldraledig medan jag först jobbade och sedan var hemma med havandeskapspenning och inte gjorde många knop. Dottern var mycket nöjd med att ha oss båda hemma, och visade inga tecken alls på att vilja ha annat sällskap (även om hon och pappa förstås var iväg på äventyr titt som tätt). Våren då hon var två år var maken hemma på halvtid, och lillebror var gott sällskap hur liten han än var. Först under hösten har han till fullo kunnat uppskatta öppna förskolan, sångstunder och annat vi har varit på, och nu visar han tydligt att han vill gå ut genom att hämta sina skor och ge dem till mig. Han är inte alls lika nöjd med att bara softa hemma.

Jag tycker inte heller att det är lika mysigt att bara vara hemma längre. I sommar har jag varit hemma i fyra år, med ett kort avbrott på sex veckor och några få gästspel på jobbet. Det vore en sak om det fanns fler hemmamammor, men de är få. Jag har inga arbetskamrater, helt enkelt. Det är tröttsamt att varje dag behöva anstränga mig för att hitta någon att prata med, särskilt någon som jag kan prata annat än barn med. Att hitta på saker att göra för både mig och barnen är ett arbete som jag börjar tröttna på, hur hemskt det än kan låta. Sitter man i en lägenhet högt uppe i ett hus så finns inte så mycket arbete som man kan göra sina barn delaktiga i. Det går inte att "låta barnen bli en del av din vardag", som det heter. Jag kan inte ha två ungar i famnen när jag diskar. De är för små för att begripa vitsen med att baka, åtminstone den lilla och den stora vill bara äta deg.

Så. Dagis är till för hela familjen. Inte nödvändigtvis för att jag och maken behöver tjäna pengar, för vi skulle kunna leva på en lön. Men för att vi nu har kommit till den punkt då vi anser att någon annan bättre kan lära våra barn det de behöver för att rustas för livet. Ett socialt samspel som de inte har någon möjlighet att lära sig i den trygga familjen. Lek som de inte får hemma, eftersom det finns så få barn att leka med under dagtid då de flesta går på dagis. Och vi har kommit till den punkt då jag måste komma hemifrån för att till fullo kunna uppskatta att vara hemma.

Från den tredje augusti har de plats, men vi får börja inskolningen lite senare om det passar oss. Troligen hamnar de i olika grupper, men de kommer till samma byggnad. Vi lämnar och hämtar dem på samma ställe, de kan känna den tryggheten hos varandra ändå. De får dela upplevelsen, det händer spännande saker i bådas liv. Jag är verkligen odelat positiv till detta, vilket känns så skönt! Grannarna har sina barn på samma dagis och är jättenöjda, det är också en trygghet.

Ett nytt kapitel i livet börjar!

Retromamma!

Vissa saker blir jag lycklig av. Jag betalar gladeligen ganska mycket extra pengar för en helt vanlig blå toppluva, om den har Barbapapatryck på. Allt med Fem myror är fler än fyra elefanter får mig att le. I höstas köpte jag body, tröjor, strumpor, underkläder och byxor till barnen med figurerna på, och häromdagen köpte jag en flaska badskum från Apoteket bara för att elefanen var på, och tänker troligen köpa schampoo också bara för att flaskan är fin. Så är det, och det står jag för!
Däremot känner jag mig inte särskild lockad av det klädmärke som gör reklam med sloganen "för hagalna mammor och bortskämda barn".

För övrigt ser jag fram emot att cykelhjälmforskningen skall gå framåt, så att hjälmarna kan bli lättare och bekvämare. Stackars lillkillen måste hålla upp hjälmen med ena handen för att kunna se. Hjälmen sticker ju ut så långt därbak att den skjuts fram av ryggstödet. Det MÅSTE kunna gå att få fram ett bättre alternativ än de här klumpiga frigolitklossarna!