Förskolan

Ni som följt den här bloggen, eller känner mig, vet att jag är kritisk till samhällets inställning att barn bör börja dagis när de är halvtannat år, för att vi föräldrar inte är tillräckligt kompetenta för att ha hand om deras uppfostran. Dagis, eller förskola, i sig har jag ingenting emot, och jag och maken har hela tiden varit överens om att våra barn skall få gå där när vi tycker att det är dags. Så nu har jag anmält dottern, snart tre år, och hoppas få plats för henne i augusti. På ett sätt vill jag fortsätta vara hemma med henne, men nu tror jag verkligen att hon kommer att få ut mer av att få skapa sig en ny tillhörighet utanför hemmet med nya barn och människor, de femton timmar i veckan som hon får gå medan lillebror är hemma ett år till. Jag har blivit anklagad för att vara egoistisk som "håller henne hemma", något jag inte har tagit åt mig av eftersom jag är övertygad om att hemmet varit den absolut bästa miljön för henne. Men som sagt, nu börjar det bli dags.

Jag har kluvna tankar om detta. Nyfikenhet - hur kommer hon att utvecklas, vilka kompisar kommer hon att få, hur kommer hon att relatera till personalen? Bävan - kommer hon att bli samma retsticka som vissa jämnåriga, som gått på dagis sedan de varit ett och ett halvt, och verkligen gillar att ta saker för varandra bara för att jäklas? Hur kommer hon att behandla sin lillebror om hon får lära sig att slita leksaker från andra barn? Hur kommer han att reagera om storasyster inte alltid är där, och om hon börjar bete sig annorlunda?

Ett halvår kvar.

Jul med gott samvete

Jag lever ett otroligt bra liv. Mina barn är glada och friska (återkommande höstförkylningar räknas inte), min man är stabil, älskar mig otroligt mycket och dricker inte mycket mer alkohol än en Koskenkorva när han har ont i halsen någon gång vartannat år. Mina föräldrar är helt underbara och välkomnar oss med öppna famnen och vill gärna att vi bor hos dem hela somrarna och över storhelgerna (men påsken firar vi hos barnens farmor). Min syster och jag har syskonkivats lite under uppväxten om huruvida radion skall vara på vid frukosten, men aldrig varit djupt osams.
Därmed inte sagt att hela livet varit som en lek. Under många år kämpade jag med en dålig självkänsla, och en period mådde jag riktigt dåligt. Men jag jobbade mig ur det. Det tog fem-sex år att ändra mitt tankemönster. Först därefter kunde jag göra de val i livet som får mig att må bra. Att livet är så bra är dels en produkt av mitt eget sätt att leva och tänka, dels en stor portion tur.
Ibland, särskilt vid högtider som julen som kan vara så jobbig för många, får jag nästan ett stick av dåligt samvete gentemot alla som inte har det bra. De som stressar, försöker vara alla till lags, har förlorat anhöriga och sörjer, som så gärna vill att julen skall vara idyllisk men bara får sorg och kaos i paketet. Men då försöker jag tänka att ingen blir gladare av att jag inte njuter av allt det goda jag har fått. Så länge jag är tacksam och ödmjuk, så kan jag få fira jul med min familj i den ro och det lugn jag är förunnad.

Mamma i tre steg

Aldrig har man väl så många åsikter om barn och deras fostran som innan man själv har några. Jag och maken skrev en lista på hur vi ville vara med vårt barn, innan hon ens var född, mest för att kolla om vi var överens men också för att se om det höll i sig när det väl blev verklighet. Mycket har vi faktiskt kunnat hålla fast vid, men en del har vi släppt. Till exempel hade vi en tanke om att hon skulle sova i sin egen säng, att det liksom skulle vara bra för henne. Det var hon också med på, ända tills hon blev omkring 9-10 månader. Då ville hon absolut sova med oss, och vi kunde inte finna någon anledning till att vägra henne. Det var dessutom riktigt mysigt. Det är två år sedan nu och hon sover fortfarande hos oss, med undantag för någon natt då hon klättrat upp och somnat i lillebrors spjälsäng. Då får vi istället ha honom mellan oss, för han skall ju vara någonstans också!
När sedan första barnet kommer, om man är så välsignad, så finns det fortfarande ganska mycket tid att hålla fast vid fina principer. AD-droppar varje dag, lugna måltider med alla samlade, inte särskilt mycket TV.
Andra barnet har fått mig att rucka på en hel del. De där AD-dropparna, som jag tidigare inte kunde förstå hur föräldrar kunde glömma, dem får han om jag kommer ihåg dem eller om storasyster påminner. Måltiderna är inte kaotiska, men tämligen ostrukturerade. När jag bara hade dottern, så kunde vi sitta i nästan ett par timmar och mysa vid frukostbordet och lyssna på Fem myror. Hon bläddrade i en leksakskatalog, jag löste korsord eller skrev brev. Sonen vill inte alls sitta still utan klättrar helst upp ur sin stol och kryper omkring på bordet. Mitt val är då mellan att spänna fast honom eller stoppa i honom en sked gröt medan han är i farten. Då jag verkligen inte vill att barnen skall förknippa mat med något obehagligt, så prioriterar jag att få i honom näring. Och när det är dags att laga middag, eller om jag är sjuk och helst vill ligga under en filt, så är Pingu eller Fem myror guld värda om barnen inte redan är sysselsatta med något annat.
Hur det skulle bli med ett tredje barn tänker jag inte ta reda på!

Julklappar

Ofta säger vuxna att de inte ger julklappar till varandra, det är bara barnen som får. Jag är visserligen emot att köpa saker bara för köpandets skull, men undrar ändå vad det ger för signaler till barn att vuxna inte får något. Och handen på hjärtat, hur många av oss kan säga att det inte finns någonting alls vi skulle bli glada över? God choklad, en bok, en skiva, något klädesplagg, en biobiljett?
Det behöver inte vara många paket, ens till barn. Men julklappen känns för symbolisk för att jag skall tycka att vi vuxna inte skall ha någon. Eller kanske framför allt, att ge någon! Nuförtiden tycker jag att det är minst lika roligt att hitta på presenter och se dem öppnas, än att själv få saker.

Rör inte min julklapp!

Jul-antistress

För några veckor sedan påbörjade jag ett gigantiskt städprojekt, då jag tröttnat på att ha grejer och öppnade reklamkuvert och dammiga strumpor och clementinskal och pennor och snytpapper och disk och fler grejer precis överallt. Jag gav mig tusan på att allt skulle ha sin plats, och att allt onödigt skulle rensas bort. Det går inte fort, eftersom jag har två barn som tycker att jag skall göra saker med dem också, men det går framåt.
Mitt i detta städprojekt blev det advent. Att plocka fram julgrejer samtidigt som jag jobbar för att få undan saker kändes väldigt avigt. Men jul vill jag ha, så belysningen och en näve tomtar åkte fram.
Fler händelser som stör mitt projekt är sonens ettårsdag på fredag, som jag förstås vill fira och helst baka lite till, och på lördag en kakbytardag i Fisksätra (ett par timmars resväg enkel väg härifrån) som jag alltså också bör baka till. Ovandpå detta vill vi ju ha lussekatter och hembakade pepparkakor.
Det här skulle kunna få mig stressad. Men jag vägrar! Ingenting av detta är något jag faktiskt måste göra. Jag har inte satt ett slutdatum för mitt städprojekt, även om det skulle kännas riktigt skönt att ha det klart innan vi åker ner till mina föräldrar över julen. Sonen vill jag hemskt gärna fira, men jag måste inte baka. Det går utmärkt att köpa fika! Kakbytardagen känns långt bort, men tiden på tåg, tunnelbana och pendeltåg kan jag ägna åt någon bok eller annat trevligt, och jag måste inte baka de lavendelskorpor jag tänkt mig eftersom de tar lite extra tid, utan jag kan baka något snabbt och enkelt. Egna pepparkakor kan vi göra nästa vecka, om vi får lust.
Med dessa tankar känns allt roligt igen. Idag blev en aktivitet inställd på grund av sjukdom, så då har jag en hel dag att småpyssla. Den tråkigaste städbiten, bokhyllor och cd-hyllor, är avklarad och en garderob eller två skall jag nog hinna med idag. Och jag har verkligen lust att baka lussekatter! Så då gör jag det!

En äldre väninna till mig ojar sig alltid över julen. Hon har som tradition att storstäda ett stort hus, in i minsta garderob, precis före jul. Detta innebär att de tre barnen, som nu är mellan 30 och 4o, håller sig därifrån till allra sista minuten. Jag har frågat varför allt detta måste göras precis vid jul, och fått svaret att "någon gång måste det ju göras" men ingen förklaring till varför det inte kan göras en vårstädning istället. Och så måste det vara gran och pynt och si och så, för att barnen förväntar sig det, suck. Jag påpekade då att om barnen förväntar sig det, så får de väl komma hem och hjälpa till, men det örat lyssnades det inte på. Så då får hon skylla sig själv.

Julen behöver inte vara stressig. Min familj har alltid firat jul med mycket mat, mycket pynt, många julklappar, pepparkakor och lussekatter, två julgranar, Kalle Anka och hela baletten. Allt det som så många ondgör sig över i tidningsinsändare. Men aldrig att jag har upplevt stress! Varje julklapp är genomtänkt och har varit rolig att köpa. Det är roligt att pynta, klä granar och baka pepparkakor. Kanske tänker jag annorlunda om jag själv blir huvudansvarig för hela julfirandet, men jag tror knappast det. Däremot kommer det att bli betydligt mindre traditionell julmat på bordet då, eftersom jag inte gillar sill och rödbetssallad, men då blir det nya traditioner. I lugn och ro!

Sur mamma på kalas

Idag var hela familjen på fyraårskalas. En av de andra mammagästerna hade med sina två barn som i mina öron inte förde något väsen, men blev gnällda på. Kvinnan beklagade sig över hur jobbigt det var, att hon inte alls hade lust att vara mamma utan bara ville sticka ifrån allting - medan dottern stod och såg på henne!
Man får visst ha de tankarna. Man får också säga dem högt, för sig själv eller för någon man vill anförtro sig åt. Men ta mig tusan om man får berätta för sitt barn att man vill sticka ifrån det!

Lite senare sade hon något om att hon inte undrade på att barnen gick till sin pappa när de ville bli tröstade, när hon var så sur. Då sade kaxiga mamman att man väl inte skall vara sur när man går på kalas! "Nä, det är klart, jag försöker men så märker jag att jag låter tjurig. Jag har väl PMS."

Tur att hon hade något att skylla på.

Utmanad av Nickan

Regler:- Länka den som utmanat dig och lägg in dessa regler på din blogg.- Berätta sju saker om dig själv, både vardagliga och knäppa.- Utmana sju stycken i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.- Låt dem få veta att de blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.

Jag vet inte hur man länkar, och jag tror faktiskt inte att det är sju personer som läser den här bloggen, men om nu Nickan eller någon annan vill veta sju saker om mig så varsågoda!!

1. Jag avskyr att lyssna på radio. Verkligen. Alldeles särskilt när två personer sitter i studion och småpratar och skrockar, eller när någon skall intervjuas per telefon, eller de här hemska musikkanalerna som spelar samma låtar om och om och om igen och inte ens första gången var de bra.

2. De senaste åren har lycka varit ett konstant tillstånd för mig. Spelar ingen roll om jag varit sjuk eller trött - lycklig har jag alltid varit!

3. Jag gillar att läsa riktigt ytliga kärleksromaner.

4. Jag tycker att jag är lite fånig när jag gillar att min dotter är ensam i Sverige om sitt namn.

5. När jag dör vill jag gärna frystorkas, eller hamna i en minneslund i Klockrike.

6. Jag älskar Barbapapa, professor Balthazar och Fablernas Värld!

7. Jag kan spela på tre blockflöjter samtidigt, så att det blir en låt av det.