Att ta beslut

Häromdagen fick jag anledning att fundera över åsikten om huruvida det är rätt eller fel att döpa barn i kyrkan.

Just det kristna dopet har jag också en del åsikter om. Alltför många låter döpa sina barn i kyrkan utan att ha någon som helst intention att hålla allt man faktiskt lovar vid ett dop. Det är bara en trevlig ceremoni som hör till traditionen. Min man är troende kristen, men själv har jag gått ur Svenska Kyrkan och kan därför inte gå med på att låta döpa barnen in i den kristna församlingen. Däremot har jag tacksamt tagit emot öppningen att låta barnen bli välsignade av en präst, och vill de själva bli aktiva inom kyrkan så är det bara trevligt.

Men!

För de som verkligen tror på den kristna guden, och verkligen vill att deras barn skall få bli en del av en församling, så är det självklart rätt att låta döpa dem i kyrkan! Vårt ansvar som föräldrar är att hela tiden göra val åt våra barn, mer eller mindre viktiga, tills de kan göra valen själva. Vi väljer om barnen skall bli köttätare eller vegetarianer. Vi väljer om de skall gå på dagis eller vara hemma. Om de skall ha den prickiga eller randiga bodyn. Om de skall ha ett sparkonto. Vi väljer, både aktivt och passivt, att barnen skall ha en liknande livsstil som vi själva. Jag gillar inte vintersport, alltså tar jag inte med mina barn till skridskobanan. Jag gillar att åka pulka, alltså åker mina barn pulka. Jag gillar att koppla av med en film efter en jäktig dag, alltså får mina barn titta på en film om de vill när de kommer hem från en späckad dag på dagis.

Om mina barn vill bli medlemmar i Svenska Kyrkan så står det dem fritt att bli det. Om mina vänners barn vill gå ur kyrkan, så är det lika fritt.

Framåtvända barnvagnar

Jag läser då och då om folk som ondgör sig över framåtvända barnvagnar. Somliga menar att barnet måste sitta framåt tills de är halvtannat år för att de ju behöver tryggheten av att kunna se mamma, och Lill Lindfors menar att framåtvända vagnar för barn under tre år borde bannlysas. Man kan ju inte visa, inte peka, inte ha ögonkontakt, man ser inte hur barnet mår och så vidare.

Dottern var nog hyfsat nöjd med att sitta vänd mot mig ganska länge, men inte sonen! Så fort han lärde sig sitta, hängde han sig över kanten på vagnen för att se vad som hände där framme. Visst hade jag kunnat spänna fast honom hårt, men valet stod mellan att ha honom tjutandes och kämpandes vänd mot mig, eller nöjd och glad vänd framåt. Inte särskilt svårt val för kaxiga mamman. Vill jag se deras ansikten, så behövs ingen större manöver. Det går alldeles utmärkt att peka och visa, tillochmed ännu bättre eftersom de ser det jag ser.

Jag förespråkar inte framåtvända vagnar för alla barn från födseln. Men jag förespråkar att känna av hur ditt barn vill ha det!

Bättre eller sämre?

En vän till mig skriver i sin blogg om sorgen över att ha förlorat sitt gamla liv när de fick barn. Inte för att de inte älskar sitt barn, men deras liv innan var också bra och det kommer aldrig tillbaka. Flera kommentarer skrevs till detta, varav en var något om att livet utan barn varken var bättre eller sämre än livet med barn, bara annorlunda.

Om livet innan barnen kändes bra, så kan jag gott tänka mig att detta stämmer. Men inte på mig. Livet innan barn kan liknas vid att gå hungrig och längtansfullt titta på alla som äter, och med barn är jag mätt och nöjd. Jag längtade så innerligt efter en familj. Nästan allt jag hittade på innan barnen var för att fylla ut tomrummet. Visst var det härligt att resa till Florida, men det var en ersättning. Visst var det roligt med levande rollspel, men det var definitivt också en ersättning. Jag försökte hitta på roliga saker som morötter till mig själv, för att jag skulle orka stå ut lite till, för att kanske, kanske nå mina drömmars mål till slut. Drömmen om en familj.

Nu har jag den. En man som älskar mig, två helt underbara barn som skänker mig en glädje och ett lugn som jag knappt trodde kunde finnas. Jag har tidigare skrivit här om att jag aldrig tyckt det varit jobbigt att ha barn, och det står jag fast vid. Visst hade jag hellre velat sova än att vagga dottern halva natten med "Hallelujah" på repeat, men jag var samtidigt så lycklig över att HA ett barn att vagga! Visst kunde jag längta efter en middag utan att ha sonen klättrandes på bordet, men jag längtade inte efter en middag utan honom. Visst har det varit skönt att få stunder utan barnen - men efter en timme har jag saknat dem och längtat efter dem.

Livet med och utan barn är annorlunda. Livet utan barn kändes trasigt, livet med dem känns helt.

Vaccinering

Vaccinering har blivit en självklar del av vårt liv. Jag har inte ifrågasatt att de har sprutat in grejer i mitt lilla, lilla barn för att förhindra att det får någon obehaglig eller livshotande sjukdom, jag väljer att tro på forskning och erfarenhet.
Det finns skräckrapporter om hemska biverkningar, men hur sanna de är har ifrågasatts. En minoritet väljer dock att inte vaccinera sina barn av en eller annan orsak. Alla måste ta ansvar för sina egna val.

Nu när det ropas högt om svininfluensa läser jag krönikor av läkare som menar att om alla vaccinerar sig så dör viruset snabbt, och insändare av föräldrar som vädjar till alla att vaccinera sig för att deras barn är extra smittkänsligt.

Men. Det här vaccinet är inte färdigt ännu! Det är inte testat! Och även om det vore det, så hade jag avstått. Jag har hört om alldeles för många som blivit ordentligt sjuka av själva influensavaccinet (inte just detta, men tidigare vaccin). Blir man sjuk, så är ändå inte sjuk under en så lång tid. För de allra flesta är det inte livshotande.

Det talas om samhällsekonomiskt ansvar. Likaså att det tagits fram ett vaccin mot vattkoppor som skall ges till barn, mest för att föräldrarna måste vara hemma från jobbet så länge om barnet blir sjukt. Här är det då något annat som känns sjukt!

Jag vill inte att mina barn skall bli sjuka. Inte den minsta lilla förkylning vill jag utsätta dem för om jag får bestämma! Jag vill inte heller att någon skall vara elak emot dem, eller att de skall vara olyckliga. Samtidigt är det en del av livet, och min uppgift som förälder är att lära dem handskas med livet. De måste få lov att vara sjuka.

Jag kan sätta mig in i hur det känns att vara förälder till ett bräckligt barn som själv inte tål vaccin. Jag skulle nog också vilja att hela världen tog hänsyn till mitt barn. Men faror lurar ju överallt. Förmodligen dör betydligt fler barn i trafiken än i svininfluensa, friska eller infektionskänsliga. Skall vi be alla sluta köra bil?

Det är farligt att leva. Man kan dö!

Gulsot

Läste just om ett par vänner som fick åka in till barnakuten med sin fyra dagar gamla dotter som andades lite konstigt. Det visade sig inte vara någon större fara som tur var, men visst blev man uppskrämd!

Det fick mig att tänka på när vår dotter var lika gammal. Hon föddes en måndagkväll, och på onsdagen skulle vi åka hem. Vi tyckte att hon såg lite gul ut i huden, och frågade en barnmorska om det, men hon menade att man skulle vara riktigt saffransgul för att det skulle vara någon fara, så vi åkte glatt hem. På fredagen skulle vi tillbaka för PKU-testet, och då sade läkaren att hon var gul (lika gul som när vi åkte från BB...), och att vi eventuellt skulle behöva åka in igen för att låta henne "sola". De skulle höra av sig när blodprovet var klart. Mycket riktigt, de ringde och sade åt oss att omedelbart komma in med henne. Jag var fortfarande full av energi och tyckte att jag hade fått sova länge om jag sovit en timme i sträck, och sade åt min dödströtta make att åka hem och sova ut ordentligt och komma dit dagen efter.

Det var nog då jag bondade ordentligt med henne, det var hon och jag som skulle fixa det här tillsammans. Men det var jobbigt att ha henne i en plastbytta under lysrör när jag helst av allt ville ha henne intill mig, det var jobbigt att behöva åka in igen när vi hade börjat komma till ro hemma. Barnmorskan sade dock att vi troligen skulle få åka hem på lördagen, för att lillans värden såg bra ut.

Sedan hände flera saker på en gång. Personalen frågade om jag hade haft vattkoppor. Någon tanklös idiot hade nämligen tagit in ett äldre vattkoppsjukt barn till BB, och om jag hade haft sjukdomen själv så var dottern skyddad genom bröstmjölken, annars inte. Jag visste inte om jag hade haft det, så de tog ett blodprov men det tog ju några dagar innan de fick svar på det. Vidare fick jag alltmer ont av ett hematom i nedre regionerna, som bultade och värkte så att jag varken kunde stå eller sitta utan fick ligga på mage. Min ork började sina. Och till sist sade läkaren, utan att ens titta på dottern, att vi skulle stanna ett dygn till. Barnmorskan begrep det inte men så var det.

Då grät jag. Jag var trött och orolig och hade ont och ville bara hem. Maken gick och köpte en tidning och en kexchoklad åt mig, vilket var precis vad jag behövde, och nästa gång jag skulle amma så behöll jag mitt barn en lång stund i famnen innan hon lades tillbaka. Då kändes det bättre.

Sonen hade också gulsot, men det var vi beredda på så vi bad dem kolla ordentligt innan vi åkte hem med honom. Han lades under sollampa lite tidigare än dottern, och vi blev kvar i fem dygn utan att åka hem emellan. Det kändes bättre. Tydligen är det något med min och makens blodgrupper i kombination, som gör att risken för gulsot ökar. Eftersom båda är födda på vintern så räcker det inte med det lilla dagsljus som de eventuellt kunde få på naturlig väg. Tur att det finns sådana där lampor, för gulsot kan tydligen bli farligt om det går för långt!

Dagis

Förra veckan började mina barn förskolan som det heter, dagis som man säger. Dottern är tre och ett halvt, sonen knappt två år yngre. En del har höjt lite förvånat på ögonbrynen, de har fått för sig att vi skulle låta barnen vara hemma med oss till skolstart, men så har aldrig varit tanken. Jag sätter mig bara emot normen att ALLA barn skall in på dagis vid halvtannat år, oavsett om man vill eller behöver ha dem där. Vi har varken velat eller behövt förrän nu.

Nu är det emellertid dags för oss alla. Jag hann tröttna rejält på att vara hemma, och försöka söka upp aktiviteter för oss varje dag. Det fanns ingenting att hänga upp veckan på, någon aktivitet som vi visste att vi skulle på en viss dag, ty sådant finns inte för treåringar eftersom de förväntas vara på dagis. Det var mycket lättare när dottern var liten.

Inskolningen och första veckan har gått jättebra. De anpassade sig snabbt och gör framsteg. De går inte riktigt heltid, och denna vecka var det bara tre gånger fem timmar eftersom min man är arbetssökande, timvikarierande lärare. Det känns emellertid alldeles lagom! Nu kan jag se fram emot att få vara med dem en hel dag, när jag är ledig, istället för att känna tvånget att hitta på något.

Båda är snoriga förstås, men inte så pass att de har behövt vara hemma. Det går väl över det också.

Cykelhjälm

Innan jag började cykla med barnen använde jag aldrig cykelhjälm. Men nu kan jag inte riktigt motivera för dem varför de skall ha hjälm och inte jag. Inte för att de någonsin har ifrågasatt detta, men ändå. Dessutom, skulle jag åka omkull och slå i huvudet riktigt hårt så är det inte bara jag själv som drabbas längre. Så nu har jag hjälm, både när jag cyklar ensam och med barnen. Att en väninna cyklade in i en dam och fick en ordentlig smäll tidigare i somras hjälpte till med motivationen.

I tisdags cyklade jag hem från stan med barnen i vagnen, och mötte deras dagisfröken. Hon hade hjälm, jag hade hjälm och jag kände mig så duktig!