Kaxigare mamma

På valborgsmässoafton träffade jag på en ännu kaxigare mamma på tåget. Hela familjen skulle till farmor, och eftersom det var en härligt solig dag så promenerade vi med barnen i varsin vagn. Något annat hade vi inte ens en tanke på. Men konduktören nickade mot den djupt sovande dottern och sade att "du är snäll du, då min son var sådär stor fick han gå!" Jag hade förstås inte behövt svara eller försvara mig, men sade något om att det inte handlade om snällhet utan vad som var bäst för familjen. Och även om vi nu hade för vana att låta vår fyraåring promenera tre kilometer, så kan ni ju föreställa er hur det känns att vara en pyssling i Uppsala på Valborg. För att komma till stationen behövde vi ta oss genom smeten. Vagn, ja tack!

Vidare kommenterade konduktören att en annan mamma borde dra ner dragkedjan på ett barns jacka. Mamman svarade då vänligt att hon inte fick det för barnet. Så det så.

Så, kaxiga mammor finns det lite överallt!

Barnvagnar

Läste för ett tag sedan insändare i en föräldratidning som handlade om hur idiotiskt det är att köpa nya barnvagnar, att man borde lägga alla de pengarna på välgörenhet och köpa en begagnad istället.
Själv är jag väldigt tacksam över att det finns folk som har råd och lust att investera i nya vagnar. Annars skulle det nämligen inte finnas några begagnade heller, och bristen på vagnar skulle väl göra att även de begagnade kostade stora summor. En vagn håller nämligen inte hur länge som helst, vill jag meddela.
Vår första var en liggvagn som min syster köpte begagnad åt sitt barn. Vi var alltså minst den tredje familjen som hade den, och efter ett halvår gick en stång i underredet tvärt av. Mitt under en promenad långt hemifrån. Då köpte vi i desperation en vagn på Blocket, som vi också var minst den tredje familjen om. Den hålls numera ihop av spännremmar. Sedan blev det dags för en dubbelvagn, som även den haft minst två tidigare ägare. Den höll i ett par år, men är nu ohjälpligt söndersliten. Ett av hjulen ramlar ständigt av och går nu inte att sätta fast överhuvudtaget. Sittvagnen som min syster köpte ny, och alltså bara är lite begagnad, har vi kasserat suffletten på eftersom den ständigt föll ner, annars håller själva vagnen. Och paraplysulkyn vi köpte till äldsta dottern hänger med även om ena framhjulet inte längre går att låsa fast i en stilla position. Vi kommer alltså att ha noll intakta vagnar av fem att sälja vidare på en begagnatmarknad.

För att kunna frakta barnen någorlunda smidigt till dagis, så har vi nu köpt en trädgårdsvagn! De andra barnen på dagis är mäkta imponerade. Givetvis gick den sönder redan första dagen, trots att den skulle tåla fem hundra kilo, så även den hålls ihop med silvertejp och spännremmar. Men den fungerar i alla fall.

Samsovning

Rönen om samsovning varierar. Förr var det direkt dåligt, lite senare det bästa man kunde göra, och nu heter det visst att det ökar risken för plötslig spädbarnsdöd.

Vi hade från början inte alls tänkt samsova. Dottern sov så gott i sin vagga, och sedan sin spjälsäng, bredvid mig tills hon var ungefär nio månader. Då ville hon plötsligt inte alls ligga ensam, utan tiggde om att få vara med oss. Det fick hon, och till slut brydde vi oss inte ens om att lägga henne i sin egen säng.
Samma sak med sonen, han sov gärna ensam till ungefär samma ålder. Sedan ville han vara med oss. Det blev onekligen lite trångt, så vi kastade ut spjälsängen och satte in ytterligare en 90-säng. Nu vräker sig hela familjen i en 270cm bred jättesäng, och det är helt underbart!

Många klarar inte av att sova med sina barn för att både de och barnen blir störda, men vi har tur. De snurrar inte omkring så väldigt mycket, utom där de faktiskt har utrymme. Oftast lägger jag mig tillsammans med dem för att själv sova, och somnar då med en unge på var arm, eller med båda i lilla sängen, eller båda tätt tryckt intill mig på varsin sida. Eller så kryper jag ner intill dem när de båda somnat. Varje kväll fylls jag av samma glädje, lycka, värme, vördnad och tacksamhet över dessa två underbara varelser! De laddar mina batterier, jag suger åt mig energi från de sovande små kropparna och låter kärlek flöda tillbaka.

En del fördömer samsovningen för att de vuxna måste få utrymme att vara ett kärlekspar. Som om man inte kan vara det på andra ställen! Jag sover helst med min man i samma säng, men vi vill gärna ha lite avstånd mellan oss. När vi som nygifta köpte vår dubbelsäng så fick vi stoppa expediten som automatiskt ville beställa en bäddmadrass på 180cm bredd. Vi ville ju ha 2x90 för att kunna bädda ordentligt! Han tittade förvånat på oss och sade: "Men vad gör ni med skarven?" Vi tittade lika förvånat tillbaka. Vadå gör? Den stör väl inte oss? Lika lite som att barnen stör oss. Okej, barnen stör kanske lite mer, ty en skarv slänger sällan iväg en spark i huvudet... Men jag tror barnen hade stört mer om de sovit i sina egna sängar i ett annat rum. Om någon vaknar till och är ledsen, så räcker det oftast med att slänga ut en hand och klappa lite i sömnen så är det bra. Ingen behöver vakna ordentligt. När sonen vaknar och vill "sitta mamma", så är det bara att han kravlar upp på min mage, och så somnar vi bums om.

Hur jag kommer att känna den dagen det verkligen är dags för barnen att sova i egna sängar vet jag inte, men som det är nu tänker jag sannerligen inte jäkta på det! Det finns nog plats för en 90-säng till om det behövs!

Att ta beslut

Häromdagen fick jag anledning att fundera över åsikten om huruvida det är rätt eller fel att döpa barn i kyrkan.

Just det kristna dopet har jag också en del åsikter om. Alltför många låter döpa sina barn i kyrkan utan att ha någon som helst intention att hålla allt man faktiskt lovar vid ett dop. Det är bara en trevlig ceremoni som hör till traditionen. Min man är troende kristen, men själv har jag gått ur Svenska Kyrkan och kan därför inte gå med på att låta döpa barnen in i den kristna församlingen. Däremot har jag tacksamt tagit emot öppningen att låta barnen bli välsignade av en präst, och vill de själva bli aktiva inom kyrkan så är det bara trevligt.

Men!

För de som verkligen tror på den kristna guden, och verkligen vill att deras barn skall få bli en del av en församling, så är det självklart rätt att låta döpa dem i kyrkan! Vårt ansvar som föräldrar är att hela tiden göra val åt våra barn, mer eller mindre viktiga, tills de kan göra valen själva. Vi väljer om barnen skall bli köttätare eller vegetarianer. Vi väljer om de skall gå på dagis eller vara hemma. Om de skall ha den prickiga eller randiga bodyn. Om de skall ha ett sparkonto. Vi väljer, både aktivt och passivt, att barnen skall ha en liknande livsstil som vi själva. Jag gillar inte vintersport, alltså tar jag inte med mina barn till skridskobanan. Jag gillar att åka pulka, alltså åker mina barn pulka. Jag gillar att koppla av med en film efter en jäktig dag, alltså får mina barn titta på en film om de vill när de kommer hem från en späckad dag på dagis.

Om mina barn vill bli medlemmar i Svenska Kyrkan så står det dem fritt att bli det. Om mina vänners barn vill gå ur kyrkan, så är det lika fritt.

Framåtvända barnvagnar

Jag läser då och då om folk som ondgör sig över framåtvända barnvagnar. Somliga menar att barnet måste sitta framåt tills de är halvtannat år för att de ju behöver tryggheten av att kunna se mamma, och Lill Lindfors menar att framåtvända vagnar för barn under tre år borde bannlysas. Man kan ju inte visa, inte peka, inte ha ögonkontakt, man ser inte hur barnet mår och så vidare.

Dottern var nog hyfsat nöjd med att sitta vänd mot mig ganska länge, men inte sonen! Så fort han lärde sig sitta, hängde han sig över kanten på vagnen för att se vad som hände där framme. Visst hade jag kunnat spänna fast honom hårt, men valet stod mellan att ha honom tjutandes och kämpandes vänd mot mig, eller nöjd och glad vänd framåt. Inte särskilt svårt val för kaxiga mamman. Vill jag se deras ansikten, så behövs ingen större manöver. Det går alldeles utmärkt att peka och visa, tillochmed ännu bättre eftersom de ser det jag ser.

Jag förespråkar inte framåtvända vagnar för alla barn från födseln. Men jag förespråkar att känna av hur ditt barn vill ha det!

Bättre eller sämre?

En vän till mig skriver i sin blogg om sorgen över att ha förlorat sitt gamla liv när de fick barn. Inte för att de inte älskar sitt barn, men deras liv innan var också bra och det kommer aldrig tillbaka. Flera kommentarer skrevs till detta, varav en var något om att livet utan barn varken var bättre eller sämre än livet med barn, bara annorlunda.

Om livet innan barnen kändes bra, så kan jag gott tänka mig att detta stämmer. Men inte på mig. Livet innan barn kan liknas vid att gå hungrig och längtansfullt titta på alla som äter, och med barn är jag mätt och nöjd. Jag längtade så innerligt efter en familj. Nästan allt jag hittade på innan barnen var för att fylla ut tomrummet. Visst var det härligt att resa till Florida, men det var en ersättning. Visst var det roligt med levande rollspel, men det var definitivt också en ersättning. Jag försökte hitta på roliga saker som morötter till mig själv, för att jag skulle orka stå ut lite till, för att kanske, kanske nå mina drömmars mål till slut. Drömmen om en familj.

Nu har jag den. En man som älskar mig, två helt underbara barn som skänker mig en glädje och ett lugn som jag knappt trodde kunde finnas. Jag har tidigare skrivit här om att jag aldrig tyckt det varit jobbigt att ha barn, och det står jag fast vid. Visst hade jag hellre velat sova än att vagga dottern halva natten med "Hallelujah" på repeat, men jag var samtidigt så lycklig över att HA ett barn att vagga! Visst kunde jag längta efter en middag utan att ha sonen klättrandes på bordet, men jag längtade inte efter en middag utan honom. Visst har det varit skönt att få stunder utan barnen - men efter en timme har jag saknat dem och längtat efter dem.

Livet med och utan barn är annorlunda. Livet utan barn kändes trasigt, livet med dem känns helt.

Vaccinering

Vaccinering har blivit en självklar del av vårt liv. Jag har inte ifrågasatt att de har sprutat in grejer i mitt lilla, lilla barn för att förhindra att det får någon obehaglig eller livshotande sjukdom, jag väljer att tro på forskning och erfarenhet.
Det finns skräckrapporter om hemska biverkningar, men hur sanna de är har ifrågasatts. En minoritet väljer dock att inte vaccinera sina barn av en eller annan orsak. Alla måste ta ansvar för sina egna val.

Nu när det ropas högt om svininfluensa läser jag krönikor av läkare som menar att om alla vaccinerar sig så dör viruset snabbt, och insändare av föräldrar som vädjar till alla att vaccinera sig för att deras barn är extra smittkänsligt.

Men. Det här vaccinet är inte färdigt ännu! Det är inte testat! Och även om det vore det, så hade jag avstått. Jag har hört om alldeles för många som blivit ordentligt sjuka av själva influensavaccinet (inte just detta, men tidigare vaccin). Blir man sjuk, så är ändå inte sjuk under en så lång tid. För de allra flesta är det inte livshotande.

Det talas om samhällsekonomiskt ansvar. Likaså att det tagits fram ett vaccin mot vattkoppor som skall ges till barn, mest för att föräldrarna måste vara hemma från jobbet så länge om barnet blir sjukt. Här är det då något annat som känns sjukt!

Jag vill inte att mina barn skall bli sjuka. Inte den minsta lilla förkylning vill jag utsätta dem för om jag får bestämma! Jag vill inte heller att någon skall vara elak emot dem, eller att de skall vara olyckliga. Samtidigt är det en del av livet, och min uppgift som förälder är att lära dem handskas med livet. De måste få lov att vara sjuka.

Jag kan sätta mig in i hur det känns att vara förälder till ett bräckligt barn som själv inte tål vaccin. Jag skulle nog också vilja att hela världen tog hänsyn till mitt barn. Men faror lurar ju överallt. Förmodligen dör betydligt fler barn i trafiken än i svininfluensa, friska eller infektionskänsliga. Skall vi be alla sluta köra bil?

Det är farligt att leva. Man kan dö!