Vaccinering

Vaccinering har blivit en självklar del av vårt liv. Jag har inte ifrågasatt att de har sprutat in grejer i mitt lilla, lilla barn för att förhindra att det får någon obehaglig eller livshotande sjukdom, jag väljer att tro på forskning och erfarenhet.
Det finns skräckrapporter om hemska biverkningar, men hur sanna de är har ifrågasatts. En minoritet väljer dock att inte vaccinera sina barn av en eller annan orsak. Alla måste ta ansvar för sina egna val.

Nu när det ropas högt om svininfluensa läser jag krönikor av läkare som menar att om alla vaccinerar sig så dör viruset snabbt, och insändare av föräldrar som vädjar till alla att vaccinera sig för att deras barn är extra smittkänsligt.

Men. Det här vaccinet är inte färdigt ännu! Det är inte testat! Och även om det vore det, så hade jag avstått. Jag har hört om alldeles för många som blivit ordentligt sjuka av själva influensavaccinet (inte just detta, men tidigare vaccin). Blir man sjuk, så är ändå inte sjuk under en så lång tid. För de allra flesta är det inte livshotande.

Det talas om samhällsekonomiskt ansvar. Likaså att det tagits fram ett vaccin mot vattkoppor som skall ges till barn, mest för att föräldrarna måste vara hemma från jobbet så länge om barnet blir sjukt. Här är det då något annat som känns sjukt!

Jag vill inte att mina barn skall bli sjuka. Inte den minsta lilla förkylning vill jag utsätta dem för om jag får bestämma! Jag vill inte heller att någon skall vara elak emot dem, eller att de skall vara olyckliga. Samtidigt är det en del av livet, och min uppgift som förälder är att lära dem handskas med livet. De måste få lov att vara sjuka.

Jag kan sätta mig in i hur det känns att vara förälder till ett bräckligt barn som själv inte tål vaccin. Jag skulle nog också vilja att hela världen tog hänsyn till mitt barn. Men faror lurar ju överallt. Förmodligen dör betydligt fler barn i trafiken än i svininfluensa, friska eller infektionskänsliga. Skall vi be alla sluta köra bil?

Det är farligt att leva. Man kan dö!

Gulsot

Läste just om ett par vänner som fick åka in till barnakuten med sin fyra dagar gamla dotter som andades lite konstigt. Det visade sig inte vara någon större fara som tur var, men visst blev man uppskrämd!

Det fick mig att tänka på när vår dotter var lika gammal. Hon föddes en måndagkväll, och på onsdagen skulle vi åka hem. Vi tyckte att hon såg lite gul ut i huden, och frågade en barnmorska om det, men hon menade att man skulle vara riktigt saffransgul för att det skulle vara någon fara, så vi åkte glatt hem. På fredagen skulle vi tillbaka för PKU-testet, och då sade läkaren att hon var gul (lika gul som när vi åkte från BB...), och att vi eventuellt skulle behöva åka in igen för att låta henne "sola". De skulle höra av sig när blodprovet var klart. Mycket riktigt, de ringde och sade åt oss att omedelbart komma in med henne. Jag var fortfarande full av energi och tyckte att jag hade fått sova länge om jag sovit en timme i sträck, och sade åt min dödströtta make att åka hem och sova ut ordentligt och komma dit dagen efter.

Det var nog då jag bondade ordentligt med henne, det var hon och jag som skulle fixa det här tillsammans. Men det var jobbigt att ha henne i en plastbytta under lysrör när jag helst av allt ville ha henne intill mig, det var jobbigt att behöva åka in igen när vi hade börjat komma till ro hemma. Barnmorskan sade dock att vi troligen skulle få åka hem på lördagen, för att lillans värden såg bra ut.

Sedan hände flera saker på en gång. Personalen frågade om jag hade haft vattkoppor. Någon tanklös idiot hade nämligen tagit in ett äldre vattkoppsjukt barn till BB, och om jag hade haft sjukdomen själv så var dottern skyddad genom bröstmjölken, annars inte. Jag visste inte om jag hade haft det, så de tog ett blodprov men det tog ju några dagar innan de fick svar på det. Vidare fick jag alltmer ont av ett hematom i nedre regionerna, som bultade och värkte så att jag varken kunde stå eller sitta utan fick ligga på mage. Min ork började sina. Och till sist sade läkaren, utan att ens titta på dottern, att vi skulle stanna ett dygn till. Barnmorskan begrep det inte men så var det.

Då grät jag. Jag var trött och orolig och hade ont och ville bara hem. Maken gick och köpte en tidning och en kexchoklad åt mig, vilket var precis vad jag behövde, och nästa gång jag skulle amma så behöll jag mitt barn en lång stund i famnen innan hon lades tillbaka. Då kändes det bättre.

Sonen hade också gulsot, men det var vi beredda på så vi bad dem kolla ordentligt innan vi åkte hem med honom. Han lades under sollampa lite tidigare än dottern, och vi blev kvar i fem dygn utan att åka hem emellan. Det kändes bättre. Tydligen är det något med min och makens blodgrupper i kombination, som gör att risken för gulsot ökar. Eftersom båda är födda på vintern så räcker det inte med det lilla dagsljus som de eventuellt kunde få på naturlig väg. Tur att det finns sådana där lampor, för gulsot kan tydligen bli farligt om det går för långt!

Dagis

Förra veckan började mina barn förskolan som det heter, dagis som man säger. Dottern är tre och ett halvt, sonen knappt två år yngre. En del har höjt lite förvånat på ögonbrynen, de har fått för sig att vi skulle låta barnen vara hemma med oss till skolstart, men så har aldrig varit tanken. Jag sätter mig bara emot normen att ALLA barn skall in på dagis vid halvtannat år, oavsett om man vill eller behöver ha dem där. Vi har varken velat eller behövt förrän nu.

Nu är det emellertid dags för oss alla. Jag hann tröttna rejält på att vara hemma, och försöka söka upp aktiviteter för oss varje dag. Det fanns ingenting att hänga upp veckan på, någon aktivitet som vi visste att vi skulle på en viss dag, ty sådant finns inte för treåringar eftersom de förväntas vara på dagis. Det var mycket lättare när dottern var liten.

Inskolningen och första veckan har gått jättebra. De anpassade sig snabbt och gör framsteg. De går inte riktigt heltid, och denna vecka var det bara tre gånger fem timmar eftersom min man är arbetssökande, timvikarierande lärare. Det känns emellertid alldeles lagom! Nu kan jag se fram emot att få vara med dem en hel dag, när jag är ledig, istället för att känna tvånget att hitta på något.

Båda är snoriga förstås, men inte så pass att de har behövt vara hemma. Det går väl över det också.

Cykelhjälm

Innan jag började cykla med barnen använde jag aldrig cykelhjälm. Men nu kan jag inte riktigt motivera för dem varför de skall ha hjälm och inte jag. Inte för att de någonsin har ifrågasatt detta, men ändå. Dessutom, skulle jag åka omkull och slå i huvudet riktigt hårt så är det inte bara jag själv som drabbas längre. Så nu har jag hjälm, både när jag cyklar ensam och med barnen. Att en väninna cyklade in i en dam och fick en ordentlig smäll tidigare i somras hjälpte till med motivationen.

I tisdags cyklade jag hem från stan med barnen i vagnen, och mötte deras dagisfröken. Hon hade hjälm, jag hade hjälm och jag kände mig så duktig!

Tandsprickning

När dottern fick sina kindtänder blev hon riktigt sjuk med ganska hög feber. Hon sov sig igenom det värsta, och åt gärna glass, och var bra igen på några dagar.
När sonen fick sina första kindtänder märkte vi ingen större skillnad. Lite grinigare, men inte alls som dottern. Men nu har han just fått sina fyra sista, och det har varit en jobbig vecka för oss alla! Han ville inte äta alls, inte glass, inte yoghurt, inget. Dricka kunde han gudskelov, och jag blandade friskt olja i nyponsoppan och grädde i mjölken.
Efter sex dagars flytande diet vägrade han plötsligt dricka också. Det är förstås oacceptabelt, särskilt i sommarvärme, så kaxiga mamman tog sonen i famnen, låste armarna och klämde fast hans lilla huvud under min arm och tvångsmatade honom med utspädd fruktsoppa och olja i en nappflaska. Han kunde inte undgå att svälja, och mamman var inte alls kaxig utan kände sig hemsk och liten och förtvivlad. Men så fort han fått i sig lite, blev det bättre och han sprang runt och lekte en stund innan energin gick ur honom och jag tvingade i honom några milliliter till.
Senare på kvällen firade vi min namnsdag med schwarzwaldtårta, och sonen åt grädde! Mycket grädde! Sedan lekte han glatt resten av kvällen och sov gott hela natten.
Fortfarande hade han ont då och då, och blödde ur munnen. Jag fick tips av sjukvårdsrådgivningen att ge honom stolpiller istället för att försöka tvinga i honom alvedon med den där vidriga skogsbärssmaken, och det gick hur bra som helst. Varför har jag inte tagit reda på det för flera år sedan?
Nu har alla fyra kindtänder spruckit igenom, även om de inte har kommit upp helt och hållet. Han knaprar glatt på hårda chokladkakor och torkad frukt, och åt korv i förrgår. Vilken lycka! Han var inte knubbig till att börja med, och inte blev han tjockare av att vägra fast föda i över en vecka. Jag försöker mata honom med vispgrädde, vilket går ganska bra. Det känns inte alls kul att revbenen syns på en liten pojke, och armarna är som tändstickor.

Vad som än kommer att hända i framtiden med eventuella sjukdomar och annat elände, så behöver vi aldrig mer bekymra oss över tandsprickningen. Nästa gång de får tänder, så är munnen van vid det på ett annat sätt, och det går att förklara för dem vad som händer.

Oumbärlig

Jag vill inte vara oumbärlig. Inte i mitt arbete, inte i mitt privatliv. En av de perioder i livet som var värst, var när flera människor krävde min närvaro eftersom de menade att de inte hade någon annan än mig. Det hade jag inte alls gått med på, och jag kände mig låst och frustrerad.

Som förälder tar man förstås på sig ett mycket större ansvar än man oftast gör i arbetslivet (beroende på vilket yrke man har). Men även här vill jag vara någorlunda utbytbar. Livet kan inte falla och stå med att just jag orkar, att just jag närvarar. Ända från början har jag jobbat mot detta, genom att dela ansvaret med vänner och andra bekanta. Eftersom jag jobbar nätter, så måste det gå bra att pappa eller någon annan nattar, och tröstar på natten vid behov.

Men att stå högst upp på prioriteringslistan gör mig inget annat än lycklig! När min lille febrige tandsprickande son gnyr i sömnen, vaknar till och ser på mig och ler tryggt för att sedan krypa upp på min mage och somna om, det gör mig alldeles varm om hjärtat. "Jag känner mig mycket bättre nu när just du är här", talar han om för mig på sitt ordlösa sätt.

Oumbärlig, nej tack. Önskad, ja tack!

Provokation?

Igår läste jag en kolumn i dagstidningen av en kvinnlig skribent som inte såg särskilt gammal ut. Hon ifrågasatte alla åtgärder, från både höger och vänster, för att man skall kunna vara hemma med sina barn, och tyckte att det väl var bättre för samhället om man erbjöd dagis från tre månaders ålder så att föräldrarna snabbt kunde komma ut att jobba igen. "För oss som inte vill vara hemma."
Jag undrar om hon menade allvar, om hon ville provocera eller helt enkelt var för ung för att förstå vad hon skrev.

Och jag kan inte hjälpa att jag tycker att om man vill lämna iväg sitt barn till en institution då det är tre månader gammalt, för att man inte vill vara tillsammans med det utan hellre koncentrerar sig på sin karriär, så kanske man inte bör skaffa barn.