70%...

En undersökning med bandspelare visade att omkring 70% av allt som sägs till en treåring har med förbud att göra. När jag hörde det bestämde jag mig för att försöka undvika uttryck med "inte" så långt som möjligt. Men det var innan jag själv hade en treåring och upptäckte att omkring 70% av allt de gör är sådant som borde förbjudas!
Okej, det var överdrivet. Men till slut är det för besvärligt att hitta synonymer till
att bitas
att kasta mat på golvet
att stoppa leksaker i glas eller muggar med innehåll
att gräva i blomjorden
att hälla ut blomjord på golvet
att äta på blommor
att stoppa händerna i toaletten
att leka med toalettborsten
att sätta på spisen
att klättra upp på en pall och rota i alla skåp
att kleta diskmedel i håret på lillebror
att knuffa omkull lillebror
att sparka på vävstolstramporna
att spotta ut vatten
att spotta på golvet
att hälla ut vatten på golvet
att bita på sladdar och kontakter
etc etc etc

Att försöka med omskrivningar blir i många fall helt absurt. "Kan du bita något annat istället för pappa och kontakterna?" "Kan du gräva i något annat än blomjorden?"

Nå, just min treåring är förmodligen lugnare än de flesta. Det blir nog mer intressant med ettåringen som redan lärt sig klättra upp på smala, höga hyllor!

Vardagslycka är...

* när minstingen bara vaknar två gånger på natten
* när båda ungar äter frukost utan större kamp
* när de dessutom äter lunch
* när de leker för sig själva efter lunch så att mamma får äta i lugn och ro och lösa korsord
* att få en tepåse med posten, eller ett trevligt brev
* att när barnen har vädrat stjärten precis hinna få på dem en blöja innan de lägger av ett jättelass, och därmed slippa ta hand om bajs på golv, kläder och barn, och då också slippa avgrundstjutet som följer på bajsborttvättning i badkaret
* att vara riktigt sugen på varm choklad, upptäcka att mjölken är slut men då hitta en påse chokladpulver som man snott med sig från något hotell
* att väva när barnen leker bredvid mig
* att höra mina barn skratta tillsammans
* att varje dag upptäcka nya egenskaper hos sin familj
* att varje dag få höra min man säga att han älskar mig - och mena det!
* när köket är rent igen efter middagen
* när sonen somnar lätt
* när dottern klättrar upp i sängen och somnar själv
* att lägga sig mellan sina sovande barn, i en värmedyneuppvärmd säng

Vardagslycka är helt enkelt att leva för mig.

Mitt barn är envisare än jag!

Sonen vill sitta på bordet och äta. Annars äter han nästan ingenting alls. Då jag oftast är ensam om att försöka få i båda barnen frukost, så får han sin gröt på bordet eller i fönstret eller var han nu behagar så länge han bara äter. Men under middagarna har vi verkligen försökt hålla honom i sin stol. Dels är det för mycket varma och kladdiga grejer på bordet, dels är det inte särskilt rofyllt att ha en ettåring som klafsar omkring bland tallrikarna.

Men.

Det är inte heller särskilt rofyllt att ha en ettåring som skriker och gråter och vägrar sitta i sin stol och vägrar äta.
Det är inte särskilt rofyllt att ha en hungrig unge på kvällen.
Det är verkligen inte särskilt rofyllt att ha en hungrig unge på natten som vill äta ofta, ofta.

Så nu har vi givit upp kampen. Han har vunnit. Vi ställer grytorna på spisen. Han får vara på bordet. Han äter ju då.

Alla som vill komma med pamfletter om konsekvens ombedes härmed att stoppa upp dem på valfritt ställe.

Jag blev utmanad av C.

Här är reglerna:

- Gå in i mappen mina bilder.

- Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen.

- Visa bilden på bloggen och skriv något om den.

- Invitera några stycken nya till att vara med på utmaningen.

- Länka till dem, och låt dem veta att de är utmanade.

***

Den här bilden är tagen på min dotters treårsdag, den sjätte februari 2009. Sonen "hjälper" mig att förskeda en mattväv. Han var emellertid inte särskilt hjälpsam i positiv bemärkelse, så jag gav snabbt upp att försöka göra det med honom i knät. Men bilden blev bra, så jag är glad att det är den som är den sjätte i den sjätte mappen!

Jag vet inte vilka som läser denna blogg. Känn er utmanade, ni som vill!

Havregrynsgröt

Havregrynsgröt är bra på många sätt. Om ingen av ungarna vill ha, så är det billigt att kasta ut. Om båda ungarna vill ha och jag bara gjort en sats, så går det snabbt att göra ny. Nyttigt är det också.
Men jag gillar inte att ha havregrynsgröt på kläder, bord, väggar, golv, i håret och över hela ungarna. Jag gillar inte att ta hand om kladdet, särskilt inte när det hunnit torka in. Jag tror att man skulle kunna bygga hus av havregrynsgröt. De skulle stå i alla väder, med eller utan lingonsylt.

Samsovning

I min yngredom såg jag en gång ett TV-program där en familj hade förvandlat ett av sina mindre rum till en enorm säng där hela familjen sov. Då tyckte jag att det lät knäppt, men nu slår det mig som en utmärkt idé! Dottern har sovit mellan oss sedan hon var under året, och nu markerar sonen tydligt att han inte ALLS vill ligga ensam i sin spjälsäng utan vill vara med oss. Helst på mig. Så idag har vi demonterat spjälsängen och satt in gästsängen. Jag har provat lite olika lösningar för att inte skarven mellan sängarna skall bli så hård, och har gjort ett försök att montera ett stängsel för ena långsidan så att inte det barn som ligger utåt skall ramla ner. Vet inte hur bra det kommer att hålla om barnen får för sig att skaka på det, men det märker vi! Det är inte en bra idé att ha barnen bredvid varandra mellan oss, eftersom sonen gärna klättrar på sin syster vilket hon inte uppskattar.



Det talas om hur viktigt det är att barnen får eget rum ganska tidigt, och att föräldrarna får tid för varandra, men för oss fungerar det här utmärkt. Vi slipper gå upp om barnen är ledsna, det räcker oftast med att lägga en hand på dem så att de känner att vi är där. Och den där tiden för varandra kan vi lika gärna ha i vardagsrummet om barnen somnar före oss (vilket inte händer särskilt ofta). Jag älskar verkligen att vara tillsammans med mina barn, det är otroligt mysigt att sova mellan dem och vakna med dem! Eget rum får bli en senare fråga. Ingen brådska alls för min del!

Förskolan

Ni som följt den här bloggen, eller känner mig, vet att jag är kritisk till samhällets inställning att barn bör börja dagis när de är halvtannat år, för att vi föräldrar inte är tillräckligt kompetenta för att ha hand om deras uppfostran. Dagis, eller förskola, i sig har jag ingenting emot, och jag och maken har hela tiden varit överens om att våra barn skall få gå där när vi tycker att det är dags. Så nu har jag anmält dottern, snart tre år, och hoppas få plats för henne i augusti. På ett sätt vill jag fortsätta vara hemma med henne, men nu tror jag verkligen att hon kommer att få ut mer av att få skapa sig en ny tillhörighet utanför hemmet med nya barn och människor, de femton timmar i veckan som hon får gå medan lillebror är hemma ett år till. Jag har blivit anklagad för att vara egoistisk som "håller henne hemma", något jag inte har tagit åt mig av eftersom jag är övertygad om att hemmet varit den absolut bästa miljön för henne. Men som sagt, nu börjar det bli dags.

Jag har kluvna tankar om detta. Nyfikenhet - hur kommer hon att utvecklas, vilka kompisar kommer hon att få, hur kommer hon att relatera till personalen? Bävan - kommer hon att bli samma retsticka som vissa jämnåriga, som gått på dagis sedan de varit ett och ett halvt, och verkligen gillar att ta saker för varandra bara för att jäklas? Hur kommer hon att behandla sin lillebror om hon får lära sig att slita leksaker från andra barn? Hur kommer han att reagera om storasyster inte alltid är där, och om hon börjar bete sig annorlunda?

Ett halvår kvar.