Tandsprickning

När dottern fick sina kindtänder blev hon riktigt sjuk med ganska hög feber. Hon sov sig igenom det värsta, och åt gärna glass, och var bra igen på några dagar.
När sonen fick sina första kindtänder märkte vi ingen större skillnad. Lite grinigare, men inte alls som dottern. Men nu har han just fått sina fyra sista, och det har varit en jobbig vecka för oss alla! Han ville inte äta alls, inte glass, inte yoghurt, inget. Dricka kunde han gudskelov, och jag blandade friskt olja i nyponsoppan och grädde i mjölken.
Efter sex dagars flytande diet vägrade han plötsligt dricka också. Det är förstås oacceptabelt, särskilt i sommarvärme, så kaxiga mamman tog sonen i famnen, låste armarna och klämde fast hans lilla huvud under min arm och tvångsmatade honom med utspädd fruktsoppa och olja i en nappflaska. Han kunde inte undgå att svälja, och mamman var inte alls kaxig utan kände sig hemsk och liten och förtvivlad. Men så fort han fått i sig lite, blev det bättre och han sprang runt och lekte en stund innan energin gick ur honom och jag tvingade i honom några milliliter till.
Senare på kvällen firade vi min namnsdag med schwarzwaldtårta, och sonen åt grädde! Mycket grädde! Sedan lekte han glatt resten av kvällen och sov gott hela natten.
Fortfarande hade han ont då och då, och blödde ur munnen. Jag fick tips av sjukvårdsrådgivningen att ge honom stolpiller istället för att försöka tvinga i honom alvedon med den där vidriga skogsbärssmaken, och det gick hur bra som helst. Varför har jag inte tagit reda på det för flera år sedan?
Nu har alla fyra kindtänder spruckit igenom, även om de inte har kommit upp helt och hållet. Han knaprar glatt på hårda chokladkakor och torkad frukt, och åt korv i förrgår. Vilken lycka! Han var inte knubbig till att börja med, och inte blev han tjockare av att vägra fast föda i över en vecka. Jag försöker mata honom med vispgrädde, vilket går ganska bra. Det känns inte alls kul att revbenen syns på en liten pojke, och armarna är som tändstickor.

Vad som än kommer att hända i framtiden med eventuella sjukdomar och annat elände, så behöver vi aldrig mer bekymra oss över tandsprickningen. Nästa gång de får tänder, så är munnen van vid det på ett annat sätt, och det går att förklara för dem vad som händer.

Oumbärlig

Jag vill inte vara oumbärlig. Inte i mitt arbete, inte i mitt privatliv. En av de perioder i livet som var värst, var när flera människor krävde min närvaro eftersom de menade att de inte hade någon annan än mig. Det hade jag inte alls gått med på, och jag kände mig låst och frustrerad.

Som förälder tar man förstås på sig ett mycket större ansvar än man oftast gör i arbetslivet (beroende på vilket yrke man har). Men även här vill jag vara någorlunda utbytbar. Livet kan inte falla och stå med att just jag orkar, att just jag närvarar. Ända från början har jag jobbat mot detta, genom att dela ansvaret med vänner och andra bekanta. Eftersom jag jobbar nätter, så måste det gå bra att pappa eller någon annan nattar, och tröstar på natten vid behov.

Men att stå högst upp på prioriteringslistan gör mig inget annat än lycklig! När min lille febrige tandsprickande son gnyr i sömnen, vaknar till och ser på mig och ler tryggt för att sedan krypa upp på min mage och somna om, det gör mig alldeles varm om hjärtat. "Jag känner mig mycket bättre nu när just du är här", talar han om för mig på sitt ordlösa sätt.

Oumbärlig, nej tack. Önskad, ja tack!

Provokation?

Igår läste jag en kolumn i dagstidningen av en kvinnlig skribent som inte såg särskilt gammal ut. Hon ifrågasatte alla åtgärder, från både höger och vänster, för att man skall kunna vara hemma med sina barn, och tyckte att det väl var bättre för samhället om man erbjöd dagis från tre månaders ålder så att föräldrarna snabbt kunde komma ut att jobba igen. "För oss som inte vill vara hemma."
Jag undrar om hon menade allvar, om hon ville provocera eller helt enkelt var för ung för att förstå vad hon skrev.

Och jag kan inte hjälpa att jag tycker att om man vill lämna iväg sitt barn till en institution då det är tre månader gammalt, för att man inte vill vara tillsammans med det utan hellre koncentrerar sig på sin karriär, så kanske man inte bör skaffa barn.

Lyckat!

Inatt sov jag med barnen igen, efter en natt på jobbet. När sonen vaknade plockade jag upp honom, men han ville gå till pappa! Det kändes så bra!

Mammainstinkter

Maken slutade jobbet i tisdags och har nu sommarlov, så jag passar på att jobba ett par veckor innan vi tar en gemensam semester. Det betyder att jag gick upp tjugo över fem imorse, en tid då båda barnen vanligtvis sover gott.
Men imorse vaknade sonen och ville ha sin mamma. Igår var han lite febrig efter en vaccination, och sov lite oroligt. Alla mina instinkter sade åt mig att ta hand om honom, strunta i mitt jobb och bara tillgodose hans önskemål. Jag hade några minuter över, och lade mig i sängen med honom och kände hur hela hans lilla kropp slappnade av i välbehag och trygghet.
Men. Han har en pappa också, och lite av vitsen med att jag skall jobba nu är att stärka bandet mellan far och son. I sommar kommer vi att vara hos mina föräldrar, och då är det morfar som gäller hela dagen. Det är nu tiden finns.
Så jag kysste ömt den lilla och förklarade att han nu fick ligga och mysa på pappas mage, och cyklade iväg i den småkyliga sommarmorgonen. Strax efter hade lillen somnat om och sov sedan gott, fick jag veta.

Även om jag hade haft ett jobb som jag hade kunnat strunta i, så hade jag inte gjort oss som familj någon tjänst i längden genom att lyda mina instinkter. Vi blir en mycket bättre familj om pappa också får chansen att trösta!

Är det något jag missat?

Jag är ganska pysslig av mig. Jag väver, filtnålar, har just lärt mig baka surdegsbröd, gör korsord, tecknar en serie http://gravidserier.blogg.se/ , skriver brev, håller i trådarna till en julmarknad på ett litet soldattorp i området och är engagerad i en cafégrupp på samma torp, jag trycker på tyg och syr lite och träffar gärna vänner.

"Jag fattar inte hur du hinner", är en återkommande kommentar av andra hemmavarande mammor.

Vad har jag missat? Vad är det jag borde göra?

Städa, förmodligen. Det är oftast ganska rörigt här hemma. Dels har jag själv en förmåga att röra till det - det räcker med att posten kommer så är det kört. Dels hjälper barnen till så snällt och placerar köksgeråd och allt annat överallt.
Laga mat? Jodå, när vi inte har de duktiga matsedlarna (vilket vi oftast inte har...) så blir det mycket mat som går snabbt att laga. Köttfärssås är bra, pyttipanna ännu bättre.
Leka med barnen? Bara om de ber mig. Jag tror på att låta dem leka själva så mycket som möjligt. Detta, i kombination med deras personligheter, gör att jag sällan behöver underhålla eller "stimulera" dem.
Tvätta? Med egen tvättmaskin tar det ingen tid att tala om.
Handla gör jag ju, oftast i kombination med att lillen skall sova så den tiden hade jag ändå behövt ta till sövning.

Vad är det som förväntas av mig? Inte för att jag bryr mig om det, men jag är nyfiken!

Sås o kopp

I födelsedagspresent fick jag av min finlandssvenska väninna en barnskiva med duon Sås o kopp, litegrand det finlandssvenska svaret på Mora Träsk men med helt egna sånger. Många av dem är helt genialiska! En sång handlar om skurken i sagan.

"Vad vore Rödluvan utan en varg?
Vad vore Snövit utan en häxa som är arg?
Askungen utan en prins och en sko skulle stå där i köket och glo
Tre bockar Bruse på väg till en äng
Utan trollet under bron saknar sagan poäng
Det skall finnas det goda och det onda ty si
Det är det som kallas dramaturgi!"

Rekommenderas varmt!