Kaxiga mamman

Förklaring till dagishämtning

2011-03-02T11:46:00.000-08:00

Jag frågade vår förskola hur de såg på de här föräldratipsen, framför allt om hur man hämtar sina barn. Vi dröjer oss nämligen nästan alltid kvar en stund för att låta barnen avsluta sin lek, och för att växla några ord med pedagogerna och de andra barnen. Då förklarade de att det för deras del inte var några problem med att göra som vi gör, inte när vi kommer när allt schemalagt redan är avklarat. Däremot berättade de att det kan bli körigt om "femtontimmarsbarnen"s föräldrar inte håller tiden. De går, eller gick - nu är ju tiderna ändrade även i vår stad - mellan nio och två. Klockan två är det mellanmål. Helst vill ju inte pedagogerna duka upp något smaskigt inför ögonen på dem som inte skall få något. Om då föräldrarna är sena eller drar ut på hämtningen, så blir allt förskjutet så att kökspersonalen kanske inte kan sluta i tid. Och det är klart att pedagogerna också vill kunna gå hem den tid de slutar!

Men det var skönt att få bekräftat att vi är välkomna att stanna kvar en stund! För oss är det kanske extra viktigt att få prata om hur dottern har haft det. Pedagogerna berättar också ofta om små guldögonblick. Vi behöver nog de här pratstunderna, både de och vi.

Att hämta på dagis

2011-01-12T10:58:00.001-08:00

Förra veckan var hela familjen på biblioteket. Jag bläddrade lite i Vi Föräldrar, och läste en lista på tio saker som förskolepedagogerna skulle vilja säga till föräldrarna. Flera av dem handlade om självklara saker, som att inte medvetet skicka barnen till dagis med smittsam ögoninfektion och ljuga om att det är något annat, eller att namna kläder. Men en punkt reagerade jag starkt på! Den handlade om hur man skall bete sig när man hämtar sitt barn. Det stod ungefär såhär: "När du skall hämta ditt barn, så hämta! Stanna inte kvar en halvtimme och titta på när Lisa leker. Hur skulle du tycka om någon kom till ditt jobb och bara hängde? Vi försöker faktiskt arbeta!" Och att andra barn kunde bli oroliga om en del föräldrar dröjde sig kvar, att de inte förstod varför inte deras föräldrar också kom.

I vissa situationer förstår jag det. Om vi kommer mitt i lunchen, eller fikat, eller någon tydlig aktivitet. Eller om vi uppenbart stör. Men vi dröjer oss nästan alltid kvar en stund. Det frågade vi om redan innan barnen började förskolan, om det var okej att vi gjorde det, så att vi inte bara rusar in och sliter upp våra barn ur något de håller på med. Vi fick klartecken då, och nu har jag frågat flera av pedagogerna igen - är det okej att vi hänger kvar en stund, eller tycker ni att vi är jobbiga? De svarade att det inte har varit några problem alls med det. Men vi kommer nästan alltid under den fria leken på eftermiddagen, och stör på så sätt ingenting som hela gruppen är koncentrerad på.

För oss är det här ett sätt att lära känna de människor som hjälper till att fostra våra barn. Ett utvecklingssamtal per termin känns inte tillräckligt för det. Vi får också en chans att lära känna de andra barnen. De accepterade snabbt att just de här föräldrarna, de kommer gärna in och pratar lite. En del kommer och kramas, en del berättar vad de har gjort under dagen, en del visar att de minsann kan alla bokstäver.

På vissa förskolor är det här otänkbart. Därför är jag så glad över att vårt ställe inte resonerar som så att vi stör deras arbete och oroar de andra barnen. Jag vill gärna tro att det är bra för dem att de får träffa några andra vuxna också, som bara finns där några minuter utan krav.

Ödmjuka mamman?

2011-01-06T02:23:00.000-08:00

Fick en förfrågan häromdagen huruvida jag har lagt ner den här bloggen. Det har jag inte, inte aktivt åtminstone, men sedan vi fick dotterns autismdiagnos i höstas har mitt föräldraskap handlat mycket om att försöka vara ödmjuk istället för kaxig. Alla mina känslor kring detta har hamnat i en ny blogg, där jag försöker vara lite mer anonym för mina barns skull. En hel del kaxighet blossar upp när jag inte är överens med gängse uppfattningar om hur man skall hantera denna situation, men den hamnar som sagt där.

Men då och då kommer jag nog att ha åsikter som ventileras bäst i denna blogg.

Olika kulturer

2010-09-20T05:32:00.000-07:00

För en del år sedan läste jag en artikel om hur barn lär sig tala i olika kulturer. En forskare hade studerat två gruvsamhällen i USA, ett med afroamerikanska invånare och ett med kaukasiska. I det afroamerikanska så umgicks man i större grupper, över alla generationer, och pratade nästan oavbrutet med varandra. Bebisarna pratade man om, men inte med. Inte förrän de själva började prata, då togs de upp i den talade gemenskapen.
Den kaukasiska mamman var ensam på dagarna med sitt barn, och pratade därför mycket med barnet. Många lekar gick ut på att leka med ord, och varje litet gurgel som barnet gjorde tolkades som tal. Om någon kom på besök, till exempel mormor, så talades det också genom barnet. "Mamma har satt på dig för mycket kläder idag", konstaterar mormor istället för att berätta det för mamman.
Barnen i båda grupper lärde sig tala i samma genomsnittliga ålder. Ingen skillnad alltså på om man övade talet med barnet, eller om barnet bara fick vistas i en miljö där det talades mycket.

Den här undersökningen har fått mig att fundera på hur vi i olika kulturer förhåller oss till barn. I Sverige kan nog många identifiera sig med den kaukasiska mamman, som sitter ensam med sitt barn. Och jag gillar det inte. Vi är sociala varelser, flockdjur, och det känns helt snett att det skall vara på det här viset! Socialt samspel måste konstrueras, vi måste gå till öppna förskolan eller stämma träff med någon för att få ett umgänge. Somliga vill ge föräldrarna dåligt samvete om de söker barnvakt till sitt barn, somliga föräldrar ger sig själva det där dåliga samvetet och tycker att de är dåliga föräldrar som låter mormor eller farfar se efter minstingen en stund medan man själv gör något annat.
Kelterna, åtminstone de mer förnäma, skickade iväg sina barn till fosterföräldrar. Dels för att knyta kontakter mellan familjerna, dels för att lära barnet att livet fungerar lite olika på olika ställen. Så långt vill jag inte gå. Inte heller vill jag flytta tillbaka till min hemstad, även om jag tycker om den flock-känsla vi har där, där det plötsligt finns sex vuxna som kan ta hand om barnen. Ungarna älskar det, och det känns som att det är meningen att det skall vara en gruppaktivitet att ta hand om barn. Det betyder inte att ensamstående föräldrar inte gör ett utmärkt arbete. Ibland har man inget val, ibland väljer man att ha det just så. Och det finns säkerligen problem och slitningar med storfamiljer också. Kanske är det någon sorts romantiker i mig som blickar längtansfullt mot livet på en stor gård med mycket folk.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget, eller hur jag tycker att världen borde se ut istället. Jag har bara känslan av att vi missar något.

Tröst

2010-09-14T05:14:00.000-07:00

När man bloggar om sitt liv och sina tankar, så får man vara beredd på att få kommentarer om man inte stänger kommentarmöjligheten. Jag kommenterar själv, både snällt och kaxigt, ibland kanske onödigt, men ibland känns det viktigt. Vad man sedan gör med dessa kommentarer, är enligt mig bloggägarens eget val. Det här är mitt utrymme. Jag har fått pekpinnar om censur då jag har ändrat inlägg eller tagit bort kommentarer, men det struntar jag i.

Ett inlägg som jag skrev för ett tag sedan handlade om tröst. Jag reagerade över att föräldrar som tyckte att det var jobbigt fick kommentarer om att ALLA tycker att det är jobbigt! Jag undrade då om det verkligen upplevdes som en tröst. Svaret jag fick, av någon för mig okänd, handlade om att jag minsann inte kunde bestämma vad folk blev tröstade av, och att jag - summan av kardemumman - inte skulle sätta mig på några höga hästar. När jag försökte skriva ett svar, så upptäckte jag att det nästan bara blev citat från mitt tidigare inlägg, och då tröttnade jag. Den här personen hade valt att tolka allt negativt. Jag var inte på humör för diskussion - vill någon läsa som Fan läser Bibeln så spelar det ingen roll hur jag än försöker förklara vad jag menade, så jag tog bort både inlägget och svaret.

Men nu undrar jag igen. Nu har jag nämligen hört om en person som sökt professionell hjälp för att h*n mår dåligt, och fick av utbildad vårdpersonal svaret att det var helt normalt att känna sig ledsen och må dåligt när man är småbarnsförälder. Ingen hjälp där alltså.
Jag kan förstå svaret om man säger: "Jag känner mig så otillräcklig som förälder, är det bara jag eller känner någon annan såhär?" Om man vill ha en bekräftelse på att det är normalt, om man faktiskt blir tröstad av vetskapen om att det inte alls är särskilt konstigt. Men om man verkligen ÄR ledsen, ÄR trött, ÄR osäker oavsett hur andra känner sig - hjälper det verkligen då med förnumstiga kommentarer om att Alla Känner Så Här? Särskilt som de inte är helt sanna. Alla är inte alls slutkörda och ledsna. Just det hjälper förstås inte de som mår dåligt, men det är ändå viktigt att påpeka att man KAN må väldigt bra som småbarnsförälder. Så, istället för att säga "ALLA tycker att det är jobbigt!" (och därmed få oss som mår bra att framstå som lögnare...), så kanske man kan fråga: "Vad skulle kunna få dig att må bättre? Kan jag trösta dig eller hjälpa dig?" Eller bara lyssna. Det kan vara nog så viktigt.

Parallellen jag kan dra till mig själv, är när jag var gravid och mådde illa i sex månader. Att det var en vanlig åkomma var inte det minsta tröstande. Jag mådde lika jämrans pyton ändå.

Om dagis igen

2010-09-01T14:06:00.000-07:00

Förskola heter det ju. En skola med pedagogik och en massa annat som sägs vara så himla viktigt för barnen att få, så viktigt att folk har anklagat mig för att vara egoistisk och inte tänka på dotterns bästa när jag "höll henne hemma" de första åren.

Nu har våra barn gått i förskolan ett år, och vi trivs alla med det. Men igår, på föräldramötet, kunde jag inte låta bli att kommentera hur kluvet budskapet om förskolan är. Dels att det är så himla viktigt - men när ett barn får syskon, då är det plötsligt inte lika viktigt. Då får det bara vara i förskolan femton timmar i veckan, åtminstone i vår kommun. Här får de åtminstone gå tre dagar i veckan mellan nio och två, medan i andra kommuner är det tre timmar fem dagar i veckan, och ingen lunch. Hela biten med hur viktigt det är med måltiden ur en pedagogisk synvinkel faller platt och man får en fadd smak av snålhet i munnen. Och att som vuxen ta en semesterdag för att flyttstäda, det är helt otänkbart. Då är dagis plötsligt inte en fin pedagogisk institution som är till för barnets bästa, utan en förvaringsanstalt där vi lämnar in ungarna medan vi är tvungna att jobba.

Givetvis blev jag genast missförstådd, och kommentarer som "hur skulle det se ut om alla..." fälldes, jämte lovprisningar av den svenska förskolan jämfört med andra länder. Ja, det är otroligt billigt att få ha sina barn i förskolan för runt en tusenlapp per månad, när det i till exempel Australien kan kosta fem hundra kronor per dag. Nej, jag tror inte att "alla" skulle välja att ha sina barn på dagis under hela semestern. Jag tycker att barn behöver semester och sommarlov lika väl som föräldrarna. Och jag själv valde ju att inte ha mitt äldsta barn på dagis alls när jag var hemma med lillebror. För mig fanns det ingen anledning, jag var ju ändå hemma och såg på dagis som just en förvaringsinstitution som jag just då inte behövde.

Men det är ändå något som inte riktigt rimmar här. På vår förskola skall de tydligen ha yoga måndagar och fredagar, något som en mamma var väldigt intresserad av att låta sitt barn prova - men han har småsyskon som inte går på dagis, så han får inte vara där på måndagar och fredagar. Den spännande utflykten som man har planerat i flera veckor, den kanske barnet missar eftersom familjen flyttar den dagen och måste ta ut en semesterdag, och då får man ju inte ha sitt barn i förskolan.

Om det nu skall vara en FörSkola, hur bisarrt låter inte det då? "Ditt barn får inte vara i skolan om inte du är ute och tjänar pengar." Vad är det egentligen som är barnets bästa i det här?

"De äter väl om de blir hungriga!"

2010-07-25T01:13:00.000-07:00

Hur många gånger har man inte hört den kommentaren när det gäller barn som är kinkiga med maten? Till och med Dr Phil förklarade det till en mamma med halvvuxna barn som krävde specialmat.
Kanske är det sant när det gäller en del barn. Men långt ifrån alla.
Små hungriga barn verkar inte förstå att det är mat som kommer att få dem att må bättre. Tvärtom, tycker jag. Är mina barn riktigt hungriga, så är det extra svårt att få i dem något.
"Men om man i flera veckor serverar mat de inte tycker om?" undrade en väninna. Lär de sig då att äta?
Kanske det, om man själv står ut med gråt och bråk och matvägran så länge, och om ens barn har den reserv i kroppen som behövs för att inte magra av för mycket. Min son har det inte, han är liten och ganska tunn. Förra sommaren fick han kindtänder och vägrade äta fast mat på en vecka, och till och med fruktsoppa fick jag tvångsmata honom med. Så nej, han åt inte när han var hungrig, och han tacklade av förfärligt.
Hur gör då äldre barn om det serveras mat de inte tycker om? Äter de för att de är hungriga? Jag tror att de är smartare än så. Äter mer till frukost och kvällsmat, äter hemma hos kompisar eller går ut och greppar en burgare om de är lite äldre. Det är vad jag skulle ha gjort.
Det betyder inte att man måste vända utochin på sig själv för att ge barn mat de tycker om, och det är förstås bra att presentera nya rätter och försöka lära dem att tycka om så mycket mat som möjligt. Det blir betydligt enklare så i sociala sammanhang. Men att just hungern skulle vara en tillräckligt bra motivation, det vete tusan.

Nattning på sommaren

2010-07-15T00:15:00.000-07:00

På sommaren har vi inga tider att passa och softar mest omkring hemma hos mormor och morfar. Vi sover i deras svala källare och sover därför riktigt gott. Och länge.
Därför blir det sena kvällar.
I tisdags hade sonen sovit en stund på dagen. Gör han inte det, så brukar han bli ordentligt trött framåt åtta-nio och somnar då ganska lätt framför någon film eller på en cykeltur. Nu när han hade sovit blev han inte trött förrän vid halv tio, då han fick pyjamas. Men sova ville han inte, han ville titta på Spöket Laban eller vad det nu var. Vid samma tid tyckte jag att det var dags för dottern att bada lite i badkaret för att tvätta av sig solcreme och saltvatten. Badade gjorde hon länge och väl och sprang sedan omkring en lång stund innan hon vid elva fick nattlinne. Då ville hon gå ut igen, och sjöng och dansade på altanen. Halv tolv gick hon och lade sig, men låg och snattrade som vanligt. Då fick även sonen lägga sig. Det blev tyst ganska snart, men när jag en halvtimme senare själv skulle krypa ner i stora familjesängen, så sade han glatt: "NU kom mamma!" Men sedan somnade han.
Igår skulle vi åka till Söderköping, och fick väcka barnen framåt elva (det var rekord, annars brukar de vakna runt halv tio eller tidigare). Det var nära att Tore somnade i bilen, men det gjorde han inte så vi trodde på en tidig kväll. Strax efter nio fick han duscha och få pyjamas, men då verkade han inte särskilt trött utan ville titta på Myrorna (Fem myror är fler än fyra elefanter). Det fick han, men vid tio låg han i sängen.
Halv tio duschade jag dottern och satte på nattlinne och tyckte att det var dags att sova. "Sen", svarade hon. "Nej, nu" försökte jag. "Sen", upprepade hon bestämt och gick och lekte med mormor. Två timmar senare låg hon i sängen, men hoppade och studsade så att lillebror blev störd. Men vid midnatt var det lugnt i alla fall.
Många kvällar lägger jag mig samtidigt som barnen, men den enda skillnaden är att dottern då hoppar och klättrar på mig istället för på lillebror. Hon somnar inte särskilt mycket tidigare för det. Men som sagt, vi har inga tider att passa, och när dagis väl sätter igång så vill jag tro att de är trötta lite tidigare än såhär. Det blir också lättare att lägga sig när det inte är fullt dagsljus ute.
Vi kämpar inte heller med att få barnen att sova, det är en strid vi vet att vi inte kommer att vinna. Vissa barn blir helt omedgörliga när de är för trötta, så att man helt enkelt måste försöka tvinga dem att sova för deras eget bästa, men våra blir mest fnittriga eller väldigt stilla. Det där med att kunna se en sommardeckare i lugn och ro på kvällen, det får vi ta senare i livet.

Egoistiska Mamman

2010-05-28T22:52:00.000-07:00

Förra helgen, då det var härligt sommarväder, var jag och båda barnen i Stadsträdgården med en annan barnfamilj. Första timmen var vi två vuxna på fyra barn i en enorm lekpark, med Fyrisån inte långt därifrån och en massa spännande buskar och snår. Sonen håller sig oftast runt andra barn, så ser jag inte honom på någon minut blir jag inte särskilt orolig. Men dottern kan bege sig precis vartsomhelst och måste hållas under uppsikt. Ganska snart försvann hon första gången, och den andra föräldern fick leta en bra stund efter henne medan jag höll ögonen på de övriga tre. Till slut kunde vi intressera dottern för att gunga, och jag andades ut. Gungan tar hon sig inte upp ur själv, och hon kan sitta väldigt länge och nöjd. Ytterligare en förälder kom, och vi kunde sitta och fika i lugn och ro! Visst var det mycket barn i parken, och jag såg hur en mamma stod och trampade otåligt i väntan på att hennes barn skulle få en av bebisgungorna. Jag förkunnade för mina vänner att om någon kom och tyckte att vi skulle låta någon annan gunga, så tänkte jag strunta fullkomligt i det. Naturligtvis är jag för att lära barn turtagning och att dela med sig, men jag behövde verkligen en fikapaus innan jag tog tag i situationen.
Till saken hör nämligen att vi är mitt uppe i en autismutredning gällande dottern. Hon fungerar inte som de flesta andra barn, det är ofta omöjligt att resonera med henne. Skulle jag ha lyft bort henne från gungan där hon trivdes, så hade det krävts mycket av mig i form av distraktion och tröst. För att orka med det behövde jag få fika ifred. Så när den otåliga mamman kom fram till mig och frågade om det fanns någon chans att de kunde få gungan snart, så svarade jag så vänligt jag kunde att nej, tyvärr. Glad blev hon inte, och det förstår jag. Efter en stund gick jag och frågade dottern om hon ville gå ner. "NEJ!!!" Okej, sade jag. Då påpekade en äldre dam försiktigt att det var många som stod i kö, och otåliga mamman trampade buttert en liten bit bort (trots att den andra bebisgungan varit ledig flera gånger). Då sade jag att "Vi har ett problem med henne, och jag lovar er att hela lekplatsen kommer att bli gladare om hon får sitta kvar". Damen svarade att då förstod hon, och nickade vänligt. Jag kunde förstås ha sagt något liknande åt den otåliga mamman när hon frågade, men även om jag verkligen inte skäms för att dottern troligen har autism, så är det inte det första jag vill presentera henne som. Jag vill inte att hon skall "bli" en eventuell diagnos.
En kort stund därefter smet sonen ur synhåll och fastnade vid några kallvattenduschar strax bredvid, där det också fanns några hundar. Då passade jag på att lyfta ur dottern, som förstås protesterade högljutt. Men då kunde jag locka med hundarna, och snart sprang hon också förtjust omkring bland duscharna.
Efter en ganska lång stund där med glassfika, så smet hon iväg igen. Jag bad mina vänner hålla ett öga på sonen, och följde efter. För att se hur långt hon skulle gå på egen hand, och vart, så följde jag efter henne på några stegs avstånd. När hon gick till en damm med grumligt vatten, så höll jag mig väldigt nära men lät henne leka med en pinne i vattnet. Det måste barn få göra, tycker jag. Men så reste hon sig, och tog ett kliv rakt ut i dammen! Förmodligen trodde hon att det var en vattenpöl, som den som bildas utanför vårt hus när det regnar. Men den var djup. Hela ungen försvann och jag hoppade i. Jag hade vatten till midjan. Hon blev förstås rädd, och jag behöll lugnet och tröstade henne, bekräftade att det var läskigt men att mamma var där och hjälpte henne. Sedan gick vi bort till vännerna, där hon fick både en och två klubbor och blev glad igen. Då grät jag en stund. Så nu fick vi ännu mer bevisat att vi inte kan lämna henne ur sikte. Inte än i alla fall.
Så om någon missunnar mig en stund i lugn och ro medan mitt barn ockuperar en gunga, så är det deras problem.

Enfald?

2010-05-16T02:53:00.000-07:00

Igår var jag genom jobbet på miljöpartiets årskongress. De röstade med mycket knapp majoritet igenom att de skall arbeta för kvotering av föräldraledigheten. Visserligen vill de förlänga den till 18 månader, men den skall delas upp i tre delar varav föräldrarna bara får bestämma över en tredjedel.
Det här har jag skrivit om flera gånger. Trots att vi nöjer oss med de två barn vi har och alltså inte själva kommer att drabbas, så blir jag upprörd. Det är så oerhört kränkande! Visst, vi har kanske världens mest generösa föräldraförsäkring, men bara för det finns det ingen anledning att komma med pekpinnar. "Ingen annan fråga är viktigare för jämställdheten", säger de. Vad sägs om lika lön för lika arbete? Lika forskning, så att man inte bara forskar på hjärtsjukdomar hos män?
Det absolut dummaste argumentet hittills hörde jag igår från en äldre man som jag diskuterade detta med. Han sade att man i USA funderade på att vidta åtgärder för att barnfamiljer (särskilt fattiga) inte skulle dricka så mycket läsk. Högre skatter var väl på tapeten. Men att folk protesterade, för att det där skulle familjerna själva få bestämma. Därför behövdes det ibland lagar, som kunde hjälpa de fattiga familjerna att fatta bättre beslut för sina barn.
För mycket läsk är skadligt för vem som helst, kan vi väl hålla med om efter den forskning som faktiskt finns och genom blotta självkännedomen. Fattiga familjer kanske inte vet eller förstår eller bryr sig om detta. Okej. Men är det att jämställa med att föräldrar får bestämma vem som är bäst lämpad att vara hemma med ett barn? Är det alltså lika skadligt att vi avgör det, som ifall vi skulle avgöra att det var bäst att hälla i ungen kopiösa mängder cocacola? Betyder det att vi är dumma i huvudet och inte förstår vårt barns bästa?
Samme man menade också att de svaga männen som inte kunde stå på sig inför sina chefer behövde statens hjälp här. Det skulle i så fall betyda att mannen TVINGAS ta ut alla dagar han har rätt till, att han helt enkelt inte FÅR arbeta, att det skulle vara höga böter på det. För, om nu den här svage mannen inte klarar av att be om de två månader som är öronmärkta åt honom nu, hur lätt är det att be om tre gånger så mycket? Blir han verkligen hjälpt av ett sådant idiotiskt påfund?
Och om den ene föräldern, osagt vilket kön, inte vill vara hemma ens de två månader som är vikta åt dem nu, varför i herrans namn skulle de vilja vara hemma tre gånger så lång tid???

Min irriterade teori är att det är dessa personer som vill kvotera:
*människor som inte har barn själva och inte har en aning om vad det innebär
*bittra människor som inte kunde kommunicera med sin partner om att de ville vara hemma kortare eller längre tid

Det alla glömmer i denna diskussion är att föräldradagarna redan ÄR uppdelade, inte ens 50-50 för pappan har tio extra dagar som inte mamman har. Börja slåss för det istället, att mamman skall ha tio mammadagar för att återhämta sig efter förlossningen och hinna landa lite innan de värdefulla föräldradagarna rinner iväg! Som det är nu, så måste ju mamman i många fall ta ut föräldradagar innan barnet är fött, om hon inte orkar arbeta in i det sista och inte kan bli sjukskriven. Är det rättvist, då? Att mamman har färre dagar med barnet när det väl är fött?

Kaxigare mamma

2010-05-04T11:37:00.000-07:00

På valborgsmässoafton träffade jag på en ännu kaxigare mamma på tåget. Hela familjen skulle till farmor, och eftersom det var en härligt solig dag så promenerade vi med barnen i varsin vagn. Något annat hade vi inte ens en tanke på. Men konduktören nickade mot den djupt sovande dottern och sade att "du är snäll du, då min son var sådär stor fick han gå!" Jag hade förstås inte behövt svara eller försvara mig, men sade något om att det inte handlade om snällhet utan vad som var bäst för familjen. Och även om vi nu hade för vana att låta vår fyraåring promenera tre kilometer, så kan ni ju föreställa er hur det känns att vara en pyssling i Uppsala på Valborg. För att komma till stationen behövde vi ta oss genom smeten. Vagn, ja tack!

Vidare kommenterade konduktören att en annan mamma borde dra ner dragkedjan på ett barns jacka. Mamman svarade då vänligt att hon inte fick det för barnet. Så det så.

Så, kaxiga mammor finns det lite överallt!

Barnvagnar

2010-03-31T14:02:00.000-07:00

Läste för ett tag sedan insändare i en föräldratidning som handlade om hur idiotiskt det är att köpa nya barnvagnar, att man borde lägga alla de pengarna på välgörenhet och köpa en begagnad istället.
Själv är jag väldigt tacksam över att det finns folk som har råd och lust att investera i nya vagnar. Annars skulle det nämligen inte finnas några begagnade heller, och bristen på vagnar skulle väl göra att även de begagnade kostade stora summor. En vagn håller nämligen inte hur länge som helst, vill jag meddela.
Vår första var en liggvagn som min syster köpte begagnad åt sitt barn. Vi var alltså minst den tredje familjen som hade den, och efter ett halvår gick en stång i underredet tvärt av. Mitt under en promenad långt hemifrån. Då köpte vi i desperation en vagn på Blocket, som vi också var minst den tredje familjen om. Den hålls numera ihop av spännremmar. Sedan blev det dags för en dubbelvagn, som även den haft minst två tidigare ägare. Den höll i ett par år, men är nu ohjälpligt söndersliten. Ett av hjulen ramlar ständigt av och går nu inte att sätta fast överhuvudtaget. Sittvagnen som min syster köpte ny, och alltså bara är lite begagnad, har vi kasserat suffletten på eftersom den ständigt föll ner, annars håller själva vagnen. Och paraplysulkyn vi köpte till äldsta dottern hänger med även om ena framhjulet inte längre går att låsa fast i en stilla position. Vi kommer alltså att ha noll intakta vagnar av fem att sälja vidare på en begagnatmarknad.

För att kunna frakta barnen någorlunda smidigt till dagis, så har vi nu köpt en trädgårdsvagn! De andra barnen på dagis är mäkta imponerade. Givetvis gick den sönder redan första dagen, trots att den skulle tåla fem hundra kilo, så även den hålls ihop med silvertejp och spännremmar. Men den fungerar i alla fall.

Samsovning

2010-03-10T08:11:00.000-08:00

Rönen om samsovning varierar. Förr var det direkt dåligt, lite senare det bästa man kunde göra, och nu heter det visst att det ökar risken för plötslig spädbarnsdöd.

Vi hade från början inte alls tänkt samsova. Dottern sov så gott i sin vagga, och sedan sin spjälsäng, bredvid mig tills hon var ungefär nio månader. Då ville hon plötsligt inte alls ligga ensam, utan tiggde om att få vara med oss. Det fick hon, och till slut brydde vi oss inte ens om att lägga henne i sin egen säng.
Samma sak med sonen, han sov gärna ensam till ungefär samma ålder. Sedan ville han vara med oss. Det blev onekligen lite trångt, så vi kastade ut spjälsängen och satte in ytterligare en 90-säng. Nu vräker sig hela familjen i en 270cm bred jättesäng, och det är helt underbart!

Många klarar inte av att sova med sina barn för att både de och barnen blir störda, men vi har tur. De snurrar inte omkring så väldigt mycket, utom där de faktiskt har utrymme. Oftast lägger jag mig tillsammans med dem för att själv sova, och somnar då med en unge på var arm, eller med båda i lilla sängen, eller båda tätt tryckt intill mig på varsin sida. Eller så kryper jag ner intill dem när de båda somnat. Varje kväll fylls jag av samma glädje, lycka, värme, vördnad och tacksamhet över dessa två underbara varelser! De laddar mina batterier, jag suger åt mig energi från de sovande små kropparna och låter kärlek flöda tillbaka.

En del fördömer samsovningen för att de vuxna måste få utrymme att vara ett kärlekspar. Som om man inte kan vara det på andra ställen! Jag sover helst med min man i samma säng, men vi vill gärna ha lite avstånd mellan oss. När vi som nygifta köpte vår dubbelsäng så fick vi stoppa expediten som automatiskt ville beställa en bäddmadrass på 180cm bredd. Vi ville ju ha 2x90 för att kunna bädda ordentligt! Han tittade förvånat på oss och sade: "Men vad gör ni med skarven?" Vi tittade lika förvånat tillbaka. Vadå gör? Den stör väl inte oss? Lika lite som att barnen stör oss. Okej, barnen stör kanske lite mer, ty en skarv slänger sällan iväg en spark i huvudet... Men jag tror barnen hade stört mer om de sovit i sina egna sängar i ett annat rum. Om någon vaknar till och är ledsen, så räcker det oftast med att slänga ut en hand och klappa lite i sömnen så är det bra. Ingen behöver vakna ordentligt. När sonen vaknar och vill "sitta mamma", så är det bara att han kravlar upp på min mage, och så somnar vi bums om.

Hur jag kommer att känna den dagen det verkligen är dags för barnen att sova i egna sängar vet jag inte, men som det är nu tänker jag sannerligen inte jäkta på det! Det finns nog plats för en 90-säng till om det behövs!

Att ta beslut

2010-01-19T04:09:00.000-08:00

Häromdagen fick jag anledning att fundera över åsikten om huruvida det är rätt eller fel att döpa barn i kyrkan.

Just det kristna dopet har jag också en del åsikter om. Alltför många låter döpa sina barn i kyrkan utan att ha någon som helst intention att hålla allt man faktiskt lovar vid ett dop. Det är bara en trevlig ceremoni som hör till traditionen. Min man är troende kristen, men själv har jag gått ur Svenska Kyrkan och kan därför inte gå med på att låta döpa barnen in i den kristna församlingen. Däremot har jag tacksamt tagit emot öppningen att låta barnen bli välsignade av en präst, och vill de själva bli aktiva inom kyrkan så är det bara trevligt.

Men!

För de som verkligen tror på den kristna guden, och verkligen vill att deras barn skall få bli en del av en församling, så är det självklart rätt att låta döpa dem i kyrkan! Vårt ansvar som föräldrar är att hela tiden göra val åt våra barn, mer eller mindre viktiga, tills de kan göra valen själva. Vi väljer om barnen skall bli köttätare eller vegetarianer. Vi väljer om de skall gå på dagis eller vara hemma. Om de skall ha den prickiga eller randiga bodyn. Om de skall ha ett sparkonto. Vi väljer, både aktivt och passivt, att barnen skall ha en liknande livsstil som vi själva. Jag gillar inte vintersport, alltså tar jag inte med mina barn till skridskobanan. Jag gillar att åka pulka, alltså åker mina barn pulka. Jag gillar att koppla av med en film efter en jäktig dag, alltså får mina barn titta på en film om de vill när de kommer hem från en späckad dag på dagis.

Om mina barn vill bli medlemmar i Svenska Kyrkan så står det dem fritt att bli det. Om mina vänners barn vill gå ur kyrkan, så är det lika fritt.

Framåtvända barnvagnar

2009-12-14T02:16:00.000-08:00

Jag läser då och då om folk som ondgör sig över framåtvända barnvagnar. Somliga menar att barnet måste sitta framåt tills de är halvtannat år för att de ju behöver tryggheten av att kunna se mamma, och Lill Lindfors menar att framåtvända vagnar för barn under tre år borde bannlysas. Man kan ju inte visa, inte peka, inte ha ögonkontakt, man ser inte hur barnet mår och så vidare.

Dottern var nog hyfsat nöjd med att sitta vänd mot mig ganska länge, men inte sonen! Så fort han lärde sig sitta, hängde han sig över kanten på vagnen för att se vad som hände där framme. Visst hade jag kunnat spänna fast honom hårt, men valet stod mellan att ha honom tjutandes och kämpandes vänd mot mig, eller nöjd och glad vänd framåt. Inte särskilt svårt val för kaxiga mamman. Vill jag se deras ansikten, så behövs ingen större manöver. Det går alldeles utmärkt att peka och visa, tillochmed ännu bättre eftersom de ser det jag ser.

Jag förespråkar inte framåtvända vagnar för alla barn från födseln. Men jag förespråkar att känna av hur ditt barn vill ha det!

Bättre eller sämre?

2009-09-26T06:15:00.000-07:00

En vän till mig skriver i sin blogg om sorgen över att ha förlorat sitt gamla liv när de fick barn. Inte för att de inte älskar sitt barn, men deras liv innan var också bra och det kommer aldrig tillbaka. Flera kommentarer skrevs till detta, varav en var något om att livet utan barn varken var bättre eller sämre än livet med barn, bara annorlunda.

Om livet innan barnen kändes bra, så kan jag gott tänka mig att detta stämmer. Men inte på mig. Livet innan barn kan liknas vid att gå hungrig och längtansfullt titta på alla som äter, och med barn är jag mätt och nöjd. Jag längtade så innerligt efter en familj. Nästan allt jag hittade på innan barnen var för att fylla ut tomrummet. Visst var det härligt att resa till Florida, men det var en ersättning. Visst var det roligt med levande rollspel, men det var definitivt också en ersättning. Jag försökte hitta på roliga saker som morötter till mig själv, för att jag skulle orka stå ut lite till, för att kanske, kanske nå mina drömmars mål till slut. Drömmen om en familj.

Nu har jag den. En man som älskar mig, två helt underbara barn som skänker mig en glädje och ett lugn som jag knappt trodde kunde finnas. Jag har tidigare skrivit här om att jag aldrig tyckt det varit jobbigt att ha barn, och det står jag fast vid. Visst hade jag hellre velat sova än att vagga dottern halva natten med "Hallelujah" på repeat, men jag var samtidigt så lycklig över att HA ett barn att vagga! Visst kunde jag längta efter en middag utan att ha sonen klättrandes på bordet, men jag längtade inte efter en middag utan honom. Visst har det varit skönt att få stunder utan barnen - men efter en timme har jag saknat dem och längtat efter dem.

Livet med och utan barn är annorlunda. Livet utan barn kändes trasigt, livet med dem känns helt.

Vaccinering

2009-09-15T00:59:00.000-07:00

Vaccinering har blivit en självklar del av vårt liv. Jag har inte ifrågasatt att de har sprutat in grejer i mitt lilla, lilla barn för att förhindra att det får någon obehaglig eller livshotande sjukdom, jag väljer att tro på forskning och erfarenhet.
Det finns skräckrapporter om hemska biverkningar, men hur sanna de är har ifrågasatts. En minoritet väljer dock att inte vaccinera sina barn av en eller annan orsak. Alla måste ta ansvar för sina egna val.

Nu när det ropas högt om svininfluensa läser jag krönikor av läkare som menar att om alla vaccinerar sig så dör viruset snabbt, och insändare av föräldrar som vädjar till alla att vaccinera sig för att deras barn är extra smittkänsligt.

Men. Det här vaccinet är inte färdigt ännu! Det är inte testat! Och även om det vore det, så hade jag avstått. Jag har hört om alldeles för många som blivit ordentligt sjuka av själva influensavaccinet (inte just detta, men tidigare vaccin). Blir man sjuk, så är ändå inte sjuk under en så lång tid. För de allra flesta är det inte livshotande.

Det talas om samhällsekonomiskt ansvar. Likaså att det tagits fram ett vaccin mot vattkoppor som skall ges till barn, mest för att föräldrarna måste vara hemma från jobbet så länge om barnet blir sjukt. Här är det då något annat som känns sjukt!

Jag vill inte att mina barn skall bli sjuka. Inte den minsta lilla förkylning vill jag utsätta dem för om jag får bestämma! Jag vill inte heller att någon skall vara elak emot dem, eller att de skall vara olyckliga. Samtidigt är det en del av livet, och min uppgift som förälder är att lära dem handskas med livet. De måste få lov att vara sjuka.

Jag kan sätta mig in i hur det känns att vara förälder till ett bräckligt barn som själv inte tål vaccin. Jag skulle nog också vilja att hela världen tog hänsyn till mitt barn. Men faror lurar ju överallt. Förmodligen dör betydligt fler barn i trafiken än i svininfluensa, friska eller infektionskänsliga. Skall vi be alla sluta köra bil?

Det är farligt att leva. Man kan dö!

Gulsot

2009-08-26T10:03:00.000-07:00

Läste just om ett par vänner som fick åka in till barnakuten med sin fyra dagar gamla dotter som andades lite konstigt. Det visade sig inte vara någon större fara som tur var, men visst blev man uppskrämd!

Det fick mig att tänka på när vår dotter var lika gammal. Hon föddes en måndagkväll, och på onsdagen skulle vi åka hem. Vi tyckte att hon såg lite gul ut i huden, och frågade en barnmorska om det, men hon menade att man skulle vara riktigt saffransgul för att det skulle vara någon fara, så vi åkte glatt hem. På fredagen skulle vi tillbaka för PKU-testet, och då sade läkaren att hon var gul (lika gul som när vi åkte från BB...), och att vi eventuellt skulle behöva åka in igen för att låta henne "sola". De skulle höra av sig när blodprovet var klart. Mycket riktigt, de ringde och sade åt oss att omedelbart komma in med henne. Jag var fortfarande full av energi och tyckte att jag hade fått sova länge om jag sovit en timme i sträck, och sade åt min dödströtta make att åka hem och sova ut ordentligt och komma dit dagen efter.

Det var nog då jag bondade ordentligt med henne, det var hon och jag som skulle fixa det här tillsammans. Men det var jobbigt att ha henne i en plastbytta under lysrör när jag helst av allt ville ha henne intill mig, det var jobbigt att behöva åka in igen när vi hade börjat komma till ro hemma. Barnmorskan sade dock att vi troligen skulle få åka hem på lördagen, för att lillans värden såg bra ut.

Sedan hände flera saker på en gång. Personalen frågade om jag hade haft vattkoppor. Någon tanklös idiot hade nämligen tagit in ett äldre vattkoppsjukt barn till BB, och om jag hade haft sjukdomen själv så var dottern skyddad genom bröstmjölken, annars inte. Jag visste inte om jag hade haft det, så de tog ett blodprov men det tog ju några dagar innan de fick svar på det. Vidare fick jag alltmer ont av ett hematom i nedre regionerna, som bultade och värkte så att jag varken kunde stå eller sitta utan fick ligga på mage. Min ork började sina. Och till sist sade läkaren, utan att ens titta på dottern, att vi skulle stanna ett dygn till. Barnmorskan begrep det inte men så var det.

Då grät jag. Jag var trött och orolig och hade ont och ville bara hem. Maken gick och köpte en tidning och en kexchoklad åt mig, vilket var precis vad jag behövde, och nästa gång jag skulle amma så behöll jag mitt barn en lång stund i famnen innan hon lades tillbaka. Då kändes det bättre.

Sonen hade också gulsot, men det var vi beredda på så vi bad dem kolla ordentligt innan vi åkte hem med honom. Han lades under sollampa lite tidigare än dottern, och vi blev kvar i fem dygn utan att åka hem emellan. Det kändes bättre. Tydligen är det något med min och makens blodgrupper i kombination, som gör att risken för gulsot ökar. Eftersom båda är födda på vintern så räcker det inte med det lilla dagsljus som de eventuellt kunde få på naturlig väg. Tur att det finns sådana där lampor, för gulsot kan tydligen bli farligt om det går för långt!

Dagis

2009-08-20T23:24:00.000-07:00

Förra veckan började mina barn förskolan som det heter, dagis som man säger. Dottern är tre och ett halvt, sonen knappt två år yngre. En del har höjt lite förvånat på ögonbrynen, de har fått för sig att vi skulle låta barnen vara hemma med oss till skolstart, men så har aldrig varit tanken. Jag sätter mig bara emot normen att ALLA barn skall in på dagis vid halvtannat år, oavsett om man vill eller behöver ha dem där. Vi har varken velat eller behövt förrän nu.

Nu är det emellertid dags för oss alla. Jag hann tröttna rejält på att vara hemma, och försöka söka upp aktiviteter för oss varje dag. Det fanns ingenting att hänga upp veckan på, någon aktivitet som vi visste att vi skulle på en viss dag, ty sådant finns inte för treåringar eftersom de förväntas vara på dagis. Det var mycket lättare när dottern var liten.

Inskolningen och första veckan har gått jättebra. De anpassade sig snabbt och gör framsteg. De går inte riktigt heltid, och denna vecka var det bara tre gånger fem timmar eftersom min man är arbetssökande, timvikarierande lärare. Det känns emellertid alldeles lagom! Nu kan jag se fram emot att få vara med dem en hel dag, när jag är ledig, istället för att känna tvånget att hitta på något.

Båda är snoriga förstås, men inte så pass att de har behövt vara hemma. Det går väl över det också.

Cykelhjälm

2009-08-20T13:37:00.000-07:00

Innan jag började cykla med barnen använde jag aldrig cykelhjälm. Men nu kan jag inte riktigt motivera för dem varför de skall ha hjälm och inte jag. Inte för att de någonsin har ifrågasatt detta, men ändå. Dessutom, skulle jag åka omkull och slå i huvudet riktigt hårt så är det inte bara jag själv som drabbas längre. Så nu har jag hjälm, både när jag cyklar ensam och med barnen. Att en väninna cyklade in i en dam och fick en ordentlig smäll tidigare i somras hjälpte till med motivationen.

I tisdags cyklade jag hem från stan med barnen i vagnen, och mötte deras dagisfröken. Hon hade hjälm, jag hade hjälm och jag kände mig så duktig!

Tandsprickning

2009-08-07T04:10:00.001-07:00

När dottern fick sina kindtänder blev hon riktigt sjuk med ganska hög feber. Hon sov sig igenom det värsta, och åt gärna glass, och var bra igen på några dagar.
När sonen fick sina första kindtänder märkte vi ingen större skillnad. Lite grinigare, men inte alls som dottern. Men nu har han just fått sina fyra sista, och det har varit en jobbig vecka för oss alla! Han ville inte äta alls, inte glass, inte yoghurt, inget. Dricka kunde han gudskelov, och jag blandade friskt olja i nyponsoppan och grädde i mjölken.
Efter sex dagars flytande diet vägrade han plötsligt dricka också. Det är förstås oacceptabelt, särskilt i sommarvärme, så kaxiga mamman tog sonen i famnen, låste armarna och klämde fast hans lilla huvud under min arm och tvångsmatade honom med utspädd fruktsoppa och olja i en nappflaska. Han kunde inte undgå att svälja, och mamman var inte alls kaxig utan kände sig hemsk och liten och förtvivlad. Men så fort han fått i sig lite, blev det bättre och han sprang runt och lekte en stund innan energin gick ur honom och jag tvingade i honom några milliliter till.
Senare på kvällen firade vi min namnsdag med schwarzwaldtårta, och sonen åt grädde! Mycket grädde! Sedan lekte han glatt resten av kvällen och sov gott hela natten.
Fortfarande hade han ont då och då, och blödde ur munnen. Jag fick tips av sjukvårdsrådgivningen att ge honom stolpiller istället för att försöka tvinga i honom alvedon med den där vidriga skogsbärssmaken, och det gick hur bra som helst. Varför har jag inte tagit reda på det för flera år sedan?
Nu har alla fyra kindtänder spruckit igenom, även om de inte har kommit upp helt och hållet. Han knaprar glatt på hårda chokladkakor och torkad frukt, och åt korv i förrgår. Vilken lycka! Han var inte knubbig till att börja med, och inte blev han tjockare av att vägra fast föda i över en vecka. Jag försöker mata honom med vispgrädde, vilket går ganska bra. Det känns inte alls kul att revbenen syns på en liten pojke, och armarna är som tändstickor.

Vad som än kommer att hända i framtiden med eventuella sjukdomar och annat elände, så behöver vi aldrig mer bekymra oss över tandsprickningen. Nästa gång de får tänder, så är munnen van vid det på ett annat sätt, och det går att förklara för dem vad som händer.

Oumbärlig

2009-07-29T05:37:00.000-07:00

Jag vill inte vara oumbärlig. Inte i mitt arbete, inte i mitt privatliv. En av de perioder i livet som var värst, var när flera människor krävde min närvaro eftersom de menade att de inte hade någon annan än mig. Det hade jag inte alls gått med på, och jag kände mig låst och frustrerad.

Som förälder tar man förstås på sig ett mycket större ansvar än man oftast gör i arbetslivet (beroende på vilket yrke man har). Men även här vill jag vara någorlunda utbytbar. Livet kan inte falla och stå med att just jag orkar, att just jag närvarar. Ända från början har jag jobbat mot detta, genom att dela ansvaret med vänner och andra bekanta. Eftersom jag jobbar nätter, så måste det gå bra att pappa eller någon annan nattar, och tröstar på natten vid behov.

Men att stå högst upp på prioriteringslistan gör mig inget annat än lycklig! När min lille febrige tandsprickande son gnyr i sömnen, vaknar till och ser på mig och ler tryggt för att sedan krypa upp på min mage och somna om, det gör mig alldeles varm om hjärtat. "Jag känner mig mycket bättre nu när just du är här", talar han om för mig på sitt ordlösa sätt.

Oumbärlig, nej tack. Önskad, ja tack!

Provokation?

2009-07-17T00:19:00.000-07:00

Igår läste jag en kolumn i dagstidningen av en kvinnlig skribent som inte såg särskilt gammal ut. Hon ifrågasatte alla åtgärder, från både höger och vänster, för att man skall kunna vara hemma med sina barn, och tyckte att det väl var bättre för samhället om man erbjöd dagis från tre månaders ålder så att föräldrarna snabbt kunde komma ut att jobba igen. "För oss som inte vill vara hemma."
Jag undrar om hon menade allvar, om hon ville provocera eller helt enkelt var för ung för att förstå vad hon skrev.

Och jag kan inte hjälpa att jag tycker att om man vill lämna iväg sitt barn till en institution då det är tre månader gammalt, för att man inte vill vara tillsammans med det utan hellre koncentrerar sig på sin karriär, så kanske man inte bör skaffa barn.

Lyckat!

2009-06-20T08:49:00.001-07:00

Inatt sov jag med barnen igen, efter en natt på jobbet. När sonen vaknade plockade jag upp honom, men han ville gå till pappa! Det kändes så bra!

Mammainstinkter

2009-06-18T14:42:00.000-07:00

Maken slutade jobbet i tisdags och har nu sommarlov, så jag passar på att jobba ett par veckor innan vi tar en gemensam semester. Det betyder att jag gick upp tjugo över fem imorse, en tid då båda barnen vanligtvis sover gott.
Men imorse vaknade sonen och ville ha sin mamma. Igår var han lite febrig efter en vaccination, och sov lite oroligt. Alla mina instinkter sade åt mig att ta hand om honom, strunta i mitt jobb och bara tillgodose hans önskemål. Jag hade några minuter över, och lade mig i sängen med honom och kände hur hela hans lilla kropp slappnade av i välbehag och trygghet.
Men. Han har en pappa också, och lite av vitsen med att jag skall jobba nu är att stärka bandet mellan far och son. I sommar kommer vi att vara hos mina föräldrar, och då är det morfar som gäller hela dagen. Det är nu tiden finns.
Så jag kysste ömt den lilla och förklarade att han nu fick ligga och mysa på pappas mage, och cyklade iväg i den småkyliga sommarmorgonen. Strax efter hade lillen somnat om och sov sedan gott, fick jag veta.

Även om jag hade haft ett jobb som jag hade kunnat strunta i, så hade jag inte gjort oss som familj någon tjänst i längden genom att lyda mina instinkter. Vi blir en mycket bättre familj om pappa också får chansen att trösta!

Är det något jag missat?

2009-06-04T00:52:00.001-07:00

Jag är ganska pysslig av mig. Jag väver, filtnålar, har just lärt mig baka surdegsbröd, gör korsord, tecknar en serie http://gravidserier.blogg.se/ , skriver brev, håller i trådarna till en julmarknad på ett litet soldattorp i området och är engagerad i en cafégrupp på samma torp, jag trycker på tyg och syr lite och träffar gärna vänner.

"Jag fattar inte hur du hinner", är en återkommande kommentar av andra hemmavarande mammor.

Vad har jag missat? Vad är det jag borde göra?

Städa, förmodligen. Det är oftast ganska rörigt här hemma. Dels har jag själv en förmåga att röra till det - det räcker med att posten kommer så är det kört. Dels hjälper barnen till så snällt och placerar köksgeråd och allt annat överallt.
Laga mat? Jodå, när vi inte har de duktiga matsedlarna (vilket vi oftast inte har...) så blir det mycket mat som går snabbt att laga. Köttfärssås är bra, pyttipanna ännu bättre.
Leka med barnen? Bara om de ber mig. Jag tror på att låta dem leka själva så mycket som möjligt. Detta, i kombination med deras personligheter, gör att jag sällan behöver underhålla eller "stimulera" dem.
Tvätta? Med egen tvättmaskin tar det ingen tid att tala om.
Handla gör jag ju, oftast i kombination med att lillen skall sova så den tiden hade jag ändå behövt ta till sövning.

Vad är det som förväntas av mig? Inte för att jag bryr mig om det, men jag är nyfiken!

Sås o kopp

2009-05-05T23:42:00.000-07:00

I födelsedagspresent fick jag av min finlandssvenska väninna en barnskiva med duon Sås o kopp, litegrand det finlandssvenska svaret på Mora Träsk men med helt egna sånger. Många av dem är helt genialiska! En sång handlar om skurken i sagan.

"Vad vore Rödluvan utan en varg?
Vad vore Snövit utan en häxa som är arg?
Askungen utan en prins och en sko skulle stå där i köket och glo
Tre bockar Bruse på väg till en äng
Utan trollet under bron saknar sagan poäng
Det skall finnas det goda och det onda ty si
Det är det som kallas dramaturgi!"

Rekommenderas varmt!

Unga föräldrar

2009-04-24T00:03:00.000-07:00

Fick tips om en femtonårig blivande tvillingmammas blogg. Hon får väldigt mycket stöd och påhejningar av sina läsare, men även en del otäcka påhopp. Samt naturligtvis alla kommentarer, även välmenta, om att man förlorar så mycket på att få barn tidigt, som att livet skulle vara slut då. Att hon skulle "vakna upp om 20 år" och upptäcka att livet var över. Att man ju inte har någon utbildning när man är femton.
Så här är det: Små barn behöver sömn, mat, närhet och att någon håller dem torra och rena. det behövs ingen civilingenjör för det. En femtonåring som älskar sina barn kommer att vara expert på detta mycket snart.
Och att "missa" sin tonårstid? Jösses, om jag haft förmånen att få slippa de åren! HUR många tonåringar tycker det livet är roligt, egentligen?
Missa sin utbildning? Knappast. Det finns förskolor, som faktiskt är avsedda att ta hand om barn medan föräldrar studerar eller arbetar. Kanske halkar den här mamman efter något år, kanske kan hon läsa ikapp om hon nu vill det. Hursomhelst har hon lika stora möjligheter som vemsomhelst att utbilda sig till det hon vill.
Så om 20 år kan hon "vakna upp" med ett bra jobb och tonåriga barn, 35 år gammal, med världen framför hennes fötter.

Detta skriver den 37åriga småbarnsmamman som planerar att påbörja min utbildning runt 2010-11.

Dagis - för vem?

2009-04-22T10:03:00.001-07:00

Nu har det plötsligt blivit nya turer med dagis, eller förskola som man väl bör säga men som ingen jag känner gör. Vi hade tänkt söka syskontid för dottern, femton timmar i veckan, och låta sonen vara hemma med oss en termin till. Det var också så vi sökte.

Men ju äldre sonen blir, desto mer har jag ångrat att vi inte sökte för honom också. Han älskar att vara med andra barn, och jag tror att det skulle bli outhärdligt att lämna storasyster på morgonen till ett roligt ställe där han inte får vara, och försöka hitta på något spännande med honom. Tre dagar i veckan, fem månader. Och hämta storasyster ute på en rolig lekplats där han inte heller får vara.

I måndags pratade jag med en dam på kommunen, som sade att kösystemet är utformat på så sätt att syskontidbarnen kommer allra sist i kön, något som förstås är vettigt eftersom de egentligen inte behöver tillsyn. Aneira kunde alltså ha hamnat varsomhelst i Uppsala. Så väldigt intresserad är jag inte av att skjutsa henne tvärs över stan. Men allt skulle sett helt annorlunda ut om vi sökt för Tore också, för då kommer Aneira att bli åldersprioriterad och han kan hänga med på syskonbiljetten. Hon rådde mig att snabbt som attan göra en ny ansökan, så kunde vi ta ställning till det hela när/om vi fick erbjudande.

Redan idag, två dagar senare, fick jag veta att vi får in båda barnen på det dagis vi hade som förstahandsval, bara en liten bit härifrån, på 25-35h i veckan. Det känns otroligt bra! Både jag och maken kommer att kunna jobba som vi vill, men ändå kunna ha värdefull fritid och lediga vardagar med barnen då och då.

Vad är då skillnaden mot när dottern var runt året, och jag vägrade tänka tanken på att sätta henne på dagis? Jo - då ville jag verkligen vara hemma. Vi hade ett rikt umgänge med andra barnfamiljer och hittade på en massa kul, samtidigt som vi båda trivdes med att bara vara hemma och skrota en hel dag. Under hösten, när alla andra i föräldragruppen hade flyttat och deras barn hursomhelst började dagis, så var maken föräldraledig medan jag först jobbade och sedan var hemma med havandeskapspenning och inte gjorde många knop. Dottern var mycket nöjd med att ha oss båda hemma, och visade inga tecken alls på att vilja ha annat sällskap (även om hon och pappa förstås var iväg på äventyr titt som tätt). Våren då hon var två år var maken hemma på halvtid, och lillebror var gott sällskap hur liten han än var. Först under hösten har han till fullo kunnat uppskatta öppna förskolan, sångstunder och annat vi har varit på, och nu visar han tydligt att han vill gå ut genom att hämta sina skor och ge dem till mig. Han är inte alls lika nöjd med att bara softa hemma.

Jag tycker inte heller att det är lika mysigt att bara vara hemma längre. I sommar har jag varit hemma i fyra år, med ett kort avbrott på sex veckor och några få gästspel på jobbet. Det vore en sak om det fanns fler hemmamammor, men de är få. Jag har inga arbetskamrater, helt enkelt. Det är tröttsamt att varje dag behöva anstränga mig för att hitta någon att prata med, särskilt någon som jag kan prata annat än barn med. Att hitta på saker att göra för både mig och barnen är ett arbete som jag börjar tröttna på, hur hemskt det än kan låta. Sitter man i en lägenhet högt uppe i ett hus så finns inte så mycket arbete som man kan göra sina barn delaktiga i. Det går inte att "låta barnen bli en del av din vardag", som det heter. Jag kan inte ha två ungar i famnen när jag diskar. De är för små för att begripa vitsen med att baka, åtminstone den lilla och den stora vill bara äta deg.

Så. Dagis är till för hela familjen. Inte nödvändigtvis för att jag och maken behöver tjäna pengar, för vi skulle kunna leva på en lön. Men för att vi nu har kommit till den punkt då vi anser att någon annan bättre kan lära våra barn det de behöver för att rustas för livet. Ett socialt samspel som de inte har någon möjlighet att lära sig i den trygga familjen. Lek som de inte får hemma, eftersom det finns så få barn att leka med under dagtid då de flesta går på dagis. Och vi har kommit till den punkt då jag måste komma hemifrån för att till fullo kunna uppskatta att vara hemma.

Från den tredje augusti har de plats, men vi får börja inskolningen lite senare om det passar oss. Troligen hamnar de i olika grupper, men de kommer till samma byggnad. Vi lämnar och hämtar dem på samma ställe, de kan känna den tryggheten hos varandra ändå. De får dela upplevelsen, det händer spännande saker i bådas liv. Jag är verkligen odelat positiv till detta, vilket känns så skönt! Grannarna har sina barn på samma dagis och är jättenöjda, det är också en trygghet.

Ett nytt kapitel i livet börjar!

Retromamma!

2009-04-18T01:34:00.000-07:00

Vissa saker blir jag lycklig av. Jag betalar gladeligen ganska mycket extra pengar för en helt vanlig blå toppluva, om den har Barbapapatryck på. Allt med Fem myror är fler än fyra elefanter får mig att le. I höstas köpte jag body, tröjor, strumpor, underkläder och byxor till barnen med figurerna på, och häromdagen köpte jag en flaska badskum från Apoteket bara för att elefanen var på, och tänker troligen köpa schampoo också bara för att flaskan är fin. Så är det, och det står jag för!
Däremot känner jag mig inte särskild lockad av det klädmärke som gör reklam med sloganen "för hagalna mammor och bortskämda barn".

För övrigt ser jag fram emot att cykelhjälmforskningen skall gå framåt, så att hjälmarna kan bli lättare och bekvämare. Stackars lillkillen måste hålla upp hjälmen med ena handen för att kunna se. Hjälmen sticker ju ut så långt därbak att den skjuts fram av ryggstödet. Det MÅSTE kunna gå att få fram ett bättre alternativ än de här klumpiga frigolitklossarna!

Mammamatematik

2009-04-12T13:17:00.000-07:00

Den här veckan har maken haft påsklov, så jag har passat på att jobba vilket innebär att jag är borta ca 30 timmar i taget. I tisdags morse SMS:ade han att barnen var snoriga.
Mamma räknar.
Snoriga barn som smittar mig på tisdag. (Det har nog aldrig hänt att de INTE har smittat mig, så det är bara att räkna med, även om jag ofta försöker tänka positivt att nejdå nejdå, inte den här gången!) Då kommer jag känna mig dålig onsdag kväll eller torsdag. Rinnsnuva en eller två dagar. Täppt i näsan och kanske halsont ytterligare några dagar. Det betyder sjuk på påskafton när stora familjemiddagen på makens sidan hålls, och kanske frisk nog att jobba på påskdagen men ändå täppt och ämlig.
Vill inte!
Då kom jag på detta: Jag ammar inte längre. Jag är inte gravid längre. På fyra år har jag inte kunnat använda naturläkemedel. Men nu! Så när jag slutat jobbet på tisdagen gick jag direkt och köpte esberitox, som kan fungera även förebyggande, och stoppade i mig ett par tabletter på tåget hem.
På torsdagkvällen började jag känna mig risig. På fredagen kom rinnsnuvan. Natten till lördagen, då jag förväntade mig elände med snor och halsont och dålig sömn, hade jag visserligen aningens ont i halsen men sov bra. Lördagen, då jag borde ha ännu mer rinnsnuva eller åtminstone vara täppt, var jag bättre. Idag, söndag, känner jag ingenting alls! Och är pigg och glad på jobbet!

Kanske var det en miniförkylning. Men jag minns inte någon förkylning, om än mini, då jag inte varit täppt i näsan alls, så jag väljer att hylla esberitox. Hädanefter skall det aldrig saknas i medicinskåpet!

Namn

2009-04-09T01:01:00.000-07:00

Att välja ett bra namn till sitt barn är viktigt. Vissa bestämmer namn långt innan barnet föds, andra väntar tills de ser om de namn de gillar passar barnet, och några väntar ganska länge innan de bestämmer namn för att verkligen vara säkra. Det roligaste jag hört i den vägen är en berättelse från min före detta svärfar som är ett av elva syskon som växte upp mitt i absolut ingenstans på Island. Dit kom inte prästen särskilt ofta, och när han en gång hade vägarna förbi så hade det kommit två nya barn (inte tvillingar). Min svärfar berättade då att han såg sina föräldrar smita bakom husknuten strax innan dopet, och diskutera vad de små egentligen skulle heta!
En väninna fick barn för en månad sedan, och senast jag träffade dem för en vecka sedan hade de inte kunnat enas om något namn. Det är kanske löjligt, men jag har mycket svårare att relatera till henne när jag inte vet vad hon heter! Alla nyfödda är mest en liten livsklump som ligger och sover eller gnyr i ens famn, men med ett namn kan man sätta mer personlighet på det. Men jag tycker att föräldrarna gör helt rätt - ett namn måste kännas bra, och tar det en månad eller två att komma på det, så får det göra det!
Sonens namn visste jag innan vi ens påbörjade hans tillkomst. Det var så självklart att det var en Tore som skulle komma till oss. Dotterns namn hade vi också diskuterat och haft överst på listan, men trots att jag var bergsäker på att det var en flicka så ville vi vänta med att bestämma. Men så fort hon var ute och det konstaterades att det var en flicka (vilket tog en stund, det var personalen på förlossningen som bad oss titta!) så var det självklart att det var en Aneira.
Det jag har svårare att förstå är folk som på liv och död vill kalla sina barn riktigt udda saker. Låt gå för Metallica och Månfare, men Brunstgnägg? Eller vill man bara bråka med myndigheterna?

Tillit

2009-04-03T09:53:00.000-07:00

Även om du har fött eller adopterat ditt barn, så är det inte din egendom. Ditt ansvar, men inte ditt att stänga in.
Om en vän erbjuder sig, eller ber om, att få ta hand om ditt barn en kort stund, så ställ dig då frågan:
Litar jag på den här personen?
Om inte, så ställ dig då frågan varför du är vän med den.
Om du inte vill för att du inte kan släppa taget om ditt barn, så tänk noga på vilka signaler du sänder ut.
Du säger till ditt barn att det inte klarar sig utan dig.
Du säger till både din vän och ditt barn att den här människan kan vi inte lita på.
Du berövar ditt barn en chans att vara trygg och ha en relation med en annan människa.
Du berövar din vän glädjen att få vara tillsammans med barnet.

Snälla du, släpp in dina vänner i ditt barns liv!

Familjen Annorlunda

2009-03-27T23:17:00.000-07:00

På måndagkvällarna brukar jag titta på Familjen Annorlunda på fyran. Första avsnittet såg jag för att jag ville få lite perspektiv på grötkladdiga frukostar, och det fungerade alldeles utmärkt... Har också läst lite på TV4:s forum, där fembarnsfamiljen i Staffanstorp får väldigt mycket kritik för att de ber om hjälp. De hade tänkt sig ett barn till, utöver de två de hade, och fick trillingar. De "typiskt svenska" kommentarerna är "skyll er själva" och "jag har minsann fyra barn och har aldrig fått hjälp och aldrig bett om det heller". Föräldrarna får också mycket gnäll över att de gärna vill ha tid med varandra. Något som det tjatas så mycket om för alla andra småbarnsföräldrar, att det är viktigt att inte tappa bort varandra, men just de här två skall alltså skylla sig själva för att de fick nästan dubbelt så många barn som de önskat?

Nu är jag verkligen ingen samhällsekonom, men det tycks som att det är betydligt bättre att ge hjälp till en familj som ber om det än att låta den rasa samman. Skilsmässor kostar betydligt mer än de femhundra kronor som man själv får punga ut med. Utbrändhet, depressioner och stressade, försummade barn är inte heller gratis.

Hur kaxig den här mamman än är, så är jag inte dumstolt. Hur mycket jag än älskar mina barn, så var det otroligt skönt att få resa bort med maken på tu man hand häromveckan. Jag tar tacksamt emot hjälp av släkt och vänner. Kan jag lära mina barn att det är bra att be om hjälp, så hoppas jag kunna befria dem från mycket stress i framtiden.

Babyboom!

2009-03-17T01:28:00.000-07:00

Nu har jag och min man svart på vitt på att vi inte kan få fler barn (två räcker alldeles utmärkt så vi har vidtagit permanenta åtgärder), så jag gläder mig lite extra åt alla småttingar som kommer till världen i bekantskapskretsen. Föräldragruppen vi hamnade i när dottern föddes har nu utökats så att alla har två barn, den senaste kom i söndags. Ett par vänner som bor på en kort promenads avstånd fick en flicka förra torsdagen. Lite mer långväga vänner i USA fick också en flicka för några veckor sedan. De brukar tillbringa somrarna i Sverige så jag har gott hopp om att få gosa med henne mycket. Och imorse fick jag sms om att ett par vänner utanför Uppsala fick en son igår. Roligt!
Vidare väntar dotterns gudmor och hennes fru barn i slutet av sommaren. Jag tänker glatt ställa mig i barnvaktskön!

Hos tandläkaren

2009-03-07T07:41:00.001-08:00

Handen på hjärtat - hur många är helt ärliga när de går till tandläkaren? För min egen del behöver jag inte ljuga särskilt mycket, eftersom de inte frågar särskilt mycket samvetsfrågor till en vuxen. Men häromveckan var dottern på sitt första besök, som treåring. Ljög gjorde jag inte, men nickade och sade mm, visst, om det mesta.

Jag vet att det inte är bra att dricka saft, men nu gör vi oftast det till maten ändå.
Jag vet i vilken vinkel man bör hålla tandborsten och hur man skall borsta varje tand på ett visst sätt, men är glad om jag överhuvudtaget får in tandborsten i munnen på barnen och kan vispa runt.
Jag vet att godis inte är nyttigt, och att man inte ens "behöver" äta godis bara för att det är lördag, men nu tycker vi att det är trevligt med lördagsgodis för både stora och små.
Jag vet att man, om man nu får detta dåliga lördagsgodis, helst skall äta upp alltsammans på en gång och borsta tänderna genast efteråt men tycker inte att det verkar särskilt mysigt.
Jag vet att man inte bör äta ofta, men om jag inte lyckats få i barnen ordentligt med mat vid en måltid, och de lite senare ber om ett äpple, så är det för mig betydligt viktigare att de får något i magen än att syraattackerna skall starta mot tänderna igen.

Jag vet att tandläkare måste säga vissa saker - men det behöver inte betyda att jag måste lyda dem. Även om de har rätt.

Gröt

2009-02-26T10:07:00.000-08:00

Igår tvärtröttnade jag på att amma. Sonen äter sig inte mätt på vanlig mat om han får av mig, och sover då dåligt på nätterna och vill äta ofta, nästan varje timme vissa nätter. Han börjar också bli lite otrevlig och sliter i mina kläder när han vill ha min mjölk, och det var i det stadiet som jag slutade amma dottern. Det var helt enkelt inte trevligt längre.
På morgonen försöker jag få i honom havregrynsgröt, vilket går bra ibland, men på kvällen tänkte jag försöka ge honom något annat. Välling är inte intressant (hemlagad naturligtvis), inte mackor eller något annat vi provat heller. Så under stor vånda frångick jag mina hårda principer och köpte färdig barngröt. Det gjorde nästan ont i mig, men jag tänkte att om han nu äter det och sover gott så får det vara värt både pengarna och allt skumt som kan vara i den. Jag hyser den djupaste misstro mot färdigköpt barnmat, som ni kanske förstått. Men nu köpte jag alltså ett paket med fruktgröt, äpple, päron och aprikos som ju lät gott. "Friskt" skulle det smaka. Tänkte att om jag blandade i lite smör så kanske det var okej.
Gröten såg ut som sågspån. Den smakade också sågspån. Inte ett spår av frisk frukt. Sonen ville inte ha. Inte alls. Jag lyckades lirka i honom några pytteslattar, sammanlagt en ärtas storlek. Men - han kräktes upp det! Han som inte har kräkts sedan han var liten bebis!
Det är klart att det hade varit bra om han ätit med god aptit och sedan sovit gott. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite nöjd över att mina fördomar har besannats - den där gröten ÄR inte god! Och jag slipper köpa dyr och suspekt färdigmat!

70%...

2009-02-23T02:44:00.001-08:00

En undersökning med bandspelare visade att omkring 70% av allt som sägs till en treåring har med förbud att göra. När jag hörde det bestämde jag mig för att försöka undvika uttryck med "inte" så långt som möjligt. Men det var innan jag själv hade en treåring och upptäckte att omkring 70% av allt de gör är sådant som borde förbjudas!
Okej, det var överdrivet. Men till slut är det för besvärligt att hitta synonymer till
att bitas
att kasta mat på golvet
att stoppa leksaker i glas eller muggar med innehåll
att gräva i blomjorden
att hälla ut blomjord på golvet
att äta på blommor
att stoppa händerna i toaletten
att leka med toalettborsten
att sätta på spisen
att klättra upp på en pall och rota i alla skåp
att kleta diskmedel i håret på lillebror
att knuffa omkull lillebror
att sparka på vävstolstramporna
att spotta ut vatten
att spotta på golvet
att hälla ut vatten på golvet
att bita på sladdar och kontakter
etc etc etc

Att försöka med omskrivningar blir i många fall helt absurt. "Kan du bita något annat istället för pappa och kontakterna?" "Kan du gräva i något annat än blomjorden?"

Nå, just min treåring är förmodligen lugnare än de flesta. Det blir nog mer intressant med ettåringen som redan lärt sig klättra upp på smala, höga hyllor!

Vardagslycka är...

2009-02-21T03:25:00.001-08:00

* när minstingen bara vaknar två gånger på natten
* när båda ungar äter frukost utan större kamp
* när de dessutom äter lunch
* när de leker för sig själva efter lunch så att mamma får äta i lugn och ro och lösa korsord
* att få en tepåse med posten, eller ett trevligt brev
* att när barnen har vädrat stjärten precis hinna få på dem en blöja innan de lägger av ett jättelass, och därmed slippa ta hand om bajs på golv, kläder och barn, och då också slippa avgrundstjutet som följer på bajsborttvättning i badkaret
* att vara riktigt sugen på varm choklad, upptäcka att mjölken är slut men då hitta en påse chokladpulver som man snott med sig från något hotell
* att väva när barnen leker bredvid mig
* att höra mina barn skratta tillsammans
* att varje dag upptäcka nya egenskaper hos sin familj
* att varje dag få höra min man säga att han älskar mig - och mena det!
* när köket är rent igen efter middagen
* när sonen somnar lätt
* när dottern klättrar upp i sängen och somnar själv
* att lägga sig mellan sina sovande barn, i en värmedyneuppvärmd säng

Vardagslycka är helt enkelt att leva för mig.

Mitt barn är envisare än jag!

2009-02-20T09:40:00.000-08:00

Sonen vill sitta på bordet och äta. Annars äter han nästan ingenting alls. Då jag oftast är ensam om att försöka få i båda barnen frukost, så får han sin gröt på bordet eller i fönstret eller var han nu behagar så länge han bara äter. Men under middagarna har vi verkligen försökt hålla honom i sin stol. Dels är det för mycket varma och kladdiga grejer på bordet, dels är det inte särskilt rofyllt att ha en ettåring som klafsar omkring bland tallrikarna.

Men.

Det är inte heller särskilt rofyllt att ha en ettåring som skriker och gråter och vägrar sitta i sin stol och vägrar äta.
Det är inte särskilt rofyllt att ha en hungrig unge på kvällen.
Det är verkligen inte särskilt rofyllt att ha en hungrig unge på natten som vill äta ofta, ofta.

Så nu har vi givit upp kampen. Han har vunnit. Vi ställer grytorna på spisen. Han får vara på bordet. Han äter ju då.

Alla som vill komma med pamfletter om konsekvens ombedes härmed att stoppa upp dem på valfritt ställe.

2009-02-17T10:40:00.000-08:00

Jag blev utmanad av C.

Här är reglerna:

- Gå in i mappen mina bilder.

- Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen.

- Visa bilden på bloggen och skriv något om den.

- Invitera några stycken nya till att vara med på utmaningen.

- Länka till dem, och låt dem veta att de är utmanade.

***

Den här bilden är tagen på min dotters treårsdag, den sjätte februari 2009. Sonen "hjälper" mig att förskeda en mattväv. Han var emellertid inte särskilt hjälpsam i positiv bemärkelse, så jag gav snabbt upp att försöka göra det med honom i knät. Men bilden blev bra, så jag är glad att det är den som är den sjätte i den sjätte mappen!

Jag vet inte vilka som läser denna blogg. Känn er utmanade, ni som vill!

Havregrynsgröt

2009-02-14T06:55:00.000-08:00

Havregrynsgröt är bra på många sätt. Om ingen av ungarna vill ha, så är det billigt att kasta ut. Om båda ungarna vill ha och jag bara gjort en sats, så går det snabbt att göra ny. Nyttigt är det också.
Men jag gillar inte att ha havregrynsgröt på kläder, bord, väggar, golv, i håret och över hela ungarna. Jag gillar inte att ta hand om kladdet, särskilt inte när det hunnit torka in. Jag tror att man skulle kunna bygga hus av havregrynsgröt. De skulle stå i alla väder, med eller utan lingonsylt.

Samsovning

2009-02-03T06:03:00.000-08:00

I min yngredom såg jag en gång ett TV-program där en familj hade förvandlat ett av sina mindre rum till en enorm säng där hela familjen sov. Då tyckte jag att det lät knäppt, men nu slår det mig som en utmärkt idé! Dottern har sovit mellan oss sedan hon var under året, och nu markerar sonen tydligt att han inte ALLS vill ligga ensam i sin spjälsäng utan vill vara med oss. Helst på mig. Så idag har vi demonterat spjälsängen och satt in gästsängen. Jag har provat lite olika lösningar för att inte skarven mellan sängarna skall bli så hård, och har gjort ett försök att montera ett stängsel för ena långsidan så att inte det barn som ligger utåt skall ramla ner. Vet inte hur bra det kommer att hålla om barnen får för sig att skaka på det, men det märker vi! Det är inte en bra idé att ha barnen bredvid varandra mellan oss, eftersom sonen gärna klättrar på sin syster vilket hon inte uppskattar.

Det talas om hur viktigt det är att barnen får eget rum ganska tidigt, och att föräldrarna får tid för varandra, men för oss fungerar det här utmärkt. Vi slipper gå upp om barnen är ledsna, det räcker oftast med att lägga en hand på dem så att de känner att vi är där. Och den där tiden för varandra kan vi lika gärna ha i vardagsrummet om barnen somnar före oss (vilket inte händer särskilt ofta). Jag älskar verkligen att vara tillsammans med mina barn, det är otroligt mysigt att sova mellan dem och vakna med dem! Eget rum får bli en senare fråga. Ingen brådska alls för min del!

Förskolan

2009-01-11T09:05:00.000-08:00

Ni som följt den här bloggen, eller känner mig, vet att jag är kritisk till samhällets inställning att barn bör börja dagis när de är halvtannat år, för att vi föräldrar inte är tillräckligt kompetenta för att ha hand om deras uppfostran. Dagis, eller förskola, i sig har jag ingenting emot, och jag och maken har hela tiden varit överens om att våra barn skall få gå där när vi tycker att det är dags. Så nu har jag anmält dottern, snart tre år, och hoppas få plats för henne i augusti. På ett sätt vill jag fortsätta vara hemma med henne, men nu tror jag verkligen att hon kommer att få ut mer av att få skapa sig en ny tillhörighet utanför hemmet med nya barn och människor, de femton timmar i veckan som hon får gå medan lillebror är hemma ett år till. Jag har blivit anklagad för att vara egoistisk som "håller henne hemma", något jag inte har tagit åt mig av eftersom jag är övertygad om att hemmet varit den absolut bästa miljön för henne. Men som sagt, nu börjar det bli dags.

Jag har kluvna tankar om detta. Nyfikenhet - hur kommer hon att utvecklas, vilka kompisar kommer hon att få, hur kommer hon att relatera till personalen? Bävan - kommer hon att bli samma retsticka som vissa jämnåriga, som gått på dagis sedan de varit ett och ett halvt, och verkligen gillar att ta saker för varandra bara för att jäklas? Hur kommer hon att behandla sin lillebror om hon får lära sig att slita leksaker från andra barn? Hur kommer han att reagera om storasyster inte alltid är där, och om hon börjar bete sig annorlunda?

Ett halvår kvar.

Jul med gott samvete

2008-12-23T00:28:00.000-08:00

Jag lever ett otroligt bra liv. Mina barn är glada och friska (återkommande höstförkylningar räknas inte), min man är stabil, älskar mig otroligt mycket och dricker inte mycket mer alkohol än en Koskenkorva när han har ont i halsen någon gång vartannat år. Mina föräldrar är helt underbara och välkomnar oss med öppna famnen och vill gärna att vi bor hos dem hela somrarna och över storhelgerna (men påsken firar vi hos barnens farmor). Min syster och jag har syskonkivats lite under uppväxten om huruvida radion skall vara på vid frukosten, men aldrig varit djupt osams.
Därmed inte sagt att hela livet varit som en lek. Under många år kämpade jag med en dålig självkänsla, och en period mådde jag riktigt dåligt. Men jag jobbade mig ur det. Det tog fem-sex år att ändra mitt tankemönster. Först därefter kunde jag göra de val i livet som får mig att må bra. Att livet är så bra är dels en produkt av mitt eget sätt att leva och tänka, dels en stor portion tur.
Ibland, särskilt vid högtider som julen som kan vara så jobbig för många, får jag nästan ett stick av dåligt samvete gentemot alla som inte har det bra. De som stressar, försöker vara alla till lags, har förlorat anhöriga och sörjer, som så gärna vill att julen skall vara idyllisk men bara får sorg och kaos i paketet. Men då försöker jag tänka att ingen blir gladare av att jag inte njuter av allt det goda jag har fått. Så länge jag är tacksam och ödmjuk, så kan jag få fira jul med min familj i den ro och det lugn jag är förunnad.

Mamma i tre steg

2008-12-17T00:03:00.000-08:00

Aldrig har man väl så många åsikter om barn och deras fostran som innan man själv har några. Jag och maken skrev en lista på hur vi ville vara med vårt barn, innan hon ens var född, mest för att kolla om vi var överens men också för att se om det höll i sig när det väl blev verklighet. Mycket har vi faktiskt kunnat hålla fast vid, men en del har vi släppt. Till exempel hade vi en tanke om att hon skulle sova i sin egen säng, att det liksom skulle vara bra för henne. Det var hon också med på, ända tills hon blev omkring 9-10 månader. Då ville hon absolut sova med oss, och vi kunde inte finna någon anledning till att vägra henne. Det var dessutom riktigt mysigt. Det är två år sedan nu och hon sover fortfarande hos oss, med undantag för någon natt då hon klättrat upp och somnat i lillebrors spjälsäng. Då får vi istället ha honom mellan oss, för han skall ju vara någonstans också!
När sedan första barnet kommer, om man är så välsignad, så finns det fortfarande ganska mycket tid att hålla fast vid fina principer. AD-droppar varje dag, lugna måltider med alla samlade, inte särskilt mycket TV.
Andra barnet har fått mig att rucka på en hel del. De där AD-dropparna, som jag tidigare inte kunde förstå hur föräldrar kunde glömma, dem får han om jag kommer ihåg dem eller om storasyster påminner. Måltiderna är inte kaotiska, men tämligen ostrukturerade. När jag bara hade dottern, så kunde vi sitta i nästan ett par timmar och mysa vid frukostbordet och lyssna på Fem myror. Hon bläddrade i en leksakskatalog, jag löste korsord eller skrev brev. Sonen vill inte alls sitta still utan klättrar helst upp ur sin stol och kryper omkring på bordet. Mitt val är då mellan att spänna fast honom eller stoppa i honom en sked gröt medan han är i farten. Då jag verkligen inte vill att barnen skall förknippa mat med något obehagligt, så prioriterar jag att få i honom näring. Och när det är dags att laga middag, eller om jag är sjuk och helst vill ligga under en filt, så är Pingu eller Fem myror guld värda om barnen inte redan är sysselsatta med något annat.
Hur det skulle bli med ett tredje barn tänker jag inte ta reda på!

Julklappar

2008-12-11T00:17:00.001-08:00

Ofta säger vuxna att de inte ger julklappar till varandra, det är bara barnen som får. Jag är visserligen emot att köpa saker bara för köpandets skull, men undrar ändå vad det ger för signaler till barn att vuxna inte får något. Och handen på hjärtat, hur många av oss kan säga att det inte finns någonting alls vi skulle bli glada över? God choklad, en bok, en skiva, något klädesplagg, en biobiljett?
Det behöver inte vara många paket, ens till barn. Men julklappen känns för symbolisk för att jag skall tycka att vi vuxna inte skall ha någon. Eller kanske framför allt, att ge någon! Nuförtiden tycker jag att det är minst lika roligt att hitta på presenter och se dem öppnas, än att själv få saker.

Rör inte min julklapp!

Jul-antistress

2008-11-30T00:21:00.000-08:00

För några veckor sedan påbörjade jag ett gigantiskt städprojekt, då jag tröttnat på att ha grejer och öppnade reklamkuvert och dammiga strumpor och clementinskal och pennor och snytpapper och disk och fler grejer precis överallt. Jag gav mig tusan på att allt skulle ha sin plats, och att allt onödigt skulle rensas bort. Det går inte fort, eftersom jag har två barn som tycker att jag skall göra saker med dem också, men det går framåt.
Mitt i detta städprojekt blev det advent. Att plocka fram julgrejer samtidigt som jag jobbar för att få undan saker kändes väldigt avigt. Men jul vill jag ha, så belysningen och en näve tomtar åkte fram.
Fler händelser som stör mitt projekt är sonens ettårsdag på fredag, som jag förstås vill fira och helst baka lite till, och på lördag en kakbytardag i Fisksätra (ett par timmars resväg enkel väg härifrån) som jag alltså också bör baka till. Ovandpå detta vill vi ju ha lussekatter och hembakade pepparkakor.
Det här skulle kunna få mig stressad. Men jag vägrar! Ingenting av detta är något jag faktiskt måste göra. Jag har inte satt ett slutdatum för mitt städprojekt, även om det skulle kännas riktigt skönt att ha det klart innan vi åker ner till mina föräldrar över julen. Sonen vill jag hemskt gärna fira, men jag måste inte baka. Det går utmärkt att köpa fika! Kakbytardagen känns långt bort, men tiden på tåg, tunnelbana och pendeltåg kan jag ägna åt någon bok eller annat trevligt, och jag måste inte baka de lavendelskorpor jag tänkt mig eftersom de tar lite extra tid, utan jag kan baka något snabbt och enkelt. Egna pepparkakor kan vi göra nästa vecka, om vi får lust.
Med dessa tankar känns allt roligt igen. Idag blev en aktivitet inställd på grund av sjukdom, så då har jag en hel dag att småpyssla. Den tråkigaste städbiten, bokhyllor och cd-hyllor, är avklarad och en garderob eller två skall jag nog hinna med idag. Och jag har verkligen lust att baka lussekatter! Så då gör jag det!

En äldre väninna till mig ojar sig alltid över julen. Hon har som tradition att storstäda ett stort hus, in i minsta garderob, precis före jul. Detta innebär att de tre barnen, som nu är mellan 30 och 4o, håller sig därifrån till allra sista minuten. Jag har frågat varför allt detta måste göras precis vid jul, och fått svaret att "någon gång måste det ju göras" men ingen förklaring till varför det inte kan göras en vårstädning istället. Och så måste det vara gran och pynt och si och så, för att barnen förväntar sig det, suck. Jag påpekade då att om barnen förväntar sig det, så får de väl komma hem och hjälpa till, men det örat lyssnades det inte på. Så då får hon skylla sig själv.

Julen behöver inte vara stressig. Min familj har alltid firat jul med mycket mat, mycket pynt, många julklappar, pepparkakor och lussekatter, två julgranar, Kalle Anka och hela baletten. Allt det som så många ondgör sig över i tidningsinsändare. Men aldrig att jag har upplevt stress! Varje julklapp är genomtänkt och har varit rolig att köpa. Det är roligt att pynta, klä granar och baka pepparkakor. Kanske tänker jag annorlunda om jag själv blir huvudansvarig för hela julfirandet, men jag tror knappast det. Däremot kommer det att bli betydligt mindre traditionell julmat på bordet då, eftersom jag inte gillar sill och rödbetssallad, men då blir det nya traditioner. I lugn och ro!

Sur mamma på kalas

2008-11-23T10:43:00.000-08:00

Idag var hela familjen på fyraårskalas. En av de andra mammagästerna hade med sina två barn som i mina öron inte förde något väsen, men blev gnällda på. Kvinnan beklagade sig över hur jobbigt det var, att hon inte alls hade lust att vara mamma utan bara ville sticka ifrån allting - medan dottern stod och såg på henne!
Man får visst ha de tankarna. Man får också säga dem högt, för sig själv eller för någon man vill anförtro sig åt. Men ta mig tusan om man får berätta för sitt barn att man vill sticka ifrån det!

Lite senare sade hon något om att hon inte undrade på att barnen gick till sin pappa när de ville bli tröstade, när hon var så sur. Då sade kaxiga mamman att man väl inte skall vara sur när man går på kalas! "Nä, det är klart, jag försöker men så märker jag att jag låter tjurig. Jag har väl PMS."

Tur att hon hade något att skylla på.

Utmanad av Nickan

2008-11-11T13:02:00.000-08:00

Regler:- Länka den som utmanat dig och lägg in dessa regler på din blogg.- Berätta sju saker om dig själv, både vardagliga och knäppa.- Utmana sju stycken i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.- Låt dem få veta att de blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.

Jag vet inte hur man länkar, och jag tror faktiskt inte att det är sju personer som läser den här bloggen, men om nu Nickan eller någon annan vill veta sju saker om mig så varsågoda!!

1. Jag avskyr att lyssna på radio. Verkligen. Alldeles särskilt när två personer sitter i studion och småpratar och skrockar, eller när någon skall intervjuas per telefon, eller de här hemska musikkanalerna som spelar samma låtar om och om och om igen och inte ens första gången var de bra.

2. De senaste åren har lycka varit ett konstant tillstånd för mig. Spelar ingen roll om jag varit sjuk eller trött - lycklig har jag alltid varit!

3. Jag gillar att läsa riktigt ytliga kärleksromaner.

4. Jag tycker att jag är lite fånig när jag gillar att min dotter är ensam i Sverige om sitt namn.

5. När jag dör vill jag gärna frystorkas, eller hamna i en minneslund i Klockrike.

6. Jag älskar Barbapapa, professor Balthazar och Fablernas Värld!

7. Jag kan spela på tre blockflöjter samtidigt, så att det blir en låt av det.

Långtråkigt?

2008-09-25T00:36:00.000-07:00

Jag får ibland frågan om det inte är långtråkigt att vara hemma med två barn. Svaret blir ett självklart nej. Det finns inte tid till att ha långtråkigt, eftersom det händer saker nästan hela tiden. De stunder som är lugna och barnen sover eller leker för sig själva, pysslar jag med egna saker.
Däremot kan jag verkligen längta efter mer sällskap ibland, åt både mig och barnen, så då försöker jag träffa någon eller ger mig iväg med de små. Riktigt vackra höstdagar som denna vecka har bjudit på måste jag helt enkelt vara ute, och då är det roligare med sällskap. Tyvärr krockar sådant ofta med dagis. De mammor som är hemma med små barn, måste ändå hämta sina större vid ett visst klockslag. Nåväl, det är som det är med den saken.
Skulle man ändå få tråkigt hemma, så finns det så många spännande lekar att hitta på. Min anti-favorit är strump-memory. "Där är en strumpa med haj, var det den jag såg i hallen också? Nej, det var nyckelpigstrumpan. Var fanns maken till den då? Aha, under köksbordet!" Ett extra spänningsmoment ligger också i att dottern gärna flyttar omkring strumporna medan jag letar. Man kan också leka "Jag undrar vad som krasade under foten nu", eller "vad var det ungarna stoppade in i munnen nu". Så långtråkigt? Nix!

Barnmat

2008-09-22T02:54:00.000-07:00

Jag har alltid gjort egen mat till både dottern och sonen. Främst för att det är så mycket billigare, men också för att jag är djupt misstänksam mot barnmatsindustrin, och förväntar mig att det skall finnas glas och rakblad i maten. Då och då får man också rapporter om att det är för mycket vatten, för mycket socker och för lite fett i maten man köper, och då får jag vatten på min kvarn.
En väninna gjorde mat åt sitt äldsta barn, men köper nu till sitt andra. "Jag ställer inte upp på det där en gång till, med att koka och mosa och puréa och frysa och hålla på," säger hon. Nu har jag som sagt aldrig köpt barnmatsburkar, men hur mycket svårare kan det vara att göra själv? Jag köper en påse frysta grönsaker, häller i lite köttfärs och matfett och eventuellt någon krydda. Det kan stå och puttra en stund på spisen utan övervakning. Sedan kör jag lite med stavmixern, och häller upp i bullformar som jag sedan ställer i frysen. Vips har jag middag för en eller två veckor, beroende på hur stor sats jag kokar! Att tina en sådan form tar knappt en minut i mikron. Jag har då ingen glasburk som måste diskas och tas omhand. Skall jag iväg någonstans, så lägger jag en bullform i en påse eller en liten burk. På vilket sätt skulle detta vara krångligare än att köpa burkar?
Gröt gör jag också själv, havregrynsgröt med äppelmos tar mindre än tre minuter att göra och kör jag den i mikron direkt i skålen blir det inte någon disk att tala om (såvida inte gröten pöser över...). Vällingen tar ett par minuter längre, ungefär fem minuter tills jag har en drickvarm päronvälling med havremjölk och standardmjölk, så det är lagom att jag gör den medan maken fixar pyjamas. Jag vet inte vad vällingpulver kostar, kanske blir inte just vällingen så mycket billigare, men oj så god den är! Och jag vet vad det är i den!

En del tror att jag är någon principfast "allt-skall-vara-naturligt"-mamma som "förstås" kör med tygblöjor, men så är det inte. I så fall skulle jag väl bara köpa ekologiska närproducerade grönsaker till maten. Eldorados frysta sommargrönsaker går alldeles utmärkt. En sådan påse räcker till lillgrabben i gott och väl en månad, med lite köttfärs i, och kostar väl lika mycket som två barnmatsburkar. Lös den ekvationen!

Om förälskelse

2008-09-13T03:23:00.000-07:00

En del av mina väninnor säger att de går så mycket upp i sina barn att de knappt har tid för någon eller något annat. Jag kan inte känna igen mig i det, och diskuterade saken med min man som tror att det har med förälskelse att göra. Att man helt enkelt är förälskad i sitt barn (något som jag också har hört sägas, när jag tänker efter).

Då förstår jag bättre vad det handlar om. I en förälskelse behövs ingen annan, kanske inte ens barnets andra förälder. Då förstår jag också bättre varför så många förhållanden spricker under ett barns första levnadsår. Och kommentarer som "vi skall nog inte ha syskon till X, vi har det ju så bra bara vi!".

På ett sätt kan det nog vara fantastiskt att vara så förälskad i sitt lilla knyte. Jag är dock nöjd med att "bara" älska dem. Jag vill inte stänga in mig i en bubbla, hur lyckorusig den än är. Att uppleva världen och möten tillsammans med mina barn är en stor förmån, och jag vill ju visa upp dem för hela världen!

På kvällarna vill jag emellertid helst vara hemma med min familj. Igår var jag på fest på egen hand medan maken var hemma med barnen. Jag hade sett fram emot den, och visst var det trevligt. Det är skönt att vara utan barnen - en kort stund. Efter en timme längtade jag efter familjen (maken också), och vid nio åkte jag hem för att jag faktiskt var trött och tyckte att det lät mer lockande att åka hem och somna i vettig tid istället för att försöka pigga upp mig med en kopp te som jag blev erbjuden.

När jag cyklade hem slogs jag återigen av hur lyckligt lottad jag är. Hur många gånger har jag inte cyklat samma väg, och bara haft en kall singelsäng som väntat mig? Nu finns där en hel underbar familj! Det är inte förälskelse jag känner, men en djup kärlek och innerlig tillgivenhet!

Inställningar till föräldraskap

2008-08-23T00:44:00.000-07:00

En del blivande föräldrar säger att de inte tänker ändra på sitt liv det allra minsta. Andra gör sig till martyrer och ger upp allt de tidigare tyckt om att göra. Jag försöker tänka på hur jag själv skulle vilja bli behandlad. En bekant sade att deras lilla barn från början måste lära sig att sitta ensam i baksätet när de åker på långresor. Det är säkert bekvämast för föräldrarna att kunna sitta fram och inte behöva underhålla barnet, men skulle jag själv vilja sitta övergiven och bakåtvänd i tio timmar (med raster får man hoppas...) medan de som förväntas bry sig om mig mest sitter tillsammans någon annanstans? Nej, jag skulle nog gärna vilja vara med. Alltså sätter jag mig bak med dottern när vi åker bil. Vill jag själv gå på fest i en annan stad en timme innan det är läggdags? Nej, inte riktigt. Där skulle vi förstås kunna ta med barnen, ta på pyjamas där och låta dem sova på hemvägen. Det händer att vi är hos vänner i stan sent och nattar barnen där. Men just fest och resande på kvällen är ingenting som jag har lust till i det här skedet av mitt liv.
När det gäller egna intressen, så är kompromisser A och O. Många har frågat mig om jag inte skall ta ner min vävstol nu, för att ge plats åt barnens leksaker. Det tänker jag inte. Barnen leker med liv och lust runt min vävstol, och får sitta på vävpallen bredvid mig om de vill. Jag väver inte mer avancerade saker än att jag omedelbart kan släppa det jag har för händer när det behövs. Dottern fick följa med på musikläger när hon var fyra månader, hennes pappa var med henne under lektionerna och jag hoppade över en del pass för att kunna vara med dem lite mer. Ett par vänner älskar att vandra, och skaffade en bärstol till sin son och valde att göra kortare turer.
Ibland kan intresset kräva barnfrihet. Om det finns barnvakt eller en andra förälder som kan ta hand om barnen så är det inga problem, så länge båda föräldrarna är överens. En viss del av sitt "gamla" liv kan man behöva behålla för att kunna vara en bra förälder.

Hopprep

2008-08-02T13:54:00.000-07:00

Måste bara dela med mig...
Barnens syssling var här för en vecka sedan och hoppade hopprep. Detta imponerade stort på dottern, som nu lägger hopprepet över axlarna och hoppar jämfota. Så kan man också göra!

Att vara eller icke vara konsekvent

2008-07-11T03:49:00.001-07:00

Hos mina föräldrar, där vi tillbringar sommaren, har jag ett fint dockskåp som dottern får leka i när någon är med. Jag vill dock inte att hon sprider ut sakerna, så när hon nyss lade en liten ost i ett leksakslastbilsflak i rummet intill, så utspelade sig följande dialog på ett ungefär, med många fler upprepningar än jag anger:
Mamma: Kan du lägga tillbaka osten?
Dottern: Där ligger den!
M: Ja, men den skall inte ligga där. Den skall ligga i dockskåpet.
D: Där är den.
M: Den skall inte ligga där. Kan du lägga tillbaka den i dockskåpet?
D: Där ligger den så skönt så skönt.
M: Ja, men… etc
D: Det är ju osten som ligger där!
M: Ja, men… etc
D: Där ligger osten!
M: Ja, men… etc
D: Den bor där!
Efter ytterligare en stunds diskussion säger dottern med ett förvånat tonfall:
D: Skall vi lägga tillbaka osten i dockskåpet?
M: Ja, det skall vi!
D: Aneira, mamma och osten!
M: Vi skall lägga osten i dockskåpet!
D: Lilla Tore tittar på osten som ligger i lastbilen.
M: Ja, men… etc
D: Där ligger den så skönt så skönt!
M: Om inte du lägger tillbaka osten, så gör jag det för jag vill inte att den ligger i lastbilen. Du får inte leka med mitt dockskåp om du bär omkring sakerna.
D: Den ligger där.
Jag tar då osten och lägger in den i dockskåpet, varpå dottern storgråter.
D: Vill du ha den i handen!!! (=Jag vill ha den i handen)
M: Ja, du får ha den i handen, men jag vill inte att du lägger ifrån dig den någonstans!
Dottern tar osten och lägger den genast på lastbilsflaket.
D: Där skall osten ligga!
Mamman ger upp, och njuter istället av att skriva ner detta medan båda barnen tjattrar förnöjt här intill. Jag struntar i att vara konsekvent, och tänker istället lägga tillbaka osten vid ett annat tillfälle, och ha lite bättre koll på henne när hon leker i dockskåpet nästa gång. Vissa strider är helt enkelt inte så viktiga att ta.

Mer om att dela med sig

2008-07-06T11:38:00.000-07:00

En bekant pratade också om det goda dagis för med sig, att barnen lär sig att dela med sig. I början stod hennes son mest och tittade när någon tog saker ifrån honom, men numera slet han morskt saker ifrån de andra barnen.

Är det att dela med sig???

Min dotter tar ofta saker ifrån sin lillebror och menar att han inte får ha dem. Då kopierar jag en väninnas tillvägagångssätt, och säger till dottern att hon då måste ge lillebror något annat att leka med istället. Det är inte riktigt samma sak som att dela med sig, men hon får lära sig att tänka på andra också. Och jag tänker banne mig själv lära henne att dela med sig!

Hallonspyor...

2008-07-04T12:07:00.001-07:00

I onsdags morse åkte vi tåg till Norrköping. Dottern har sena vanor, och vi lyfte henne halvsovande i vagnen. På stan köpte vi en ask hallon, som hon smaskade i sig som frukost. Visst funderade jag på om hon kanske inte borde äta så många på en gång, men jag åt själv av dem och tänkte att det nog egentligen inte var så mycket jämfört med den mängd jordgubbar eller annan frukt som hon brukar äta. Så hon fick så många hon ville. Och kräktes upp dem. På sig och på mig. Maken satt framför med sonen, och jag bad honom ta flickan så att jag skulle kunna sanera oss, eftersom jag trodde hon fått ur sig allt. När han lyfte upp henne så kräktes hon igen, på en stackars ung tjej i ljusa kläder.
Nu tror inte jag att hon läser detta, men jag vill ändå säga hur tacksam jag är mot henne för att hon tog det så lungt trots att hon verkligen inte var glad. Hon konstaterade att "det var ju ofräscht", och gick sedan och bytte kläder. Någon annan hade förmodligen svurit och skrikit åt oss. När hon kom tillbaka sade jag återigen att jag verkligen var ledsen, och hon suckade att det var en hel del kläder som blev förstörda där. Sedan klev hon av i Stockholm, innan jag hann lämna våra kontaktuppgifter till henne. Det hade känts bättre att kunna ersätta henne för de kläder som inte gick att få rena. Jag har mejlat SJ:s kundservice, om hon skulle höra av sig dit, vad mer kan jag göra?
Dottern somnade sedan i mitt knä, alldeles medtagen. Och vi fick bort våra hallonfläckar, så jag hoppas innerligt att tjejen också fick det!

Olika talanger

2008-06-22T07:40:00.000-07:00

En väninna till mig fick barn ett par veckor före min dotters ankomst, och det har varit så roligt att jämföra dem. En del menar att man inte skall jämföra barn, men gör man det på rätt sätt utan någon prestationsångest så kan det vara spännande. Väninnans lilla kille har från start varit väldigt fysisk av sig, och sparkade boll innan min dotter kunde gå. Nu är de snart två och ett halvt år. Han cyklar lätt omkring på en tvåhjuling, medan dottern tittar misstänksamt på min gamla trehjuling och nöjer sig med att sätta nallar på sadeln.

Min dotters talang ligger istället på det verbala och lexikala planet. Förra sommaren lärde hon sig hela alfabetet, och jag funderade över om jag var för ambitiös men det var hon som hela tiden tog initiativet så vi hängde egentligen bara på. Hon ville veta vad alla bokstäver hette på böcker och reklamblad och tröjor och varhelst hon hittade dem. Nu, ett år senare, har jag börjat visa henne hela ord och det tycker hon också är roligt. "Ska vi titta på alla orden!" säger hon förväntansfullt.
Det känns som att vi ger henne en gåva genom att lära henne läsa på ett roligt sätt. Och handen på hjärtat, det är mycket bekvämare att ha en unge som hellre sitter och bläddrar i böcker än far runt på en cykel!

En av varje

2008-06-02T12:46:00.001-07:00

Ofta får jag frågan om jag är nöjd nu när jag har ett barn av varje sort. Sanningen är, förstås, att jag blev överlycklig över mitt första barn och ännu lyckligare över att vi fick ett till, vilket kön det än varit på dem!

Skillnaden mellan en individ och en annan tror jag är betydligt större än mellan flickor och pojkar i allmänhet. När det pratas om ultraljud så säger en del att de inte vill veta könet i förväg, det skulle förstöra överraskningen och det vore ju som att öppna en julklapp i förskott. Jag har inte gjort ultraljud alls, och hade förmodligen inte heller varit särskilt intresserad av könet om jag nu haft möjlighet, men inte av det skälet. Jag använder mig av parallellen skiva eller bok - jag vet ju att jag får en skiva eller en bok i julklapp, men är det Vivaldi eller Motörhead? Sartre eller Guillou? LP eller CD, pocket eller inbunden? Talbok eller musik, facklitteratur eller seriebok?

Det som är mest spännande med att ha en flicka och en pojke är just nu omgivningens sätt att behandla dem. Dottern är söt, sonen tuff. Ja ja.

Konsumentrådgivaren

2008-05-22T23:14:00.000-07:00

Igår var min mamma och handlade med dottern. Plötsligt sade dottern: "Det skall man inte köpa!" Mormor undrade vad det var man inte skulle köpa, och fick ett bestämt svar: "Billigt schampoo!"
Så nu vet ni det.

Att vara duktig och snäll

2008-05-21T12:17:00.000-07:00

Ibland läser jag om personer, främst kvinnor, som menar att det är fel att använda ordet "duktig" till barn. De lär sig då att de bara blir älskade om de är duktiga, och de kommer att växa upp och fastna i kravfällan. Men om jag tycker att min dotter är duktig, vad skall jag säga då? Om hon faktiskt låter bli att plocka mormors blommor när jag säger åt henne, skall jag inte berömma henne då? Jo, det tänker jag fortsätta med. Jag förlitar mig på min förmåga att få mina barn att känna sig älskade vad de än hittar på och hur de än är.

Då har jag svårare med ordet "snäll" när det används som motsats till att skrika och gråta mycket. "Är han snäll?" frågas det om min snart halvårsgamle son. Vad skulle jag svara om han var en kolikbebis? Att han inte är snäll? Jag förstår ju vad som menas, men jag vill själv helst inte använda ordet i det sammanhanget. Då säger jag hellre att han är förnöjd.

Apropå ord och deras betydelser, visste ni att "för frisk" sagt om mat betyder att den inte är tillräckligt salt?

Vem läser?

2008-05-07T11:11:00.000-07:00

Hallå alla!
Jag trodde att det bara var mina vänner som hittat hit, men jag har fått kommentarer av främlingar vilket är en trevlig överraskning.
Ni som läser, vilka är ni och hur har ni hittat hit? Berätta gärna även om ni känner mig!

En mening jag helst inte vill höra...

2008-05-01T12:57:00.000-07:00

En av mina favoritsysselsättningar just nu är att scrappa. Min man säger att "förr kallades det för fotoalbum", men scrappandet innehåller lite mer av fina bakgrundspapper, stämplar, klistermärken och annat som gör att det är roligare att både göra och att se på efteråt. Det är en hobby som faktiskt är ganska bra när små barn gärna vill hjälpa till. Dottern får leka med mina bokstavsstämplar, och sonen ligger glad och sprattlar på köksbordet. Häromdagen höll jag på med små, små metallbokstäver som dottern också älskar. Plötsligt hör jag:

"Kolla Tore äter bokstäver!"

varpå jag ser dottern försöka stoppa något i munnen på den fem månader gamla sonen, som hittills inte fått något annat än modersmjölk i sig. Hon hade fortfarande en bokstav i handen, och jag valde att tro att hon inte hunnit stoppa in någon. Jag tänkte också att sonen borde ha hostat om han försökt svälja något, och kände noga i hans mun. Inget där, så jag drog en lättnadens suck. Men. Igår när jag bytte på honom så satt där ett blänkande P i stjärten. Visst kan det ha hamnat i blöjan ändå, eftersom det ligger små bokstäver lite varstans i lägenheten, men jag tror jag förstår hur det har hamnat där. Nå, i så fall vet jag att de går rakt igenom!

Det skall bli kul att fylla i sonens babybok. Första smakportionen: Ett P!

Att leka

2008-04-26T23:22:00.000-07:00

Härom dagen träffade vi en mammabekant i lekparken, som var där med sin son i vår dotters ålder (drygt två år). De lekte låtsaslekar, där han hade en affär och lät sin mamma köpa diverse saker. Jag tittade nog ganska storögt på dem. Nog är jag beredd på sådana lekar, men inte än på ett tag för vår del!

En mamma ur föräldragruppen berättade att hon verkligen går upp i att leka med sin son, och hittar på en massa spännande äventyr. Det verkar som att uppfattningen bland de andra mammorna är att jag också hittar på en massa med mina barn. På sätt och vis stämmer det. De har fått följa med mig och stå modell, vi går på sångstunder, ut i lekparker, lunchar ute, går till biblioteket och hälsar på vänner. Men sedan dottern var liten har jag låtit henne styra hur hon vill leka. Jag minns att jag, när hon bara var några veckor, tänkte att "jag kanske borde göra något med henne", men kom snabbt fram till att om hon var nöjd med att bara ligga och sprattla, så kunde hon gott få göra det. Hon lät mig veta när hon ville ha underhållning.

Nu leker dottern mycket på egen hand, huvudsakligen med små plastdjur eller gosedjur. Det hon vill göra tillsammans med oss är att titta i böcker. "Ska vi titta i den hääääär boken!" säger hon entusiastiskt och kommer med en ur samlingen. "Vilka är det här då?" frågar hon, och då skall vi rabbla namnen på alla barbabarnen eller vad det nu är för bok hon hittat. Att höra text är hon ännu inte särskilt intresserad av. En annan lek vi gör tillsammans är med papper och penna, då hon har önskemål om vad vi skall rita eller skriva. Lilla alfabetet kan jag lugnt få skriva sju gånger på raken, men jag vill uppmuntra hennes intresse för bokstäver så jag skriver. Jag sjunger också mycket för barnen, vilket återspeglas i dotterns sätt att leka. Hon hittar på egna versioner, som "Tre små isbjörnar skulle gå en gång, till marknaden uti Nora".

En del nyblivna mammor oroar sig för hur de skall leka med sina barn. Jag tror på att låta barnen bestämma det själva. När dottern vill börja leka affär, så kommer jag att vara en glad kund!

"Dela med dig så blir du glad"

2008-04-20T10:27:00.000-07:00

Igår var jag och dottern på sång- och lekstund. Ett par bröder som var några år äldre hade några leksaker framför sig, som de inte lekte med. Dottern blev nyfiken och kände på en, varpå den ena pojken blev sur. "Nä! Bort! Du får inte!" och så vidare, och så slog han till hennes hand och försökte bända loss saken. Efter en liten stund frågade jag pojken om hon inte kunde få känna på den, varpå han blängde surt på mig. Dottern brydde sig inte särskilt mycket om det hela utan hittade något annat att leka med. Pojkarnas mamma konstaterade hur lugnt hon tog det hela. Jag svarade att eftersom hon inte går på dagis, så är hon inte van vid att slåss om saker och bryr sig därför inte heller om att göra det. Med bröderna bråkande om andra saker i bakgrunden sade då mamman i en ton som i mina öron lät lite snorkig (men jag kan ha misstolkat) att hon tyckte det var bra med dagis, för då lärde sig barnen att dela med sig.

Jag bet ihop om kommentaren "Menar du allvar?!". Det var inte MITT barn som inte lät någon annan leka med en sak som ändå inte användes.

Eftersom jag inte själv gått på dagis (eller förskola som det skall heta nuförtiden), eller har mina barn där, så kan jag bara bygga mina erfarenheter på väninnors berättelser. När en polare frågar sin son, också två år, hur han haft det på dagis, så får hon till svar: "Släpp! Den är min!"

Tanken att barnen lär sig att dela med sig är nog vacker, men är den sann? Min känsla är att de snarare lär sig att hålla stenhårt fast i det de vill ha. Rätta mig gärna om jag har fel!

Mediapåverkan

2008-04-15T11:00:00.000-07:00

Igår fick jag en handfull mejl och SMS om att tända ett ljus för Engla vid en viss tidpunkt på kvällen. Då kände jag att något hade gått för långt. På ett sätt är det rörande att så många människor bryr sig om den här händelsen, men varför är vi så engagerade? Hade vi reagerat lika starkt om flickan hittats genast, även om hon redan var död? Om inte pressen publicerat foton på henne? Om inte omständigheterna varit så vardagliga (hon cyklade hem från en kompis, och var nära hemmet när hon kidnappades)? Om det inte varit en sjuk man som impulshandlade?

Bara några dagar innan Engla försvann mördades två små barn i sitt hem. Förtjänar inte de ett tänt ljus? Varför engagerar inte den tragedin lika mycket?

Om dödsstraff

2008-04-13T11:36:00.000-07:00

Häromdagen stoppades jag av en kvinna på stan som ville att jag skulle skiva på en lista emot dödsstraff. Jag tänkte på den tioåriga flickan som försvann förra lördagen och på vad jag skulle vilja göra med någon som skadade mina barn, och så svarade jag "nej". Jag ville inte skriva på. Nu har en man erkänt att han mördat flickan och grävt ner henne långt ifrån där han kidnappade henne.

Kalla mig vad ni vill. Han förtjänar inte att leva. Det handlar inte om hämnd. Jag vill bara inte att sådana människor skall finnas.

Femminutersmetoden

2008-04-13T04:36:00.000-07:00

Det finns en uppsjö av olika "metoder" för att få barn att somna, allra helst skall de göra det ensamma. En av dessa är femminutersmetoden, som går ut på att föräldern lämnar rummet men tittar till barnet var femte minut om det fortfarande skriker. "– Instinkten säger att man ska gå in och trösta barnet, men genom att beröra barnet ”belönar” man det" står det i denna artikel: http://www.viforaldrar.se/artiklar/2005/03/22/femminutersmetoden/index.xml

Motsatsen till att belöna är, vad jag vet, att bestraffa. En sträng tolkning av det ovanstående betyder alltså att barnet bestraffas för sitt gråtande. Att barnet lär sig somna ensamt så småningom, betyder det att situationen är trygg eller att barnet lärt sig att det inte är någon idé att försöka kommunicera, för i den här dagliga situationen vill inte mamma eller pappa vara tillsammans med mig?

En bekant sade att hennes barn minsann fick ligga och skrika när de skulle sova, för det var lika bra att från början etablera den situation som hon ville ha i framtiden. Det håller jag helt med om - förutom att jag har helt andra åsikter om hur sänggåendet skall gå till. Jag vill att det skall vara en stund av gemenskap, något mysigt som jag kan locka med. Igår när dottern var trött frågade hon om vi inte kunde gå till sängen och mysa. Sedan klättrade hon omkring på mig i tre kvart innan hon blev stilla och somnade. För mig är det en fantastisk känsla att sova bredvid sitt barn, ibland mellan båda barnen. Vissa klarar inte av att sova trångt, eller är så lättväckta att de behöver ha barnet i egen säng eller eget rum, men nog borde sänggåendet även då kunna göras mysigare än att låta barnet gråta sig till sömns?

Att vara förälder är...

2008-04-10T09:05:00.000-07:00

att behöva tömma skor och tofflor innan man sätter på dem
att hitta små bilar ömt instoppade under täcket
att åka till jobbet med en stekspade i väskan
att ibland faktiskt hitta kläder på sina rätta ställen
att agera både snuttefilt, snytnäsduk och kudde
att få höra sina egna ord eka i en liten barnamun (dottern till en gråtande lillebror: "Så ja, så ja, du skall få lite sutt!")
att få höra nya roliga och ibland förkortade varianter på sånger (till exempel "jag är en liten undulat, för de är så snåla!")
att få se syskonkärlek växa fram (dottern och sonen låg på rygg och höll varandra i händerna, och dottern skrattade och sade: "Lilla Tore lånar din (=min) hand!"
att bli tagen för given på ett kärleksfullt och tryggt sätt
att känna sig som den viktigaste personen i världen!

Den värsta mardrömmen

2008-04-08T10:21:00.000-07:00

En bekant till mig sade att det absolut värsta man kan råka ut för måste vara att förlora sin partner. Han menade att det ju var en människa man själv valt att leva tillsammans med. Att förlora ett barn, som jag anser vara mycket värre, tyckte han inte var lika djupt. Jag älskar min man och skulle sörja om han försvann ur mitt liv, men kärleken till mina barn är av ett helt annat slag. Den är så stark att jag tror att mitt hjärta skulle sluta slå om något hände dem.

De senaste dagarna har jag blivit påmind om vad helvetet på jorden kan innebära - att ens barn försvinner och man inte vet vad som hänt. Tillochmed att hitta barnet dött måste vara bättre!

Jag tror inte på att oroa sig i förväg. Om ingenting händer, så har jag ägnat onödig energi åt oro, och om något skulle hända så spelar det ingen roll om jag oroade mig eller ej. Men visst dyker tankarna upp ibland, särskilt när sådant här händer.

Jag är helt för att förlåta och gå vidare i livet, men om någon skadar mina barn så vet jag verkligen inte vad jag gör.

Upptäckarlust

2008-03-21T01:22:00.000-07:00

En av mina moderliga övertygelser är att barnen skall få undersöka så mycket som möjligt utan att jag förbjuder dem. Jag för hela tiden en inre dialog när vi är ute om när jag bör säga nej och när jag kan låta barnen göra det de vill. När dottern var mindre hade hon en förkärlek för att stoppa stenar i munnen vilket kändes lite småläskigt, men hon spottade alltid ut dem så småningom så vi lät henne hållas. Säkert bra för immunförsvaret att få i sig lite smuts...

Igår gick vi till öppna förskolan, som visserligen var öppen men det var inte en själ där (inte ens personal) och alla stolar var uppställda på borden, så vi gick ut och lekte. Dottern höll sig så glatt i sandlådan där hon sprang fram och tillbaka, så när sonen blev hungrig trodde jag att det skulle vara okej att mata honom även om det kändes lite kallt att amma ute i vinterväder. Men just då fick dottern för sig att hon skulle undersöka vad som fanns bakom kullen. Där går en viktig gräns för mig - hon får gärna utforska, men jag vill ha henne inom synhåll!

"Kan du inte stanna här där jag ser dig?" frågade jag, varpå hon vände sig om och sade:
"Inte!" och pinnade iväg.

Det var bara att stolpa iväg efter henne, med en bebis insvept i fårfäll som åt så glatt. Han tyckte att det var extra trevligt att få lite gung till maten, för mitt i alltihop så log han, och fortsatte gosesutta när han ätit färdigt. Det hela kändes faktiskt ganska komiskt, även om det var något obekvämt för mig.

Jag läste om en undersökning som gjorts, där treåringar hade på sig bandspelare som registrerade allt som sades till dem under några dagar. Omkring 70% av allt de fick höra hade med förbud att göra. Jag försöker tänka på det, och uttrycka mig annorlunda när jag egentligen menar nej. Istället för "du får inte sitta i mitt knä när lillebror äter" så säger jag "kom och sitt bredvid mamma". Ibland är det tvärnej som gäller, men jag vill tro att hon tar det mer på allvar om vi är sparsamma med förbud.

Fotoautomat!

2008-03-15T08:15:00.001-07:00

http://www.fotoautomaten.se/up.php?id=170583051

Här kan man göra trevliga småkort av vanliga digitalfoton. Perfekt att ha i plånboken!

Att bjuda på sig själv

2008-03-13T13:41:00.000-07:00

Vissa människor, särskilt inom media, anses "bjuda på sig själva". Jag funderar ibland över vad det är de bjuder på, och noterar vimsighet, kaos och en viss gapighet. Det är sådant som är fint att bjuda på, då får vi andra tillfälle att känna oss bättre.

En väninna berättade om en kvinnlig krönikör som berättade om sitt familjeliv. När hon skrev om sina problem så fick hon massor av stöd, men så fort hon berättade om någon som hon själv tyckte var bra, till exempel att hennes barn inte åt fet snabbmat, så blev tongångarna helt annorlunda. Läsarna kunde bli riktigt otrevliga. Då heter det inte att hon bjuder på sig själv, snarare att hon kör ner pekpinnar i halsen.

Jag vill kunna berätta om vilken bra förälder jag anser mig vara, utan att någon skall bli irriterad över det. Samtidigt vill jag kunna berätta om de tillfällen då jag känner att orken tryter, utan att någon skall jubla elakt och tänka att det är rätt åt henne, så kaxig som hon är. Jag vill helt enkelt kunna bjuda på mig själv, så som jag är, utan att göra mig till en clown.

Det krävs en by...

2008-03-09T11:00:00.000-07:00

Ett ordspråk säger att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Det ligger något i det. Jag tror inte att det är meningen att vi skall sluta oss inne i små familjer. Kanske därför som så många lovprisar dagis, det blir väl som en "by" förutom att det är alldeles för få vuxna på alldeles för många barn.

I torsdags hade jag behövt en by. Efter en dryg månad av återkommande förkylningar har dottern varit oerhört klängig. Hon är i vanliga fall en självständig flicka som gärna leker för sig själv, men nu har hon varit förtvivlad om jag går på toaletten, även om hon får följa med mig, och att äta middag i lugn och ro har inte varit att tänka på. Sonen har varit väldigt tålmodig, men i torsdags hade även han tröttnat på snuva så hela morgonen hade jag två gråtande barn som klängde på mig. Den ena ville sitta stilla och gosa, den andra ville bli omkringburen. Till slut grät även jag, för första gången på två år grät jag av vanmakt för att jag inte kunde trösta mina barn. Jag ringde mina föräldrar för att få lite moraliskt stöd, och pappa undrade om han skulle komma och hämta oss. De bor fyra timmars bilväg bort. "Ja, gör det!" sade jag och grät lite till. Sedan hade jag blivit av med ett ton stresshormoner, sonen somnade och dottern kunde få gosa i lugn och ro så jag ringde och sade att pappa faktiskt inte behövde komma. Om han hade hunnit åka så hade jag följt med honom, men jag ville egentligen inte åka ner till Småland just nu. Jag ville bara ha avlastning. Det kändes inte alls roligt att knappt komma ihåg hur dottern är när hon är glad.

I fredags hade allt vänt, och barnen var rena drömmen att ha hand om. Vi var ute på en lekplats där det fanns andra barn, och dottern var så glad nästan hela dagen. Då är det inte svårt att orka. Mamma frågade i torsdags om det inte fanns någon som kunde komma och hjälpa mig, men de jag känner som är lediga på dagtid är de som själva är föräldralediga. Sedan kommer ju maken hem och hjälper mig.

På helgen brukar vi ta långpromenader i villakvarteren och drömma om hur vi skulle vilja bo När Vi Blir Rika. En liten gäststuga vill vi ha, så att mina föräldrar och svärmor kan komma och bo hos oss lite längre perioder utan att vi behöver trampa på varandra. Jag vill ha storfamilj! Den lyxen har vi på somrarna, då vi är hos mina föräldrar i nästan två månader. Nog hade jag tankar på att flytta tillbaka när dottern var liten, men jag vill egentligen inte alls bo i min barndomsstad. Det liv jag har byggt upp här i Uppsala under de senaste sjutton åren är för värdefullt för att bytas ut mot lite avlastning på förmiddagarna. Men nog skulle jag vilja ha den där byn. Jag vill både ha kakan och äta upp varenda smula.

Anna Wahlgren

2008-03-07T10:38:00.000-08:00

Inledningsvis vill jag säga att jag aldrig har läst någon av Anna Wahlgrens böcker. Min uppfattning om henne har jag fått från frågespalter, notiser i föräldratidningar som tagit upp hennes metoder, och vänners tolkningar av hennes ord. Detta sammantaget har fått mig att undra hur någon vettig människa kan ta till sig en del av hennes dumheter. I en föräldratidning skrivs det om sömn, och om AW:s "sova hela natten-kur". Den bygger, enligt den här artikeln, på "tesen att små barn är instinktivt medvetna om sin hjälplösa utsatthet." När ett barn skriker, så undrar de tydligen "Kommer jag att duka under nu?" Bara det låter i mina öron hur dumt som helst. En dum tes kräver också dumma lösningar, så AW menar att barnet skall ha ett eget rum senast vid fem månader, för att den trygga sömnen skall knytas till barnet själv. Man skall också lägga dem på mage - med andningslarm för de minsta, tillägger hon, förmodligen för att få tyst på alla som protesterar. Spädbarnsdödligheten minskade ju drastiskt när man började rekommendera att lägga barn på rygg. Att ens fundera på att då låta barnen sova på mage känns nonchalant och mycket obildat, även om ett dyrt och opålitligt andningslarm införskaffas. Man skall inte ta upp och trösta barnet, utan "finna den rätta tekniken" med buffningar i rumpan eller liknande.

Själv tror jag att ett litet barn är ett litet djur som inte funderar ett ögonblick över huruvida det kommer att "duka under". När mina barn skriker tolkar jag det som "jag är trött", "jag är hungrig", "någonting är obekvämt" eller "jag vill ha sällskap". Tryggheten vill jag ge dem genom att reagera på deras rop. Visst är det bra om de finner trygghet i sig själva också senare i livet, men jag kan inte se något fel i att den trygga sömnen kopplas till en annan människa. De flesta vuxna vill ju sova nära den de älskar, varför skulle inte barnen få göra det?

Visualisering...

2008-02-25T06:22:00.000-08:00

Även en Kaxig Mamma kan ha dagar då motgångar staplar sig ovanpå varandra. Denna dag började bra, maken hade sovmorgon och kunde hjälpa till med morgonbestyren innan han gav sig iväg. Vädret är helt fantastiskt, soligt och varmt, och jag tänkte ta en långpromenad till Gottsunda för att äta lunch, storhandla och ta bussen hem lagom till dotterns sovtid. Första etappen var härlig, dottern satt och kvittrade och sonen sov. Sedan sade det *PANG* någonstans på Konsumvägen, och jag undrade först vad det var för idiot som lekte med smällare men insåg snabbt att det var ett av däcken som gått sönder. Jag har aldrig gillat de där luftdäcken, vi har redan fått köpa ny slang till ett av dem, och nu är jag ännu mer missnöjd. Jag visste inte hur stor skada jag skulle göra på vagnen genom att gå med den på bara fälgen, och dessutom var den extra tung med ett trasigt däck. Jag kunde emellertid inte stå på Konsumvägen och glo resten av dagen så jag tog mig till närmaste busshållplats vid ICA Norby. Funderade på om jag skulle handla där istället, men de blöjor vi köper finns inte där och hursomhelst är det en ganska dyr affär så jag tog bussen till Gottsunda. Där hade jag som sagt tänkt att dottern och jag kunde äta varsin grillad korv, men det ville hon inte alls. De var dessutom inte varma, så jag fick be om att lägga tillbaka den ena en stund. Korvbröd och banan gick dock ner.

Sedan tänkte jag att det kunde vara kul att gå till Gottsundabiblioteket en stund. Det tyckte dottern också, förutsatt att jag bar henne. Försökte jag sätta ner henne i vagnen så illvrålade hon. Så jag hade en tung tvååring på höften och försökte samtidigt manövrera en klumpig syskonvagn. Det gick bra den lilla biten. På biblioteket var det jättekul en stund, sedan blev hon plötsligt jätteledsen och började gråta, lagom till att sonen behövde bytas på förstås. Att få henne ner i vagnen igen visade sig vara omöjligt utan gråt och tandagnisslan. Försökte sitta med henne en stund på en bänk, då hon lugnade sig, men försökte jag sätta ner henne igen så gav hon hals. Storhandlingen bestämde jag mig för att skippa, men blöjor behövdes verkligen så jag gick in på ICA trots ljudliga protester. Där var förstås just hennes storlek slut, och jag hade inte sinnesnärvaro nog för att tänka ut vad jag skulle köpa istället så jag provade Willys istället. Först köpte jag ett paket pepparkakor (man skall aldrig underskatta den lilla mutans makt i vardagen!), men för första gången i sitt liv sade hon nej till det så då gav jag upp hela projektet och åkte hem. Sonen var gudomligt tålmodig trots att storasyster gång på gång tog stöd mot honom för att resa sig upp i vagnen. Jag ägnade hela bussresan åt att visualisera mig själv, nykissad, sittande med dottern i famnen i soffan medan sonen sov i vagnen. I hissen gav emellertid sonen upp och började gallskrika han också. Det fick han göra en stund, då jag upptäckte att dottern hade bajsat, något som säkerligen påverkade hennes humör. När hon var sanerad hade sonen tystnat, och jag fick hela två minuter i soffan enligt visualiseringen innan han började gråta igen. När jag flyttade mig från soffan blev dottern förstås ledsen igen, och en stund hade jag två skrikande ungar på vardera sida i sängen innan jag lyckades få sonen att ta bröstet och dottern blev kramad med andra armen i en för mig mycket obekväm ställning men det var bara att ignorera. Just som båda lugnat ner sig och var glada igen, så sket sonen igenom blöjan, kläderna och på pappas täcke. Gudskelov var dottern glad vid det laget, så jag hann byta på honom och lägga honom i babygymet innan dottern blev smågnällig och ville sitta i knät. Detta inlägg har jag till största delen skrivit med henne i knät, efter att ha SMS:at maken och bett honom köpa allt jag skulle köpt.

Nu leker dottern igen, men sonen har tröttnat så nu skall jag ha honom i knät och se på Top Model 4 och äta färdigmat eller pepparkakor till middag.

Kommentarer

2008-02-24T12:29:00.000-08:00

Jag har fått höra från två håll att det inte går att skriva kommentarer. Ni som läser, kan ni inte prova att kommentera detta? Går det inte, så meddela mig via andra forum (jag antar att ni som läser känner mig!).

En Perfekt Mamma

2008-02-19T07:09:00.000-08:00

Ingen är perfekt, heter det, och det verkar i allra högsta grad gälla föräldrar om man skall tro media. Det skrivs som en tröst, att Vi Alla känner oss misslyckade ibland, och Ingen Är Perfekt.

Vad innebär det då att vara en perfekt förälder?

Jag älskar mina barn så mycket att jag ofta blir tårögd, och jag visar det också. De är trygga, harmoniska och sociala. Jag har aldrig ångrat något val jag har gjort när det gäller dem, och känner varje dag att mina val är till det bästa för dem. Det innefattar också att ta hand om mig själv, och se till att jag kan göra saker som är viktiga för just mig, och att låta min man få tid för sig själv när han behöver det.

Jante kan gå och lägga sig. Jag är en perfekt mamma.

Rökning

2008-02-13T08:22:00.000-08:00

Jag såg flera avsnitt av den danska dokumentärserien om unga mammor. Det som slog mig mest var hur många som rökte i sina hem och i barnens närhet. Ett par, som försökt få barn länge trots att tjejen bara var nitton (ett par missfall hade de också haft vill jag minnas), var storrökare men eftersom de ville sin dotters bästa så skulle de hädanefter bara röka i köket.

Har inte informationen om att rökning inte är särskilt nyttigt nått Danmark? En bekant till mig var på studiebesök på en folkhögskola där, och där var det helt okej att röka inne i klassrummen. Eller så tänker alla som en släkting till mig, att det minsann inte finns några som helst bevis för att det skulle vara skadligt att röka vare sig för rökaren eller deras barn.

Rökare hävdar ofta sin egen rätt att röka, men andra människors rätt att INTE röka är inte lika intressant. Särskilt inte barnens rätt.

Rättvisa

2008-02-05T06:52:00.000-08:00

Angående kommentaren till mitt inlägg om politik - nej, antal föräldradagar kan inte riktigt jämföras med hur mycket tid man får med sitt barn! De här rättviseförespråkarna verkar bara tänka på antalet dagar som man är borta från sitt arbete, och därmed hur mycket svårare det blir att Göra Karriär om man är hemma längre. Rättvisan gäller tydligen inte barnet, vilken tid barnet får med respektive förälder. Inse fakta - ett litet barn sover väldigt mycket. Ett litet barn kan inte uttrycka sig på så många andra sätt än att skrika. Första tiden hemma går alltså till stor del åt att försöka lista ut varför barnet skriker och sedan försöka göra något åt det, och att vila eller göra annat medan barnet sover. Tiden man verkligen gör något tillsammans med sitt barn är de första månaderna inte lång.

En riktigt rättvis fördelning av föräldradagarna skulle väl vara att stanna hemma halva veckan var. Då får båda föräldrar prova på hur det är att vara tillsammans hela dagar med ett litet knyte som mest vill vara i famnen, och en alltmer självständig liten individ som utforskar omvärlden. Om barnet ammas så faller rättvisan redan där.

Rättvisa för barnet, vad är det? När börjar det bli medvetet om vilken förälder som är där hela dagarna och vem som kommer hem på eftermiddagen, och när börjar det bry sig om vem som är hemma? Om barnet inte ammas så tror jag inte att barnet bryr sig särskilt mycket om vem det är som är hemma de första månaderna, bara det får vara i famnen och helst sova där. Den vakna, medvetna tiden blir mycket längre under den sista halvan av tiden barnet är hemma, så är det då rättvist att den ena föräldern får så mycket mer vakentid?

Snälla, låt oss få bestämma detta själva!

Politik

2008-02-03T07:27:00.000-08:00

När jag diskuterade familjepolitik inför valet stötte jag på en ganska ung miljöpartitjej som, liksom jag, hade mycket bestämda åsikter men av annat slag. Hon sade rakt ut att om inte en man var beredd att ta 50% av föräldraledigheten, så borde han fundera på om han överhuvudtaget skulle ha barn! Ett barn har ju "rätt till" båda sina föräldrar. Förklara för mig vad det innebär, tack! Min man är lärare och kommer ofta hem tidigt. Ibland har han också sovmorgon och får morgontimmarna med barnen. Han är hemma varje helg och över alla skollov. Våra barn är uppe till sent om kvällen och sover länge på morgnarna, och brukar dessutom ta en tupplur mitt på dagen. Det är sant att jag haft några fler vakna timmar med dem när jag varit hemma och maken jobbat, men betyder det att de inte har någon pappa?

Min man älskar sitt jobb och mår verkligen bra av att vara ute och undervisa och sedan komma hem till oss. Jag har en tjänst som personlig assistent, som jag visserligen trivs bra med men vill mycket, mycket hellre vara hemma med barnen medan de är små. Nog verkar det praktiskt att den som trivs bäst med att arbeta får göra det, och den som vill vara hemma är det? Miljöpartisten tyckte inte det, utan rådde mig att byta jobb!

En väninna till mig tyckte att det var sorgligt att det är i de traditionella rollerna som jag och min man känner oss hemma. Hon unnade mig också verkligen att hitta hem i arbetslivet. Visst skulle det vara trevligt att komma på vad jag vill "bli" så småningom, och kunna känna att hela min kapacitet kommer till användning i ett arbete, men mitt "arbete" just nu är det bästa tänkbara! Äntligen känner jag att jag är precis där jag skall vara i livet! Varje dag, varje minut är värdefull och jag har aldrig varit så här lycklig i hela mitt liv. Är det sorgligt? För mig kan inget betalt arbete i världen vara lika viktigt som att ge mina barn en trygg och bra start i livet.

Kvinnofälla? Sicket skitsnack! Det är väl ingen fälla om jag gör ett medvetet val. Jag struntar fullständigt i om min pension inte blir särskilt hög, eller om min dröm om ett boende med en uteplats aldrig blir verklighet för att vi inte har råd. Om någon anser mig vara illojal mot resten av den svenska kvinnligheten för att jag, genom att vilja vara borta från arbetslivet så länge som möjligt, hjälper till att behålla löneglipan mellan könen, så får de tycka det. Vi gör det vi tror är bäst för vår familj. Hittills har jag inte "tagit" någonting av min mans föräldradagar, och det är möjligt att det blir 50-50 i slutändan, men det skall i så fall vara vårt val.

Föräldraförsäkringen

2008-01-31T09:38:00.000-08:00

Inför valet 2006 pratade jag föräldraförsäkringspolitik med de partier jag eventuellt skulle kunna rösta på, och har även diskuterat detta med vänner. Många anser att fler föräldradagar skall öronmärkas för vardera förälder, att man inte skall kunna skriva över lika många dagar på sin partner. Intressant är att de som haft starkast åsikter om detta är de som ännu inte har några barn...

Det många glömmer när de ropar om rättvisare fördelning är att pappan faktiskt har fler dagar än mamman från start. Vi har ingenting som motsvarar de tio pappadagarna, vilket kan tyckas orättvist eftersom det är vi som behöver den fysiska återhämtningen - som kan vara bra mycket längre än tio dagar! Annars är dagarna uppdelade 50-50. Om inte min man vill ge mig av sina dagar, så måste han faktiskt inte det!

Argumenten för tvångsuppdelning har varit många och ibland, enligt mig, lite väl långsökta. Kvinnlig ohälsa och skilsmässor sägs ibland bero på att kvinnan varit hemma längre med barnen. Ursäkta, men jag tror inte att en lagstiftning om utökade öronmärkta dagar skulle hjälpa särskilt mycket i de fallen. En man som inte vill vara hemma i de två månader som han inte kan skriva över på kvinnan, vill förmodligen inte vara hemma i fem månader! Och om kvinnan inte vill vara hemma så länge som mannen vill att hon skall, men ändå är det, så är det lite för enkelt att skylla på kvoteringen. Då kanske man hellre borde se över sitt förhållande och kommunikationen med sin partner. Vill politikerna ha jämnare fördelning, så att männen är hemma längre, så får de nog prova något annat. Vad sägs om en vettig ekonomisk ersättning?

Fördomsfull

2008-01-30T23:40:00.000-08:00

Igår träffade jag på en mamma som har två barn, den yngsta sex veckor. Hon berättade att hon var ensam med dem, och min första reaktion var något i stil med "oj, jobbigt!". Jag såg nämligen framför mig ett tidigare fungerande familjeliv och en separation under andra graviditeten eller alldeles nyligen. Det visade sig dock att båda barnen var "donatorbarn" från Danmark och att mamman hela tiden haft för avsikt att vara ensam. Då kom allt i ett annat läge. Säkerligen är det mer pyssel att vara ensam, men med ett bra tankemönster behöver det inte vara jobbigare än om man är två. Som självvald singelförälder behöver man ju inte heller känna besvikelse över att inte få avlastning av sin partner.

Familjekonstellationerna blir alltmer varierande i samhället. Jag känner både frivilligt och ofrivilligt ensamstående med biologiskt egna eller adopterade barn, ett vän-par av olika kön som valt att ha barn tillsammans, och ett samkönat par som hoppas på barn så småningom. Vi traditionella kärnfamiljer börjar nästan kännas exotiska! De konservativa må tycka vad de vill om detta, men min åsikt är att alla familjer där det finns kärlek, trygghet och respekt är bra familjer oavsett hur många mammor eller pappor som ingår i den!

Om tålamod

2008-01-29T06:24:00.000-08:00

Mina barn sover, peppar peppar, oftast gott på nätterna vilket gör att jag känner mig utvilad om morgnarna. Där är en av de viktigaste nycklarna till att jag aldrig har haft några problem med mammaorken. Eventuella läsare med jobbiga nätter kanske tänker att "ja ja, det där är ju lätt för henne att säga, hon skulle prova på mitt liv!" Jag erkänner gärna - jag har inte en aning om hur det är att natt efter natt behöva gå och vagga barn. Min familj har hittills varit oerhört priviligierad på det området, och det vet jag om och är tacksam över, varje dag. Hur jag skulle orka hålla mig till nästa nyckel om jag aldrig fick sova ordentligt vet jag inte. Då vore jag nog inte lika kaxig längre.

Nästa nyckel är att tänka och försöka sätta mig in i andra människors situation, främst familjemedlemmarna. Mina barn är fortfarande små, den äldsta fyller snart två år, och jag tror inte att någon föds med illvilja i sinnet. Därför finns det en orsak till varför de skriker, slår eller kastar saker. Allt kan bli mycket trevligare om jag försöker ta reda på orsaken till att dottern absolut vägrar sätta sig i sin stol vid middagsdags, istället för att resolut trycka ner henne. Senaste gångerna hon inte har velat sätta sig har hon nämligen bajsat, och då är det väl helt naturligt att inte vilja sätta sig! Sedan finns det oönskvärda beteenden som att kasta mat på golvet eller slåss, och där spelar det ingen roll att jag förstår varför potatisen hamnar på golvet. Det är ändå inte okej. Men är det något att bli arg över? Jag tycker inte det. Det går att låta sträng utan att vara arg.

Min tredje tålamodsnyckel är tacksamhet. Även under till synes ändlös gråt efter mardrömmar eller vid förkylningar eller de där mystiska anledningarna som man bra gärna skulle vilja veta, så har aldrig känslan av tacksamhet lämnat mig. Jag har åtminstone barn att trösta!

En nyckel som jag aldrig kan ge som tips, liksom sömnnyckeln, är att båda barnen är harmoniska och kan vara för sig själv. Det är inte svårt att vara tålmodig mamma åt en dotter som sitter i sitt rum och läser böcker!

Alla?

2008-01-29T03:48:00.001-08:00

Jag har alltid blivit förorättad över kollektiva utskällningar. När läraren spänner blicken i oss och säger att "Ni måste faktiskt bli bättre på att städa", så måste jag bita mig i tungan för att inte protestera och påpeka att jag minsann stannade kvar en timme och städade efter både mig och andra.
Lite av den irritationskänslan kommer tillbaka när jag läser om föräldraskap i olika forum. Där är jag förstås inte utpekad på samma sätt, vi är inte bara 20 mammor eller pappor som förväntas ingå i detta "alla", men jag vill ändå protestera när det handlar om att "alla" tycker det är jobbigt ibland, "alla" tappar tålamodet, "alla" tycker att det är en stor och svår omställning att bli förälder.
Ursäkta, men så är det inte! Att det mycket väl KAN vara svårt, och att många kan tycka det, går jag med på, men även om jag är det enda undantaget i världen så betyder det att inte alla tycker likadant.
Den här bloggen kommer att handla om mina tankar om föräldraskap och allt däromkring. Jag är verkligen Kaxiga Mamman och känner mig helt trygg som förälder, och vill gärna diskutera!